|
|
|||||
|
|
|||||
|
Odling Foto: Paul Lindberg SJÄLENS KULTIVERING leder till insikt om naturen och civilisationsutvecklingen för en ändamålsenlig meningsfullhet. Att odla och kultivera det evigt förgängliga, är som att mata fågel Fenix. Ingenting består, men lever ändå – trotsigt, motsägelsefullt, och med en envis vägran att dö. Cicero menade att odling av själen ger bildning och personlig utveckling. Enkelt och klart. Pufendorf vidgade begreppet kultur från individen till att gälla hela gruppen. Kant definierade kultur som högre än vad naturen själv kunde åstadkomma. Spengler ansåg att kultur är en organisk livsyttring som föds, utvecklas, fulländas och dör inom nationer och samhällen. Mångfaldens definitioner är fortfarande stor, och någon egentlig övergripande definition finns ännu inte. Det motsägelsefulla ligger i antiteserna subkultur eller underkulturer, som trots allt dominerar i världen. Den odlingen föder många gånger död. Se odlingen av global uppvärmning. Vilken växtkraft har inte subkulturen! Och människan kultiveras i sig själva och i hennes relationer, och växer och växer i tillblivelsen. Livet och döden interagerar ständigt. Under processen odlas sann människa och sann kultur genom rörelse. Ingenting blir till av sig själv – allt blir till i ständig förändring och förädling. Odling är syster till Civilisation, och broder till Tanken, som barn av Levande Livet! I Tanken blir vi till – i glädje och i sorg! Människan odlar och kultiverar i allt hon gör och verkar inom. Och överallt, sökande efter meningsfullhet och oförgänglighet bortom vetenskap och världens förnuft! Sökarna betraktar sig så som i en spegel. Och i ljuset av det inre uppenbaras det som rör sig, och i kultiveringen bli tillblivelsen i spegeln synbar. Livet blir det meningsfulla, och uppståndelsen står för dörren! |
|
