 |
| |
Motstridiga
bilder av judar stör inte antisemiterna i föreställningen
om den judiska världskonspirationen.
|
Foto:
PHOTOART.
|
MODERN
FILOSOFI 2/205
Alla
dessa judar
Föreställningen
om en konspiration
Argumenten
både för föraktet och för den överdrivna beundran – två
sidor av samma fördom – kan vara religiösa, sociala, politiska,
rasistiska eller bara rent allmänt konspiratoriska. Ibland lånas
argumenten från framträdande filosofer. Inte minst tongivande
tyska tänkare, från Martin Luther till Martin Heidegger, har stöpt
konceptuella kulor åt judehatet.
Lars Dencik: |2015-05-26|
Förakt, förföljelse och försök
till förintelse av judar – just och endast för att de är judar
– är inget nytt. Tvärtom är det en uråldrig företeelse.
Liksom dess oftast undanskymda baksida: en motvillig och missunnsam
beundran för judar och deras insatser.
Förföljelse
av judar har förekommit långt innan begreppet antisemitism föddes.
Begreppet myntades av den tyske publicisten Wilhelm Marr (död 1904)
i en relativt obetydligt skrift med titeln Der Sieg des
Judentum über das Germanentum, utgiven för första gången år
1879. Marr agiterade inte endast mot judendom, utan också för föreställningen
att judar hör till en underlägsen ”semitisk” ras, främmande för
och underlägsen ”den europeiska rasen”.
Men
antisemitism behöver ingen filosofi för att förekomma. Judendom
– moderreligion till både kristendom och islam – är samtidigt
både upphov till och förnekelse av den ”sanna” läran. Judar
som ett kosmopolitiskt folk är samtidigt både eviga främlingar
och hemma överallt. Genom sin blotta närvaro i världen har judar
alltid kunnat uppfattas som ett hot mot det etablerade.
många
människor är fortfarande märkvärdigt fixerade vid judar. Varför
just judar? Bland annat därför att vad de uppfattar judar som,
rymmer en rad ambivalenser: Guds utvalda folk/världens gissel;
ur-kristna/o-kristna; håller sig för sig själva/lägger sig i överallt;
handels- och finansmoguler som styr världsekonomin/upprorsmakare
och bolsjeviker som eftersträvar kommunistisk världsrevolution;
styvnackat principfasta som inte vill anpassa sig till de samhällen
de lever i/personer som genom talmudiska spetsfundigheter tillåter
sig vara hur principlösa som helst; smartare än andra/”Untermenschen”.
Men
antisemitismen behöver inte ens judar för att grassera. Den imaginäre
juden ger faktiskt ett ”bättre” och mer hållbart underlag för
antisemitiska föreställningar än levande judiska människor. Både
till exempel i Japan, som inte har någon judisk befolkning, och i
Polen efter andra världskriget, där nästan hela den judiska
befolkningen mördats, har antisemitism (och emellanåt också överdriven
beundran för judar) brett ut sig utan att det funnits judar närvarande.
Just friheten att inte behöva bry sig om empiriska fakta gör det så
lätt för konspirationsteorier. Det räcker med att ana, att kunna
referera till något enstaka episodiskt belägg, att utifrån detta
”veta” hur det ”egentligen” förhåller sig: nämligen att
det är judar (nej, inte de som man eventuellt råkar känna som
grannar, skolkamrater eller kolleger), utan ”judarna”, som
ligger bakom finanskrisen, som styr medierna, som driver fram
kommunismen och så vidare.
ambivalensen
i föreställningen om ”judarna”, det vill säga den imaginäre
juden – både högt utvecklade och lågt stående, både farliga
och beundransvärda, både avskilda i sina hemliga sammanslutningar
och synliga överallt, både grundläggande annorlunda och lika vem
som helst – just detta gör ”judarna” till så utsökta
projektions-figurer för allehanda konspirationsteorier. En av de
senaste presenterades vid Europeiska sociologföreningens
forskarkonferens i Wien hösten 2014. Min tjeckiske kollega Zbynek
Tarant hade undersökt hur ”araber” och ”muslimer”
behandlades på olika högernationalistiska, vänsterpopulistiska,
antisemitiska, neo-nazistiska, anti-globaliserings, anti-EU och
katolsktraditionalistiska webbsidor i Centraleuropa.
Å
ena sidan ses dessa grupper som folk som strävar att bevara sitt
ursprung i kamp mot en inkräktande ”sionism”. Särskilt högt
skattar man Iran som nation, samt ledare som Muammar Gadaffi i
Libyen, Hosni Mubarak i Egypten och Bashar al-Assad i Syrien, därför
att de står för nationellt motstånd mot både de västerländska
(”judiska”) och de islamistiska krafter som har det gemensamt
att de syftar till att upplösa Nationen som samlande enhet.
Å
andra sidan framställs araber och muslimer som icke-önskvärda i
Europa. Ändå är de här. Varför? Det är förstås ”judarna”
som ligger bakom. I deras ständiga strävan att förgöra det
kristna Europa har ”judarna” iscensatt massinvasionen av
muslimer. Under den senaste tiden har de därutöver skärpt
angreppet genom att dessutom ordna så att stora mängder romska
tiggare invaderar de europeiska länderna. Logiskt – inte sant?
Man behöver inte ens ta till någon av de gamla tyska
filosof-antisemiterna för att räkna ut något så självklart.
Lars Dencik är professor emeritus, Roskilde universitet i Danmark
Ur
Modern Filosofi 2/2015.
|
