Arternas kamp


Tesen om arternas kamp har aldrig gynnat någon naturvetenskaplig förklaring om livet och utvecklingen.	Foto: RLC

TANKAR KRING LIVET

Meningsfullt liv–för vem?

Sanningen om arternas kamp

Ovetenskaplig syn skapade inhumant samhälle. Följderna av Darwins teori om arternas kamp blev förödande för många människor, på grund av den politiska användbarheten. Teserna om arternas kamp har mera varit användbara som politisk ideologi än som en korrekt vetenskaplig förklaringsgrund. Och som ideologi har också denna världsbild pressats in som en politisk sanning, av dem som vill att det ska vara så.

Paul Lindberg : |2007-08-27| Egentligen handlade darwinismens 1800-talsförsök om att ersätta den dåtida reaktionära kyrkans hegemoni över förklaringsrätten, och söka hitta en vetenskaplig skapelseförklaring. Det är detta politiska experiment som vi kan ära Charles Darwin för, inte för dess vetenskaplighet.

Darwinismen äras i dag som en ”gudomlig” dogm och som det evigt sanna. Men detta är mera politik än vetenskap!

Att den tidigare reaktionära kyrkan kunde köras över av darwinismen gör den inte mer sann och vetenskaplig, enligt en hel del av världens ledande biologer. Att se följderna av ”artkampens” värderingar är inte alls svårt: egoism och girighet som någonting naturligt, föraktet för svaghet, och oviljan till solidaritet för de behövande; ålderssegregation, ojämlika människovärden, rasism och hårdnande arbetskonkurrens; ständigt utnyttjande av vissa grupper, klasskillnad i stället för jämlikhet, människan är sig själv nog – sin egen lyckas smed, och så vidare.

SUMMAN AV DARWINS TEORI

Politiska uttalanden enligt ovanstående värderingar görs dagligen. Det handlar om anpassning till den rådande världsbilden. Eller, när makthavarna inte vill eller förmår att klara av folkflertalets välfärdsbehov då definieras verkligheten helt illusoriskt bort.

I ovanstående sammanhang kan en modifierad världsbild om arternas kamp underlätta utsorteringen mot svaga, sjuka och behövande människor. De utsorterade definieras bort och får själva bära skulden. Det som i stället blir gällande är: var och en tar för sig av livet, för att leva upp till myten om egoism enligt arternas kamp som en sanning.

Ideologiserandet av arternas kamp sker oftast genom de ideologiska och politiska massmedierna, knappast av ledande biologer själva, och har sedan 1800-talet funnits med bland politiska rörelsers programförklaringar. Ideologiseringen av en biologisk teori, som politisk korrekt naturvetenskap, har varit så pass aggressiv att många naturvetare fram till i dag inte gärna öppet kunnat ifrågasätta rådande ståndpunkter.

Den huvudsakliga essensen ur Darwins teori om arternas kamp och som ligger till grund för evolutionsteorin är följande:

1) Att en enorm överproduktion sker i naturen, där en obeskrivlig trängsel råder – allra mest påfallande i fråga om könsceller, även hos djur med låg reproduktionsförmåga.

2) Variationen i varje kull, i varje generation varierar avkomman något inbördes – en är alltid störst, en är alltid minst, osv.; detta leder till

3) det naturliga urvalet (som inte är naturligare än något annat utan står i motsats till kulturmiljön); av detta följer

4) kampen för tillvaron, ett allas krig mot alla, där den mest lämpade vinner. Denna kamp är alltid hårdare inom en art än mellan olika arter, eftersom artfränder kräver samma livsbetingelser, medan individer av olika arter lättare kan leva sida vid sida.”

Ovanstående citat är hämtatade från Nationalencyklopedin, inklusive kommentaren inom parentesen. Detta är alltså summan av hela Darwins utvecklingslära, faktiskt. Resten är försök till ideologiska utbroderingar och politiska drömmar.

INGEN ENIGHET OM DARWIN

I hundraårsutgåvan av Darwins bok Om arternas uppkomst, skrev chefen för Biologiska Institutet i Ottawa, professorn i biologi, W. R. Thompson följande:

”Som vi vet råder det stora meningsskiljaktigheter bland biologer, inte bara om evolutionens orsaker, utan också om själva processen.” ”Dessa skiljaktigheter beror på att vittnesbörden är otillfredsställande och inte tillåter någon säker slutsats. Det är därför på sin plats att rikta den ickevetenskapliga allmänhetens uppmärksamhet på oenigheten i fråga om evolutionen.”

Darwins teser kunde med tiden göras till förklaringsgrund för totalitära politiska ändamål. Och det var egentligen på detta sätt som Darwins teori kommit in i världen, som ett alibi för dem som tror sig vara starka och utvalda, eller innehavare av de enda rätta åsikterna. Allt skulle gå att bevisas med Darwins teser – en biologisk teori, med utgångspunkt av Darwin, som faktiskt inte själv var biolog.

Det var i huvudsak den brittiske professorn Herbert Spencer och den franske biologen Jean-Baptiste de Lamarck som först utvecklade idén om en biologisk evolution.

Spencers och Darwins idéer kom med tiden att brukas av framförallt politiska system med totalitära värderingar, och med enkla lösningar på svåra frågor. Biologin skulle anpassas till ideologierna – vilket också har skett. Spencers idéer, i sin helhet, blev grundkomponenten till det som senare formulerades av den nazistiska rörelsen.

Många som stöder teserna om arternas kamp hävdar frenetiskt att det är ett vetenskapligt faktum, en vetenskaplig verklighet och sanning. Men är det verkligen på det viset?

DEN OHÅLLBARA TEORIN

En rad ledande biologer och forskare från världens alla hörn anser att utvecklingsteorin inte alls håller som vetenskaplig bild, så som vi ser den i dag. Evolutionisten Francis Hitching, som skrivit boken Neck of the Giraffe, sade: ”Trots att darwinismen accepterades i den vetenskapliga världen som biologins stora enande princip befinner den sig efter ett och ett kvarts århundrade i ett förvånansvärt utsatt läge.”

På en biologisk konferens i Chicago som behandlade frågan om evolutionsteorin medverkade 150 framstående specialister som gemensamt gjorde ett uttalande om evolutionen: ”Evolutionsteorin håller på att genomgå sin största och mest genomgripande omvälvning på nästan 50 år.” ”... Exakt hur evolutionen har gått till råder det nu stor oenighet om bland biologer.” ”... Ingen klar lösning på kontroverserna fanns i sikte.”

Oenigheten rörde sig alltså om utvecklingsläran hör till den vetenskapliga sanningen eller inte. Och detta rör upp känslorna precis som det en gång gjorde bland etablissemanget i London när Darwin förde fram sin teori.

Niles Eldredge, paleontolog och en framträdande evolutionist, sade: ”Det tvivel som har smugit sig in i den tidigare självsäkerheten som har rått inom den evolutionära biologin under de tjugo senaste åren har rört upp starka känslor.” ”... Ibland verkar det som om det finns lika många varianter på varje evolutionistiskt tema som det finns biologer.”

Skribenten Christopher Booker, anhängare av evolutionsteorin, skrev i New Scientist: ”Den var en underbart enkel och tilltalande teori. Det enda problemet var, vilket Darwin själv åtminstone delvis var medveten om, att den var full av enorma hål.”

Om Darwins bok Om arternas uppkomst skriver samma journalist: ”Vi har här en ödets ironi – att en bok som har blivit känd för att förklara arternas uppkomst i själva verket inte alls gör det.” ”Ett århundrade efter Darwins död har vi fortfarande inte den minsta demonstrerbara eller ens trovärdiga idé om hur evolutionen egentligen gick till – och på senare år har det lett till en ovanlig serie strider över hela frågan.” ”... Ett nästan öppet krigstillstånd råder bland evolutionisterna själva, och varje slags evolutionistisk sekt kommer med krav på någon ny modifiering.” Han slutade artikeln med: ”Hur det gick till och varför det egentligen hände har vi inte den minsta aning om, och vi kommer troligen heller aldrig att få någon.”

Evolutionisten Hitching säger: ”Det utbröt strider angående evolutionsteorin.” ”... Man byggde upp befästa ställningar för och emot, skaffade sig framskjutna positioner, och förolämpningarna haglade som granater från båda sidor.”

Hitching menade att detta är en akademisk strid med långtgående konsekvenser, ”möjligen ett av de tillfällen i vetenskapens historia då en sedan länge närd idé helt plötsligt kastades över ända av bevisbördan mot den och en ny intar dess plats”.

Francis Hitching har tidigare varit rådgivare till president George W. Bush, men hoppade av på grund av sin kritik mot den kristna högerns inflytande över politiken och deras reaktionära idéer om ”kreationism”.

I den brittiska tidningen New Scientist framhölls det att ”ett ökande antal forskare, i synnerhet ett växande antal evolutionister hävdar att den darwinistiska evolutionsteorin inte alls är någon äkta vetenskaplig teori”.

Många av dagens kritiker av Darwins teser om arternas kamp har de allra bästa intellektuella bakgrunder, som professorer och ledande forskare inom biologi. Dessa kritiker är oftast forskare utan några lojaliteter till religion eller ideologi.

DARWINISM OCH POLITISK LÖSAKTIGHET

Förändrar dagens biologi människosynen och samhällsdebatten inför framtiden? Frågan är viktig, och ställs allt oftare med tanke på samhällsutvecklingen.

Richard Dawkins tillhörde 90-talets försvarare av det han kallar genetisk darwinism. Han är zoolog och professor vid universitet i Oxford. Frågan har ofta ställts om biologi över huvudtaget har med ideologi att göra. Och det är framförallt Dawkins som genom sina populärböcker om arternas kamp tvingat utvecklingsläran att gå ihop med vissa ideologier och som ideologiserats till sitt eget högsta stadium under 80- och 90-talen.

Enligt Dawkins har ”evolutionen skapat” människan till en social varelse. Något som han kallade sociobiologi eller evolutionspsykologi, begreppen skapades av honom själv. Böckerna Dawkins skrev fick stor internationell uppmärksamhet, och budskapet handlar genomgående om egoismen som den evolutionära motorn i den biologiska utvecklingen.

UTVECKLING GENOM PSYKOPATI

Dawkins menar att individer kan manipulera andra individer till sin egen egoistiska nytta (anm. vilket i modern mening kallas psykopati). Jämförelsen gör han med insekter som parasiterar på andra djur. Med detta vill han påvisa det naturliga i den biologiska utvecklingen att arter manipulerar, parasiterar och utnyttjar både sina artfränder och andra arter.

Manipulation sker naturligtvis, men när det sker bland mänskliga relationer kallas det för asocialt beteende, som ofta leder till kriminalitet. Detta vet Dawkins, och han säger att han inte vill att det ska vara så.

Dawkins generella fel, enligt min mening, är att han med vissa exempel från insektsvärlden försöker få detta till normativa sanningar inom hela biologin, när det i stället handlar om livets mångfald och variationer. Dawkins synsätt är reduktionistiskt, och inte alls allmängiltigt.

Jag vill här ge ett exempel: ”snylthumlan” (en variant av humla), har just de egenskaper som Dawkins menar. Samma beteenden har även en hel del människor. Men även inom välordnade insektssamhällen, som bisamhällen och myrsamhällen, med flera, kan vissa eller udda individer inom samma art bete sig på liknande sätt som snylthumlan – egoistiskt och med destruktiva beteenden. Men olika, eller varierande, samhällen bland människor skyddar invånarna genom insikt, med skrivna eller oskrivna lagar – inom insektsvärlden handlar det om en trolig programmering, eller en ändamålsenlig insikt även bland insekterna.

Det finns väktare, eller poliser, inom vissa insektssamhällen, som håller ordning på dessa asociala och ”egoistiska” individer. De snyltande ”parasiterna” körs helt enkelt på porten, bokstavligt talat – både hos människan och bland insekter. Egoisterna får rollen som destruktiva och skadliga för vilket samhälle som helst.

Det Dawkins vill se som motor för livets utveckling, ser jag som destruktivitet – det som i stället står i vägen för den ändamålsenliga utvecklingen.

När alltför många individer har alltför destruktiva beteenden, så rämnar betingelserna för utvecklingen för överlevnad, och samhällen krackelerar. Om detta finns det en hel del exempel på.

Människans förmåga till samarbete för gemenskap, ändamålsenlig utveckling och rättvisa är motsatsen till Dawkins teser, och är för människans del den konstruktiva motorn, genom "medveten insikt", för det goda samhället.

Gemenskapande samarbeten (communio) har aldrig utvecklats genom egoism, utan i stället genom insikt – det handlar om fördelar mot nackdelar.

Under slutet av 90-talet kom det en massiv och skarp kritik mot Dawkins åskådning. Kritiken kom oftast från hans egna led, men av människor med en radikalt annan inställning till livets utveckling än vad Dawkins står för. Det är bland annat mot hans reduktionistiska inställning, men också mot hans oförmåga att sätta in empatiska tankegångar i relationerna till de åsikter som han förmedlat.

Dawkins tidigare framträdande gav först och främst ”biologismen” ett ansikte och framgångar, vilket inte är detsamma som sanningar inom den vetenskapliga biologin. Dawkins menade att det är ”biologin” som styr utvecklingen, och som står över allt annat. Men biologi är ju bara ett naturvetenskapligt ämnesområde. Han menar naturligtvis Biologi med stort B, en skaparkraft, precis som andra menar Slumpen med stort S, eller Naturen med stort N, eller Evolutionen med stor E. Det vill säga en intelligent kraft som ligger bakom evolutionen. Varför då inte Gud, kan man fråga sig? Dawkins förklaringssätt är ju helt i paritet med 1800-talets auktoritära teologer.

DEN HOLISTISKA KOMPLEXITETEN

Människan måste emellertid alltid sättas in i alla sina komplexa sammanhang för att riktigt kunna förstås – hur svårt det än kan vara. Det gäller alla länkningar mellan exempelvis biologin, fysiken, sociologin, ekonomin, och så vidare. Den holistiska världsbilden har i stället gett ett klarare bidrag för förståelsen av de biologiska förloppen.

Det är viktigt att de vetenskapliga disciplinerna spränger gränserna och befruktar sig med andra vetenskaper – för en livsdugligare tvärvetenskap.

Vad det gäller evolutionsteorin så måste man skilja på biologisk utveckling, och på människans utveckling som intellektuell varelse. Denna tudelning sammanblandas ofta i propagandakrigen. Människans utveckling har sett sina bästa resultat när människor hittat sig själva genom konstruktiva samarbeten, vilket lett till utvecklingens största framgångar. Aldrig genom egoism i någon form. I vår tid ses de bästa framgångarna genom största möjliga demokratiutveckling. Det är raka motsatsen till myten om ”arternas kamp”! Den biologiska utvecklingens orsaker har vi ännu ingen helhetsförklaring till, enligt flera av världens främsta biologer!

Biologin har ännu inte någon bättre förklaring om livets utveckling än någon annan vetenskap.

Den svenske redaktören Jens Ergon ställde i en intervju för Sveriges Radio frågan till Richard Dawkins, vad det egentligen finns i slutändan, för precisa, solida och praktiska användbara slutsatser, som teserna om arternas kamp har att framföra till människan? Dawkins surnade till på denna fråga, som han upplevde som ironisk och provokativ, han avbröt omedelbart intervjun och utbrister innan han smiter iväg: ”Människan, människan, varför detta tjat om människan, varför är hon så intressant?”

Detta svar passar mycket bra för en reduktionistisk biologism, tydligare än så kan inte svaren bli för denna 1800-talets tankevärld.

ARTERNAS KAMP TILL INGEN NYTTA

Darwins tes om arternas kamp som själva orsaken till den biologiska utvecklingen, faller på grund av dess otillräckliga bevisföring. Tesen bevisar inte någonting som skulle ha ett större förklaringsvärde än den bibliska skapelsehistorien. Men det är en viss skillnad: tron på något i likhet med skapelseberättelsen ger sig numera inte alls ut för att vara vetenskapligt. Skapelseberättelsen har hellre setts som analogier i de stora svepen, och som i mångt och mycket ändå passar ganska bra ihop med modern vetenskap.

Teserna om arternas kamp har oftast resulterat till ståndpunkter om vad som är ”naturligt” och ”normalt”. Konsekvenserna av detta har skadat och misshandlat många människor.

De bruna teserna om arternas kamp har gått som en brutal tråd genom ideologierna. Och dessa teser har aldrig gynnat folkflertalen – vare sig den demokratiska utvecklingen eller den vetenskapliga förståelsen för livets utveckling. Enligt min mening är det ondskan i stället för kärleken som gynnats av teserna om arternas kamp. Något annat värde kan inte urskiljas.

TILLÄG:

Kreationister är den kristna extremisthögern i USA som söker utnyttja vetenskapen för grumliga, reaktionära och fundamentalistiska avsikter.

Processteologi utvecklades under 1900-talet bland ledande naturvetare. De formulerade att utvecklingen inte sker genom någon ”slump”, utan genom en teleologisk evolution – ändamålsenlig utveckling.

Alfred Whitehead, matematiker och filosof, var den som först myntade begreppet ”processteologi”. Tillsammans med nobelpristagaren Betrand Russell författades det berömda trebandsverket Principia Mathematica.

Charles Hartshorne utvecklade processteologin till en modern form. Processteologin tycks inte ha någon egentlig organisering, utan ses sannolikt mera som ett ställningstagande för teleologisk evolution, mot slumpen, som den existentiella förklaringsgrunden.

Paul Davis, professor i teoretisk fysik, och författare till berömda populärböcker kring processteologiska frågor, har varit en stor källa som introduktör för processteologi.