IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

De som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra en konflikt på nolltid.

FOTO: RLC

SVENSKA FREDS

Bort med skåpmaten

Undervattensoperationen

I den efterföljande debatten om undervattensoperationen i skärgården har ett antal saker rört sig i mitt huvud. Det som är slående är att mycket känns som gammal skåpmat och förutsägbara reaktioner. Det är precis som det alltid har varit, eller egentligen har det handlat mer om hur det var förr. Fantasilösheten går rakt igenom stora delar av debatten. Noll nytänkande. Företrädare för samtliga riksdagspartier har slutit upp kring upprustningsdebatten.  


  Anna Ek: |2014-11-19| Vi har sett före detta ubåtsjägare som inte varit på tapeten på decennier (?) helt plötsligt framstå som högaktuella, det pratas territorialförsvar, skräckslagenhet, värnplikt, Nato-medlemskap, att stärka försvarsviljan, och på sina håll ett och annat utfall av machojargong – allt som om det vore nytänkande politik. Det är det inte. Ur ett svenskt perspektiv må det hända att Nato-medlemskapet upplevs som något nytt, fräscht och rebelliskt. Det är det knappast. Ur ett europeiskt perspektiv är det gammelkonservatism – ett klassiskt och ganska bekvämt mönster att falla tillbaka på när det gäller hur vi ska hantera Ryssland. För det är det enda den förda försvars- och säkerhetspolitiken vet att göra just nu. Precis så som Kreml vill ha det. Förutsägbart och bra.

Vi måste utmana oss själva betydligt mer än så här kring försvars- och säkerhetspolitiken. Den enda jag sett lagt fram ett progressivt och nytänkande förslag är Fredrik Strage i den här krönikan. Flera delar av hans idé är rakt igenom lysande. För den bygger på idén att göra precis det som Putin är rädd för: värna och satsa det vi är kända för – en dekadens kring frihet och rättigheter som smittar av sig. Och då pratar vi alltså främst om helt andra verktyg än militära sådana som vi borde utmana med. Putin bryr sig sannolikt inte ett smack om vi köper en eller två ubåtar till. Det är en fullständigt verkningslös åtgärd i det avseendet, förutom att den underhåller den svenska vapenindustrin.

En av våra första poänger när vi var ute och kommenterade operationen i oktober var att om det nu är ett land som är ute efter att testa vår reaktion, eller om vi vill hävda att vi inte är rädda, så har Sverige sannolikt misslyckats. Jakten på ubåtsjakten toppade varje nyhetssida och experter kommenterade i olika forum på ett sätt som i det närmsta kunde tolkas som att kriget snart är här. Självklart ska massmedia rapportera om vad som händer, det är deras uppgift, men ett uns av nyans hade kunnat vara på plats. Likaså spädde flertalet politiker och debattörer genast på situationen genom att konstatera att nu behövs en kraftig förstärkning av försvaret, vi är helt skyddslösa, nu måste vi köpa mer materiel, men i slutet ändå kort lägga till att ”nej, alltså Ryssland är inte på väg att anfalla oss”. Förvirringen är total hos många (är min högst ödmjuka gissning).

Nationaliteten är enligt Försvarsmakten okänd, men det är självklart inte omöjligt att det var Ryssland som genomförde en ubåtsoperation. Men det kan också ha varit ett annat land. Vi vet helt enkelt inte. Tills vi vet mer är det viktigt att hålla isär debatten. Ryssland är dock oavsett undervattensoperation eller ej ett land vi behöver ett nytag kring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Men eftersom stora delar av nuvarande debatt handlar om just Ryssland, har jag valt att koncentrera inlägget utifrån detta (inte helt osannolika) antagande.

Till att börja med är det bra att Alliansen innan de förlorade valet såg till att öka stödet till demokratisatsningar till civila samhället i Ryssland. Nuvarande regering avser om jag förstått det rätt fortsätta på samma spår, vilket är väldigt välkommet. Det är helt nödvändigt att vi inte ger upp stödet till demokratifrämjande insatser. I en sådan här situation är det lätt hänt att uppgivenheten slår rot och gamla upprustningsmönster plockas fram, och det är det värsta som kan hända. Det är därför jag menar att vi måste tänka smart och nytt istället för förutsägbart och gammalt.

Det är bra att regeringen har betonat de diplomatiska instrumenten, och den som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra en konflikt på nolltid. Det är långt ifrån en naiv hållning som vissa säkert vill göra gällande, men jag vill snarare hävda tvärtom. Försvarsdebatten är rakt igenom förutsägbar, naiv och defensiv. Invändningar görs då och då om att ”nu är ju världen inte så enkel som ni i fredsrörelsen tror, vi måste kunna försvara oss och då behövs det kraftfulla förstärkningar”. Detta synsätt bygger på en förlamande idé om att det enda vi kan göra i Sverige är att reagera med teorier från Kalla kriget. Om det är det enda vi tror att vi kan göra, om vi inte tror att det finns något alls vi kan göra, ja då kanske vi ska överväga att placera samtliga medborgare oavsett ålder med armar och ben i något sånär användbart skick i vapensmedjor, bunkrar och på kobbar och skär. Vi kan lägga ner precis allt annat i landet. Och så kan vi bara sitta här och passivt vänta. Men om vi tror på att vi faktiskt kan påverka vår säkerhetspolitik och relationer med omvärlden genom aktiva politiska val och beslut, ja då gäller det att göra något helt annat.

Jag har förståelse för de som är oroade över utvecklingen just nu. Det är i princip omöjligt att reagera på något annat sätt om man lyssnar på den politiska debatten och följer nyhetsrapporteringen. Utrikesministerns uttalande  om att ”nu är svenskarna rädda för ryssen” har fått en del kritik. Men: kritiken är egentligen andra sidan av exakt samma mynt som återfinns hos flera av hennes kritiker. Ett exempel är den här ledaren i Dagens Industri. Vad är annars meningen med att förespråka ett starkare försvar eller ett Nato-medlemskap när den underliggande tonen är att syftet med detta är avskräckning? Att visa oss potenta med hjälp av militära åtgärder? Konsekvensen är den samma. Skräckdebatten är ytterst olycklig i det avseendet. Vi kommer att bekräfta bilden av ett hotfullt och starkt Ryssland, vilket är precis vad Putin vill. Detta har för övrigt varit fallet genom i princip all försvarspolitisk debatt och rapportering de senaste åren: skräckslagenhetens röda tråd. Det var av just den anledningen jag skrev ett antal ironiserande inlägg om SvD:s försvarsbevakning förra våren.

Ska vi då rycka på axlarna åt de kränkningar som sker och kasta oss om halsen på Putin i en stor gosig nallebjörnskram, med tanke på hans förkärlek till att posera på bild med gulliga djur? Nej, icke. Den förda politiken och de diplomatiska kanalerna ska markera glasklart att folkrättsvidriga ageranden och kränkningar inte accepteras, varken här i Sverige eller i de forna Sovjetrepublikerna. Sanktionerna ska ligga fast så länge Ryssland fortsätter att understödja kriget i Ukraina, stöd till demokratiseringsprocesserna måste fortsätta och samarbetet inom EU och OSSE måste gå på högvarv. Men om vi vill vara vaksamma på att ytterligare bekräfta det Ryssland försöker göra, det vill säga att sätta bilden av sig självt som hotfullt och en maktspelare, går premisserna i upprustningsdebatten helt stick i stäv med detta. En återgång till fokus på territorialförsvar istället för internationell fred och säkerhet, mer fokus på avskräckning, och tal om att utreda återinförandet av värnplikten. Om det bästa som kan hända ur rysk synvinkel är att pressa tillbaka Sverige med skrämselmetoder, då går allt enligt plan just nu.

I en situation av ökad militär aktivitet, kränkningar och splittringar kring Östersjön behövs initiativ till avspänning, nedrustning och långsiktigt hållbar fred och säkerhet. Och bidraget till internationell fred och säkerhet måste fortsätta. Mer satsningar på att förebygga väpnade konflikter med politiska och civila medel måste till. En upprustningsdebatt i Sverige eller fler miljarder till försvaret hjälper varken till att få stopp på kriget i Ukraina eller skapa hållbar fred runt Östersjön. De i den svenska debatten som pekar på Ukraina som en anledning att äska mer pengar till det svenska försvaret har inte situationen i Ukraina främst för ögonen, utan en rent nationalistisk ansats. Jag tycker detta resonemang är rakt igenom ohederligt och osolidariskt.

Vi måste våga stå upp för att det är en rak och tydlig politik och diplomati med attityd som sätter folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati först och som kraftfullt fördömer brott mot dessa, som ska styra våra mellanstatliga relationer och att konflikter ska lösas i dessa kanaler. Inte med gammal avdammad skåpmat och vapenskrammel kring militär kraftsamling eller skräckdebatt och ytterligare bekräfta Kremls inslagna väg.

RLC