 |
| |
De som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har
helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra
en konflikt på nolltid.
|
FOTO: RLC
|
SVENSKA
FREDS
Bort
med skåpmaten
Undervattensoperationen
I
den efterföljande debatten om undervattensoperationen i skärgården
har ett antal saker rört sig i mitt huvud. Det som är slående är
att mycket känns som gammal skåpmat och förutsägbara reaktioner.
Det är precis som det alltid har varit, eller egentligen har det
handlat mer om hur det var förr. Fantasilösheten går rakt igenom
stora delar av debatten. Noll nytänkande. Företrädare för
samtliga riksdagspartier har slutit upp kring upprustningsdebatten.
Anna Ek: |2014-11-19|
Vi
har sett före detta ubåtsjägare som inte varit på tapeten på
decennier (?) helt plötsligt framstå som högaktuella, det pratas
territorialförsvar, skräckslagenhet, värnplikt, Nato-medlemskap,
att stärka försvarsviljan, och på sina håll ett och annat utfall
av machojargong – allt som om det vore nytänkande politik. Det är
det inte. Ur ett svenskt perspektiv må det hända att
Nato-medlemskapet upplevs som något nytt, fräscht och rebelliskt.
Det är det knappast. Ur ett europeiskt perspektiv är det
gammelkonservatism – ett klassiskt och ganska bekvämt mönster
att falla tillbaka på när det gäller hur vi ska hantera Ryssland.
För det är det enda den förda försvars- och säkerhetspolitiken
vet att göra just nu. Precis så som Kreml vill ha det. Förutsägbart
och bra.
Vi
måste utmana oss själva betydligt mer än så här kring försvars-
och säkerhetspolitiken. Den enda jag sett lagt fram ett progressivt
och nytänkande förslag är Fredrik
Strage i den här krönikan. Flera delar av hans idé är
rakt igenom lysande. För den bygger på idén att göra precis det
som Putin är rädd för: värna och satsa det vi är kända för
– en dekadens kring frihet och rättigheter som smittar av sig.
Och då pratar vi alltså främst om helt andra verktyg än militära
sådana som vi borde utmana med. Putin bryr sig sannolikt inte ett
smack om vi köper en eller två ubåtar till. Det är en fullständigt
verkningslös åtgärd i det avseendet, förutom att den underhåller
den svenska vapenindustrin.
En
av våra första poänger när vi var ute och kommenterade
operationen i oktober var att om det nu är ett land som är ute
efter att testa vår reaktion, eller om vi vill hävda att vi inte
är rädda, så har Sverige sannolikt misslyckats. Jakten på ubåtsjakten
toppade varje nyhetssida och experter kommenterade i olika forum på
ett sätt som i det närmsta kunde tolkas som att kriget snart är här.
Självklart ska massmedia rapportera om vad som händer, det är
deras uppgift, men ett uns av nyans hade kunnat vara på plats.
Likaså spädde flertalet politiker och debattörer genast på
situationen genom att konstatera att nu behövs en kraftig förstärkning
av försvaret, vi är helt skyddslösa, nu måste vi köpa mer
materiel, men i slutet ändå kort lägga till att ”nej, alltså
Ryssland är inte på väg att anfalla oss”. Förvirringen är
total hos många (är min högst ödmjuka gissning).
Nationaliteten
är enligt Försvarsmakten okänd, men det är självklart inte omöjligt
att det var Ryssland som genomförde en ubåtsoperation. Men det kan
också ha varit ett annat land. Vi vet helt enkelt inte. Tills vi
vet mer är det viktigt att hålla isär debatten. Ryssland är dock
oavsett undervattensoperation eller ej ett land vi behöver ett
nytag kring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Men
eftersom stora delar av nuvarande debatt handlar om just Ryssland,
har jag valt att koncentrera inlägget utifrån detta (inte helt
osannolika) antagande.
Till
att börja med är det bra att Alliansen innan de förlorade valet såg
till att öka stödet till demokratisatsningar till civila samhället
i Ryssland. Nuvarande regering avser om jag förstått det rätt
fortsätta på samma spår, vilket är väldigt välkommet. Det är
helt nödvändigt att vi inte ger upp stödet till demokratifrämjande
insatser. I en sådan här situation är det lätt hänt att
uppgivenheten slår rot och gamla upprustningsmönster plockas fram,
och det är det värsta som kan hända. Det är därför jag menar
att vi måste tänka smart och nytt istället för förutsägbart
och gammalt.
Det
är bra att regeringen har betonat de diplomatiska instrumenten, och
den som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har
helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra
en konflikt på nolltid. Det är långt ifrån en naiv hållning som
vissa säkert vill göra gällande, men jag vill snarare hävda tvärtom.
Försvarsdebatten är rakt igenom förutsägbar, naiv och defensiv.
Invändningar görs då och då om att ”nu är ju världen inte så
enkel som ni i fredsrörelsen tror, vi måste kunna försvara oss
och då behövs det kraftfulla förstärkningar”. Detta synsätt
bygger på en förlamande idé om att det enda vi kan göra i
Sverige är att reagera med teorier från Kalla kriget. Om det är
det enda vi tror att vi kan göra, om vi inte tror att det finns något
alls vi kan göra, ja då kanske vi ska överväga att placera
samtliga medborgare oavsett ålder med armar och ben i något sånär
användbart skick i vapensmedjor, bunkrar och på kobbar och skär.
Vi kan lägga ner precis allt annat i landet. Och så kan vi bara
sitta här och passivt vänta. Men om vi tror på att vi faktiskt
kan påverka vår säkerhetspolitik och relationer med omvärlden
genom aktiva politiska val och beslut, ja då gäller det att göra
något helt annat.
Jag
har förståelse för de som är oroade över utvecklingen just nu.
Det är i princip omöjligt att reagera på något annat sätt om
man lyssnar på den politiska debatten och följer
nyhetsrapporteringen. Utrikesministerns uttalande om att ”nu är svenskarna rädda för
ryssen” har fått en del kritik. Men: kritiken är egentligen
andra sidan av exakt samma mynt som återfinns hos flera av hennes
kritiker. Ett exempel är den
här ledaren i Dagens Industri. Vad är annars meningen med
att förespråka ett starkare försvar eller ett Nato-medlemskap när
den underliggande tonen är att syftet med detta är avskräckning?
Att visa oss potenta med hjälp av militära åtgärder?
Konsekvensen är den samma. Skräckdebatten är ytterst olycklig i
det avseendet. Vi kommer att bekräfta bilden av ett hotfullt och
starkt Ryssland, vilket är precis vad Putin vill. Detta har för övrigt
varit fallet genom i princip all försvarspolitisk debatt och
rapportering de senaste åren: skräckslagenhetens röda tråd. Det
var av just den anledningen jag skrev ett antal ironiserande inlägg
om SvD:s försvarsbevakning förra våren.
Ska
vi då rycka på axlarna åt de kränkningar som sker och kasta oss
om halsen på Putin i en stor gosig nallebjörnskram, med tanke på
hans förkärlek till att posera på bild med gulliga djur? Nej,
icke. Den förda politiken och de diplomatiska kanalerna ska markera
glasklart att folkrättsvidriga ageranden och kränkningar inte
accepteras, varken här i Sverige eller i de forna
Sovjetrepublikerna. Sanktionerna ska ligga fast så länge Ryssland
fortsätter att understödja kriget i Ukraina, stöd till
demokratiseringsprocesserna måste fortsätta och samarbetet inom EU
och OSSE måste gå på högvarv. Men om vi vill vara vaksamma på
att ytterligare bekräfta det Ryssland försöker göra, det vill säga
att sätta bilden av sig självt som hotfullt och en maktspelare, går
premisserna i upprustningsdebatten helt stick i stäv med detta. En
återgång till fokus på territorialförsvar istället för
internationell fred och säkerhet, mer fokus på avskräckning, och
tal om att utreda återinförandet av värnplikten. Om det bästa
som kan hända ur rysk synvinkel är att pressa tillbaka Sverige med
skrämselmetoder, då går allt enligt plan just nu.
I
en situation av ökad militär aktivitet, kränkningar och
splittringar kring Östersjön behövs initiativ till avspänning,
nedrustning och långsiktigt hållbar fred och säkerhet. Och
bidraget till internationell fred och säkerhet måste fortsätta.
Mer satsningar på att förebygga väpnade konflikter med politiska
och civila medel måste till. En upprustningsdebatt i Sverige eller
fler miljarder till försvaret hjälper varken till att få stopp på
kriget i Ukraina eller skapa hållbar fred runt Östersjön. De i
den svenska debatten som pekar på Ukraina som en anledning att äska
mer pengar till det svenska försvaret har inte situationen i
Ukraina främst för ögonen, utan en rent nationalistisk ansats.
Jag tycker detta resonemang är rakt igenom ohederligt och
osolidariskt.
Vi
måste våga stå upp för att det är en rak och tydlig politik och
diplomati med attityd som sätter folkrätt, mänskliga rättigheter,
demokrati först och som kraftfullt fördömer brott mot dessa, som
ska styra våra mellanstatliga relationer och att konflikter ska lösas
i dessa kanaler. Inte med gammal avdammad skåpmat och vapenskrammel
kring militär kraftsamling eller skräckdebatt och ytterligare bekräfta
Kremls inslagna väg.
|
