 |
|
Breivik
tillhörde en idégemenskap med 1900-talets
högerborgerliga värderingar. |
Foto:
RLC |
MASSMORDEN
I NORGE
Breiviks
terrordåd var ideologiskt
Idégemenskap
med fascism och extremhöger
Anders
Behring Breivik bär ensam ansvar för det fruktansvärda terrordådet
i Norge den 22 juli. Han var dock inte ensam om sin världsbild.
Breivik tillhörde en idégemenskap som är viktig att förstå för
att bearbeta det trauma som hans terrordåd orsakat och för att förhindra
att det händer igen.
En uniformerad man kliver i
land på en liten idyllisk ö. Han har förberett sig i flera år.
Nu ska det ske. Ungdomarna på ön vet inte vem han är. Men han vet
vilka de är; Landsförrädare. Legitima offer i kampen. Han börjar
med att locka till sig några av ungdomarna genom att utge sig för
att vara polis. Sedan börjar slakten.
Daniel Poohl: |2012-04-12|
Breivik
söker målmedvetet
genom ön, skjuter på alla han kan hitta och ger inte upp förrän
69 människor har träffats så allvarligt av hans kulor att de då
eller senare dör.
Hur
ska vi se på ett sådant dåd? Måndagen den 16 april inleddes rättegången
mot Anders Behring Breivik. Att han är skyldig råder det inget
tvivel om. Den stora frågan blir om vi ska betrakta honom som en
ensam galning eller en målmedveten ideologisk mördare.
Vi
har under det senaste decenniet vant oss vid en bild av terrorismen.
Vi har sett unga jihadister spränga sig själva med det cyniska
syftet att ta med sig så många som möjligt i döden. Vi har sett
förödelsen men aldrig fått lära känna förövaren. Breivik stämmer
inte in i bilden. Hans måltavla var en annan, hans bakgrund var en
annan och inte minst överlevde han. Nu står vi inför en ovanlig
situation. Terroristen är inte död. Han sitter bakom galler och är
föremål för en juridisk process som följer en demokratisk rättstats
principer. Därmed tvingas vi i också i större grad förhålla oss
till gärningsmannens idéer.
politiska
analyser för psykisk hälsa
Som en del i den juridiska processen har Anders Behring Breiviks
psykiska hälsa utretts. I november förra året presenterades en
rapport författad av två rättspsykiatrikerna som efter en serie
träffar med Breivik gett sitt utlåtande. Deras slutsats var att
Breivik lider av paranoid scizofreni. Rapporten mötte omfattande
kritik. Den 10 april presenterades en ny undersökning som
konstaterade att Breivik var psykiskt tillräknelig, och därmed kan
dömas till fängelse.
Vi
står nu alltså inför ett läge där rätten, och det omgivande
samhället, har två tolkningar av Breiviks psykiska tillstånd att
ta ställning till. Jag är ingen psykolog och jag har ingen aning
om hur Anders Behring Breivik mår. Men att använda politiska
analyser – hur vansinniga de än kan tyckas vara – som bas för
en bedömning av en persons psykiska hälsa är en farlig väg att gå.
De
psykiatriker som författade den första rapporten inleder med att påpeka
att de inte tar ställning till Breiviks politiska budskap. Därmed
väljer de att helt bortse från det sammanhang Breivik befinner sig
i. På det sättet sjukdomsstämplar de inte bara Breivik utan en
hel politisk rörelse.
Breiviks
krigsterminologi
Psykiatrikerna slås av Breiviks krigsterminologi. Det pågår en
"etnisk rensning av mitt folk" konstaterar han. Fienden är
muslimer, politiker, journalister och "kulturmarxister".
Men de missar att föreställningen om en annalkande undergång och
ett pågående krig mot det egna folket är vardagsmat inom både
den antimuslimska miljön, där Breivik befann sig, och den
nazistiska rörelsen. Nazisterna kämpar mot en påstådd judisk världskonspiration.
Den antimuslimska rörelsen varnar för Eurabia – ett arabiskt
Europa - som håller på att skapas genom en hemlig överenskommelse
mellan väst och arabvärlden.
Psykiatrikerna
lyfter fram Breiviks martyrskap. Han genomförde sitt dåd för att
"folk ska öppna ögonen för vad som sker Norge och
Europa". Breiviks offer för det egna folket tolkas av
psykiatrikerna som bakomliggande grandiosa föreställningar. Men även
martyrskapet är en central idé främst inom den högerextrema miljön.
Breivik
menar vidare att Västeuropas regeringar är fiender eftersom de
infiltrerats av "kulturmarxister" som hjärntvättar och
ödelägger det som är "etniskt norskt". Enligt
psykiatrikerna har Breivik omfattande idéer om infiltration,
"förrädare" och hemliga konspirationer inom centrala
samhällsinstitutioner. Idéerna klassas bland annat som paranoida
vanföreställningar. Men föreställningen om konspiratörer som
agerar i bakgrunden och i hemlighet styr samhällsutvecklingen är
vanlig både inom vit makt-rörelsen och i den antimuslimska miljön.
I båda fallen mynnar idéerna ut i föreställningar om gigantiska
komplotter som är uppenbart orimliga, men som är högst verkliga för
de som tror på dem.
Breiviks
planerade och politiska idévärld
Breiviks idévärld kan tyckas galen, men det är en idé som för
honom hänger ihop, som förklarar världens tillstånd. Om vi drar
likhetstecken mellan det och galenskap skulle vi kunna avfärda
Hitlertysklands antisemitism som en tillfällig masspsykos. Eller för
den delen avfärda de jihadistiska terrordåden i exempelvis Madrid
och London. Men terrorism och massmord är inga vansinnesdåd. De
planeras i förväg och utförs med ett politiskt motiv. Den
bakomliggande ideologin kan tyckas galen, men det är idéer som
inte bara plötsligt dyker upp i gärningsmännens huvuden. De odlas
och förfinas genom en kontinuerlig produktion av böcker, filmer
och artiklar.
Att
avfärda Breivik som en galning vore att helt bortse från det
verkliga motivet till hans terrordåd. Det må vara en bekväm
tanke. Genom att betrakta honom som en galning slipper vi inse att
den idévärld han befinner sig i har fler sympatisörer, från
anonyma kommentarer på Internet till populära politiker i maktens
korridorer. Men i samma stund som vi förpassar honom till
psykiatrins värld blir vi blinda för vad som faktiskt hände i
Oslo och på Utöya den 22 juli förra sommaren. Vi kommer inte att
förstå varför unga socialdemokrater blev hans offer eller varför
han såg sig som en korsriddare.
Det
gör det svårare att bearbeta det trauma hans terrordåd orsakat
och att förhindra att det händer igen.
Breivik
tillhörde en idégemenskap
Breivik var ingen galning. Frågan är om han var ensam. På ett sätt
var han det. Han agerade på egen hand, ensam med sin noggranna och
cyniska planering. Han satt själv böjd över ritningar och kartor,
hade ingen att dela eller diskutera sina planer med. Det står nu
dessutom klart att den organisation som han sagt sig tillhöra inte
existerar. Det fanns ingen hemlig tempelriddarorden. Bara en ensam
man med en övertygelse om att det han gjorde var rätt.
Breivik
var ensam i sin gärning, men långt ifrån ensam om sina idéer.
Han tillhörde en idégemenskap, den så kallade counterjihadrörelsen.
Där hämtade han inspiration, där ansåg han sig själv höra
hemma. Han delar rörelsens idé om ett krig mot islam, men valde
till skillnad från counterjihadrörelsens propagandister att gå från
ord till handling. Han tog varningsropen om att Europa står på
ruinens brant på största allvar. När andra sa att det snart är försent,
att muslimerna snart tagit över, valde han att försöka göra något
åt saken.
ideologiskt
medveten massmördare
Brevik
var inte galen. Han var inte ensam om sina idéer. Då återstår
bara att konstatera att han var en ideologiskt medveten massmördare.
Hans manifest är bitvis förvirrande och spretigt. Men den röda tråden
är ändå tydlig. Breivik är i krig med islam. Och hans fiender är
ockupanterna, alltså muslimerna, och de som gör ockupationen möjlig.
I Breiviks värld möjliggörs det muslimska övertagandet av mångkulturen
och feminismen och det är Socialdemokraterna som är ytterst
ansvariga för förfallet. Det var därför Breivik till slut valde
att rikta siktet mot det norska socialdemokratiska partiet.
Det
betyder inte att counterjihadrörelsen och partier som
Sverigedemokraterna bär ett ansvar för Breiviks gärningar. Det är
inte heller relevant att dra likhetstecken mellan konservativa och
antifeministiska aktörer och Breivik. För att förstå terrorn måste
vi sätta den i det politiska sammanhang den har hämtat sin näring.
Taimour
Abdulwahab, som sprängde sig själv till döds vid
Drottninggatan i centrala Stockholm den 11 december 2010, hämtade
sina idéer från en radikalislamistisk miljö som han tyckte rättfärdigade
hans agerande.
Mohammed
Merah, den unge fransmannen som i mars mördade tre soldater, en
rabbin och tre judiska skolbarn, agerade inte heller han i ett
vakuum. Att döma av medierapporteringen från polisingripandet som
till slut ledde till Merahs död såg han sig som en helig krigare.
Han fick sin inspiration från jihadismens ideal. Det var därifrån
han lärt sig att dra slutsatsen att alla judar bär ansvar för vad
som händer i Palestina. Det var där han lärt sig att det legitimt
att mörda judiska barn.
På
samma sätt kan inte Breiviks agerande ses som en isolerad händelse.
Han hämtade sina ideal från counterjihadrörelsen. Ändå finns
det hos vissa en ovilja att se hans ideologiska rötter.
terror
ligger i människors åsikter och attityder
För den antimuslimska rörelsen som desperat försöker distansera
sig från Breivik var den första psykiatriska utredningen en välkommen
gåva. Den norske massmördaren är helt enkelt galen och kunde därmed
avfärdas. Undersökningen sågs som ett bevis på att alla som försökt
sätta Breviks idéer och manifest i ett politiskt sammanhang i själva
verket var ute efter att smutskasta de som "kritiserar
islam". Det paradoxala är att de därmed hyllar en diagnos som
i förlängningen sjukdomsstämplar hela den politiska rörelse de
tillhör.
Även
Sverigedemokraterna betraktar Breivik som en galning som inte har något
med counterjihadrörelsen att göra. Partiets hyckleri är
uppenbart. Efter Taimour Abdulwahabs terrordåd i december 2010 fick
Sverigedemokraterna till en riksdagsdebatt om den våldsbejakande
extremismen i Sverige. Jimmie Åkessons utgångspunkt var
tydlig: "Grunden till
hotet från islamistisk terror ligger i människors åsikter och
attityder. Det är inte några aningslösa galningar som begår och
planerar terrorbrott – det är människor som i grunden drivs av
religiös övertygelse."
Så
lät det då. Men när det gäller Breivik gjorde Jimmie Åkesson en
annan bedömning. Dådet skulle inte ses i ett politiskt ljus.
Breiviks idéer och tankar var inte värda att ta på allvar. Åkesson
kunde inte överhuvudtaget se någon tydlig politisk linje i
Breiviks manifest. Genom att fokusera på delar som avvek från den
annars så uppenbara röda tråden hävdade Åkesson att Breivik
inte kunde tas på allvar. Att han inte på något sätt tillhörde
samma idévärld som Sverigedemokraterna
VÅRT
FÖRHÅLLANDE TILL DET OFATTBARA
Åkesson vill inte skuldbeläggas för Breiviks dåd. Han bär inte
heller skulden. Men för att förstå dåden den 22 juli kan vi inte
blunda för det faktum att Breivik hämtade betydande delar av sin
sina idéer från samma ideologer som format Sverigedemokraternas
antimuslimska retorik.
Rättegången
i april kommer inte bara handla om förövaren. Den blir också en
prövning i hur vi förhåller oss till det ofattbara hat som drev
Breivik. Ska vi gömma oss bakom den enkla förklaringen och kräva
madrasserade rum och tvångströja för den ensamme galningen. Eller
kommer vi klara av att se vårt öppna och demokratiska samhälle i
vitögat, och där se att det finns idéer i vårt samhälle som kan
ligga till grund för fruktansvärda terrordåd.
Daniel Poohl
är chefredaktör för tidningen Expo, med denna artikel som ledare.
www.expo.se
|
