|
"Jag
har alltid haft en inre monolog, en ständig pågående
konversation med mig själv."
François Jacob |
Foto:
RLC |
LITTERATUR:
Den
inre gestalten
Livet
och drömmarna
Som
barn drömde jag ibland om att vara någon annan. Jag minns till och
med en natt, då jag drömde att jag var en hjälte, som stupat i första
världskriget. Dagen därpå trodde jag bergfast på själavandringen.
När jag skulle somna, var jag under lång tid rädd att vakna som någon
annan. För att motverka detta sträckte jag ut mig alldeles platt i
sängen, med kinden exakt mitt på kudden, utan ett veck på
lakanet, och låg helt orörlig. Ingenting fick vara fel.
François Jacob: |2012-08-xx|
Jag inbillade mig faktiskt att ordningen i min säng
garanterade någon slags ordning i världen. Jag kämpade för att
inte somna och kanske försumma mig. Precis som man går igenom en läxa,
lät jag fantasin allt passera revy som tycktes karakterisera mig,
definiera mig: min mamma, min pappa, mina mor- och farföräldrar,
mitt rum, mina saker, mina böcker, min klass, mina vänner… Je
mer jag lade till på listan, desto exaktare föreföll mig min egen
beskrivning. Men mycket snart hade denna uppräkning samma effekt på
mig som fårhjorden man räknar för att kunna somna. Allt blev
suddigt. Medvetandet försvann.
Tio
timmar senare, när jag vaknade, tyckte jag mig inte ha sovit mer än
ett ögonblick. Jag ansåg det alltså fullständigt normalt att jag
var densamme som förut, eftersom jag knappt hunnit sjunka ner i glömskan.
Även om rädslan att bli någon annan har försvunnit, så händer
det fortfarande att jag ibland grips av förvåning över att vakna
som mig själv. Med uppvaknandet skapas åter, sammanfogas åter den
person som löstes upp i sömnen. Hur kommer det sig att denna
villervalla alltid framföder samma individ, den som jag kallar jag?
Hur kommer det sig att, av alla de tusen personligheter man tror sig
kunna bli, det alltid är densamma som får övertaget och inte en
annan då och då? Varför inträffar det inte att systemet spårar
ur lite grann? Att efter sömnen som har plockat isär hela det
andliga maskineriet, minnet och viljan, inte det hela sätts ihop
lite annorlunda och blir omgjort till en annan personlighet, ett
annat jag?
Det
jag finner spännande med mitt liv är: hur kommer jag att bli den
jag är? Hur utarbetades den person, det jag, som återfinner var
morgon och som jag blir tvungen att nöja mig med ända till slutet?
Men detta liv, hur ska man fånga det? Hur ska man ens beskriva det?
Genom en rad på varandra följande händelser, en serie
situationer, anekdoter insprängda i en kronologi? Men minnet återställer
inte livet och dess förlopp. Med en osynlig strålkastare belyser
det okända kontinenter. Det får oanade världar att uppstå. Vissa
återspeglar fantasirika infall. Andra ger glimtar från det förflutna.
Ett förflutet som jag tålmodigt måste väcka till liv. Där jag i
varje ögonblick måste leta mig fram mellan de minnen som förföljer
mig och de som undflyr mig.
Om
jag alltså i denna serie bilder som minnet erbjuder mig, har svårt
att hitta tillbaka till mitt liv, hur ska det då definieras? Genom
det fortlöpande? Genom det bestående? Förvisso inte. Sett utifrån
kan en människas liv, som rymmer en enda lidelse, te sig lika rakt
och målinriktat som en pils bana. Länge beundrade jag dessa hjältar
som alltid, utan att svikta, följer sin utstakade väg, vilkas liv
kan sammanfattas i en enkel formel. De som aldrig har slutat kämpa
för: för sitt lands storhet, för sin Guds ära, för frihet, för
oberoende, för vetenskapliga framsteg, för maktövertagande, för
att samla rikedomar. Eller de som aldrig slutat att kämpa mot: mot
grannlandet, mot andras Gud, mot fattigdom, mot okunnighet, mot
privilegier, mot ojämlikhet, mot en tyrann, mot det onda. Med åren
har jag emellertid lärt mig misstro dessa hjältar, deras
ofelbarhet, deras absoluta värden. Först därför att, sedan
Homeros och Plutarkos nu blivit granskade av Freud, kan ingen efter
puberteten längre vara okunnig om att det bakom hjälten döljer
sig ett monster. Också därför att historien nogsamt visar att
inget är lika farligt, lika mordiskt som ideologier, fanatism, övertygelsen
om att ha rätt. Inget orsakar lika mycket förstörelse, elände
och död som att vara besatt av en sanning som anses absolut. Alla
historiens brott är resultat av någon fanatism. Alla massakrer har
utförts av dygden, i den legitima nationalismens, den sanna
religionens, den rätta ideologins namn; kort sagt med kampen mot
Satan som förevändning. Jag älskar fixa idéer, på villkor att
de växlar.
Jag
ser inte mitt liv som en kontinuitet, snarare som en följd olika,
jag vill nästan säga främmande, personer.
Det
finns ingen bättre vägvisare än självkänslan när man ska tillrättalägga
en sträcka som ingen annan kan avverka för en.
Från
våra allra spädaste år lägger fantasin beslag på de människor
och ting den möter för att tugga sönder dem, göra om dem, och
plocka ut ett drag eller ett tecken som vi använder för att bygga
upp vår idealbild av världen, ett schema som blir vårt
referenssystem, vår kod för att dechiffrera verkligheten allt
eftersom den uppenbarar sig. Alltså bär jag inom mig sedan
barndomen en sorts skulpterad inre gestalt, som ger kontinuitet åt
mitt liv, och som är dess intimaste del, den hårdaste kärnan i
min karaktär. Den gestalten har jag skulpterat på hela livet.
Ideligen har jag gjort retuscheringar. Jag har filat på den. Jag
har putsat den. Jag har polerat den. Håljärn och mejsel har varit
möten och kombinationer. Rytmer som tränger sig fram. Blad som
kommer på avvägar från ett kapitel i känslornas dagbok och
smyger sig in i ett annat. Fasor som väcks av något som är
alltigenom milt. Ett behov av det oändliga som väller fram ur dånande
musik. Ett plötsligt glädjeutbrott under en sträng blick. En
upphetsning som föds ur en ordassociation. Alla sinnesrörelser och
allt tvång, de märken som det ena eller det andra efterlämnat,
liksom livet och drömmen.
Alltså
hyser jag inom mig inte bara en idealperson som jag ständigt jämför
mig med. Jag bär också med mig en hel serie moraliska figurer med
totalt motsatta egenskaper, som i min inbillning alltid är redo att
bli mina motspelare i situationer och dialoger, inpräntade i mitt
huvud redan i barndomen eller ungdomen.
För
alla roller i denna möjliga repertoar, för alla rollfack som omger
mig och direkt berör mig, äger jag alltså skådespelare redo att
ge stickreplikerna i de komedier och tragedier som skrivits in i mig
för längesedan. Där finns en gest, inte ett ord som inte bestämts
av den inre gestalten.
Ovanstående
artikel är ett utdrag ur första kiapitlet av Den inre
gestalten,
utgiven på Brombergs Bokförlag 1988.
|