IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

"Jag har alltid haft en inre monolog, en ständig pågående konversation med mig själv."  François Jacob

Foto: RLC

LITTERATUR:

Den inre gestalten

Livet och drömmarna

Som barn drömde jag ibland om att vara någon annan. Jag minns till och med en natt, då jag drömde att jag var en hjälte, som stupat i första världskriget. Dagen därpå trodde jag bergfast på själavandringen. När jag skulle somna, var jag under lång tid rädd att vakna som någon annan. För att motverka detta sträckte jag ut mig alldeles platt i sängen, med kinden exakt mitt på kudden, utan ett veck på lakanet, och låg helt orörlig. Ingenting fick vara fel.


 François Jacob: |2012-08-xx| Jag inbillade mig faktiskt att ordningen i min säng garanterade någon slags ordning i världen. Jag kämpade för att inte somna och kanske försumma mig. Precis som man går igenom en läxa, lät jag fantasin allt passera revy som tycktes karakterisera mig, definiera mig: min mamma, min pappa, mina mor- och farföräldrar, mitt rum, mina saker, mina böcker, min klass, mina vänner… Je mer jag lade till på listan, desto exaktare föreföll mig min egen beskrivning. Men mycket snart hade denna uppräkning samma effekt på mig som fårhjorden man räknar för att kunna somna. Allt blev suddigt. Medvetandet försvann.

Tio timmar senare, när jag vaknade, tyckte jag mig inte ha sovit mer än ett ögonblick. Jag ansåg det alltså fullständigt normalt att jag var densamme som förut, eftersom jag knappt hunnit sjunka ner i glömskan. Även om rädslan att bli någon annan har försvunnit, så händer det fortfarande att jag ibland grips av förvåning över att vakna som mig själv. Med uppvaknandet skapas åter, sammanfogas åter den person som löstes upp i sömnen. Hur kommer det sig att denna villervalla alltid framföder samma individ, den som jag kallar jag? Hur kommer det sig att, av alla de tusen personligheter man tror sig kunna bli, det alltid är densamma som får övertaget och inte en annan då och då? Varför inträffar det inte att systemet spårar ur lite grann? Att efter sömnen som har plockat isär hela det andliga maskineriet, minnet och viljan, inte det hela sätts ihop lite annorlunda och blir omgjort till en annan personlighet, ett annat jag?

Det jag finner spännande med mitt liv är: hur kommer jag att bli den jag är? Hur utarbetades den person, det jag, som återfinner var morgon och som jag blir tvungen att nöja mig med ända till slutet? Men detta liv, hur ska man fånga det? Hur ska man ens beskriva det? Genom en rad på varandra följande händelser, en serie situationer, anekdoter insprängda i en kronologi? Men minnet återställer inte livet och dess förlopp. Med en osynlig strålkastare belyser det okända kontinenter. Det får oanade världar att uppstå. Vissa återspeglar fantasirika infall. Andra ger glimtar från det förflutna. Ett förflutet som jag tålmodigt måste väcka till liv. Där jag i varje ögonblick måste leta mig fram mellan de minnen som förföljer mig och de som undflyr mig.

Om jag alltså i denna serie bilder som minnet erbjuder mig, har svårt att hitta tillbaka till mitt liv, hur ska det då definieras? Genom det fortlöpande? Genom det bestående? Förvisso inte. Sett utifrån kan en människas liv, som rymmer en enda lidelse, te sig lika rakt och målinriktat som en pils bana. Länge beundrade jag dessa hjältar som alltid, utan att svikta, följer sin utstakade väg, vilkas liv kan sammanfattas i en enkel formel. De som aldrig har slutat kämpa för: för sitt lands storhet, för sin Guds ära, för frihet, för oberoende, för vetenskapliga framsteg, för maktövertagande, för att samla rikedomar. Eller de som aldrig slutat att kämpa mot: mot grannlandet, mot andras Gud, mot fattigdom, mot okunnighet, mot privilegier, mot ojämlikhet, mot en tyrann, mot det onda. Med åren har jag emellertid lärt mig misstro dessa hjältar, deras ofelbarhet, deras absoluta värden. Först därför att, sedan Homeros och Plutarkos nu blivit granskade av Freud, kan ingen efter puberteten längre vara okunnig om att det bakom hjälten döljer sig ett monster. Också därför att historien nogsamt visar att inget är lika farligt, lika mordiskt som ideologier, fanatism, övertygelsen om att ha rätt. Inget orsakar lika mycket förstörelse, elände och död som att vara besatt av en sanning som anses absolut. Alla historiens brott är resultat av någon fanatism. Alla massakrer har utförts av dygden, i den legitima nationalismens, den sanna religionens, den rätta ideologins namn; kort sagt med kampen mot Satan som förevändning. Jag älskar fixa idéer, på villkor att de växlar.

Jag ser inte mitt liv som en kontinuitet, snarare som en följd olika, jag vill nästan säga främmande, personer.

Det finns ingen bättre vägvisare än självkänslan när man ska tillrättalägga en sträcka som ingen annan kan avverka för en.

Från våra allra spädaste år lägger fantasin beslag på de människor och ting den möter för att tugga sönder dem, göra om dem, och plocka ut ett drag eller ett tecken som vi använder för att bygga upp vår idealbild av världen, ett schema som blir vårt referenssystem, vår kod för att dechiffrera verkligheten allt eftersom den uppenbarar sig. Alltså bär jag inom mig sedan barndomen en sorts skulpterad inre gestalt, som ger kontinuitet åt mitt liv, och som är dess intimaste del, den hårdaste kärnan i min karaktär. Den gestalten har jag skulpterat på hela livet. Ideligen har jag gjort retuscheringar. Jag har filat på den. Jag har putsat den. Jag har polerat den. Håljärn och mejsel har varit möten och kombinationer. Rytmer som tränger sig fram. Blad som kommer på avvägar från ett kapitel i känslornas dagbok och smyger sig in i ett annat. Fasor som väcks av något som är alltigenom milt. Ett behov av det oändliga som väller fram ur dånande musik. Ett plötsligt glädjeutbrott under en sträng blick. En upphetsning som föds ur en ordassociation. Alla sinnesrörelser och allt tvång, de märken som det ena eller det andra efterlämnat, liksom livet och drömmen.

Alltså hyser jag inom mig inte bara en idealperson som jag ständigt jämför mig med. Jag bär också med mig en hel serie moraliska figurer med totalt motsatta egenskaper, som i min inbillning alltid är redo att bli mina motspelare i situationer och dialoger, inpräntade i mitt huvud redan i barndomen eller ungdomen.

För alla roller i denna möjliga repertoar, för alla rollfack som omger mig och direkt berör mig, äger jag alltså skådespelare redo att ge stickreplikerna i de komedier och tragedier som skrivits in i mig för längesedan. Där finns en gest, inte ett ord som inte bestämts av den inre gestalten.

Ovanstående artikel är ett utdrag ur första kiapitlet av Den inre gestalten, 

utgiven på Brombergs Bokförlag 1988.

François Jacob

Den inre monologen

När biologen och nobelpristagaren François Jacob gav ut sin självbiografi, Den inre gestalten, 1987, så förvånades alla hans vänner och kollegor. När de läst hans biografi levandegjordes en helt ny gestalt.

  Paul Lindberg: I förordet till boken Den inre gestalten skrev vännen och kollegan Georg Klein, "Jag såg bara den ojämförbara vetenskapsmannen framför mig – en av de bästa biologerna av sin generation."

Det som förväntats av hans själbiografi var en resa genom hans eget gebit, biomedicinen. Men framförallt blev det en inre resa – ljuset inom sig själv. Och där fanns verkligen ett märkligt ljus – där framkom den inre monologens visdom.

Kollegerna uttalade att de inte alls kände igen honom, att de aldrig känt till denna sida kring en av tidens främsta biologer. Och det som frapperade var bokens avslöjande om en författare med en talang som var helt i dignitet med de stora författarna. Och till sitt innehåll blev rundvandringen i naturvetenskapens värld jämspelt med resan genom det inre. Men där fanns heller inte något uttalat om Gud, eller religion. Det som däremot fanns var en känslomässig andlighet som överträffade det mesta.

När jag fick denna bok av en god vän för en tid sedan, så var detta slag av författande egentligen ingenting nytt för mig – även om denna självbiografi är unik och storslagen i sin kvalitet. Många av världens främsta naturvetare inom i stort sett alla ämnesområden, har levererat prov på en lågmäld men högklassig andlighet, som enligt mitt tyckande inte så sällan överträffar den religiösa hållningen till Gud.

François Jacob nämner aldrig Gud vid något tillfälle i denna bok, men dess djup bottnar med en förklaring, som uppenbarar livets betydelsefulla mening. Vi finns till, vi lever och vi tänker. Och vi vrider och vänder på livet, och tillvridningen kan många gånger leda till något gott, medan vi passerar jordelivet.

1965 fick François Jacob nobelpriset i medicin tillsammans med André Lwoff och Jacques Monod för upptäckter rörande genetisk styrning av enzym och virussyntes. 

Den inre gestalten, utgiven på Brombergs Bokförlag 1988.