 |
|
|
Rolls
Royce med sina nästan 700 Hk är knappast en miljöbil.
Trots bensinsnålare bilar, så har de istället
blivit större, med ökad materialåtgång och betydligt kraftigare motorer.
Bilindustrin struntar i miljöbehoven, vilket möjliggörs med hjälp av politikerna i den
industrialiserade och rikare världen. Och den globala
uppvärmningen accelererar i kapp med bilism – det är
numera ett oantastligt faktum.
|
Foto:
RLC
|
Ledare
Påtvingad
tillväxt
Och
den
onödiga demokratin?
Framtvingad
global tillväxt grundar sig
på profitdriften kopplat till den rika världens omättliga behov av största möjliga
materiella rikedom. Mot detta står ett omättat behov för en allmän
hållbar välfärdsordning. Från det att den globala uppvärmningen
blev känt har tillväxtraseriet accelererat med allt större,
motorstarkare och fler bilar än någonsin. Som en bilismens infantila
protest mot dem som vill värna jordens människor och framtida överlevnad. Den
nyliberala marknadspolitiken tar inget som helst ansvar överhuvudtaget.
Paul Lindberg: |2013-04-22| Ökad
massproduktion av bilar "för jobbens skull" är ett
mycket uselt argument i den retoriska propagandan. Om det i verkligheten skulle gälla för
jobbens skull, så skulle tillverkning av tåg och spårvagnar kunna
uppväga och ersätta den miljöfarligare bilismen. Bilismen i den
nuvarande omfattningen kan nämligen aldrig bli miljöneutral,
eftersom tillverkning av bilar är minst lika skadligt som dess användning.
Bilismen i storstadsregioner kan därför kompenseras med kollektivtrafik i
en växelverkande livsstilövergång.
Bakom tillväxtraseriet står mängden av världens
politiker, vilka grundar den ekonomiska politiken på en ensidig och
nyliberal världshandel, där närodlat och närproducerat inte
gäller för dem. Den rika världen är materiellt rik på grund av
"rikedomsmotorn industriell tillväxt". Men vi skulle
inte behöva avstå välståndet om vi kunde skynda på att
realisera den klimatsmarta utvecklingen fullt ut. Exempelvis vill en
majoritet av riksdagspartierna förbättra järnvägen, samtidigt
som de krampaktigt bundit sig vid mastodontprojektet Förbifart
Stockholm, en bilismens symbol, som går stick i stäv med
utvecklingen av en nödvändig utveckling av
kollektivtrafiken.
Fattigdom är
självklart inte
på något sätt alternativet till industriell tillväxt.
Utgångspunkten gäller istället att resurser och hela
samhällsprocessen miljöanpassas till en realistisk verklighet, och
för en socialhumanistisk fördelningsdemokrati. Valfriheten kan
inte gälla friheten att få förstöra livsuppehället. Friheten
kan bara gälla det som gagnar allas rätt till en godtagbar framtid
för alla världens människor.
Erfarenheten
visar att de miljöpolitiska styrmedlen som redan använts, till
exempel i Sverige, har fungerat sakligt och ganska framgångsrikt på grund av de tvärpolitiska besluten. Vad är då
problemet med att gå vidare?
Den
politiska förstockningen beror bland annat på partipolitisk
blockbildning, som leder till miljöpolitisk handlingsförlamning.
Det finns många gånger en outsagd vilja hos riksdagsledamöterna
att ta miljöproblematiken på ett betydligt större ansvar,
och det skulle inte förvåna om denna överlevnadsfråga på sikt,
kan komma att bli parlamentarismens huvudfråga – men det kan
komma försent. Låt istället alla partier bli miljöpartier –
på riktigt!
STÅR
DEMOKRATIN I VÄGEN PÅ NÅGOT SÄTT?
Ja,
demokratin ställer sig i vägen
för den nyliberala marknadspolitiken som hela världen har drabbats
av – och så måste demokratin se ut. Demokratin måste nämligen försvaras,
förverkligas, göras mer funktionsduglig och ändamålsenlig.
Parlamentarisk
blockbildning i Sverige leder till låsta
positioner, vilket har missgynnat exempelvis nödvändiga miljöförändringar.
Andra politiska förhållanden runt om i världen handlar om
politisk ovilja och oförmåga att handskas med akuta och
långsiktiga behov av miljöåtgärder.
Den globala uppvärmningen går nu per
automatik mot ett alltmer varmare klimat på jorden, den
ståndpunkten är
forskningen numera fullt enig om. För bara några få år sedan fanns det en
viss osäkerhet om ett fastställande av ett sådant sakläge.
Eftersom
klimatforskningen är enig om att den globala uppvärmningen är ett
faktum, och att de flesta ländernas regeringar har godkänt denna
ståndpunkt, då är det högst egendomligt att de är så
obeslutsamma av att gå till verket. Är det så att frågan är så
stor att de hellre sopar problemen under mattan, eller med
förhoppningar att det ordnar upp sig av sig själv med tiden? Flera
regeringar söker definiera fram att de redan löst sina
koldioxidutsläpp – exempelvis i Sverige – vilket inte alls är
sant. Det finns egentligen inga gränser för de insatser som
världen är i behov av idag.
Det
parlamentariska spelet kring den globala uppvärmningen gäller mest
hur partierna bedömer möjligheterna inför nästkommande val, och
agerar därefter. Partierna är alltför upptagna med introverta
krampaktigheter och skandaler. De tar sig inte loss för de reellt
existerande överlevnadsfrågorna som exempelvis den globala
uppvärmningen.
BILISMENS
DILEMMA
"De
politiskt korrekta människorna" är ett reaktionärt
nedsättande uttryckssätt som söker slå mot rättskaffens och
ansvarsfulla människors moraliska ståndpunkter. Exempelvis har uttrycket använts av
nyliberaler mot miljöaktivister. På något vis tycks angriparna
förstå att de själva knappast är politiskt korrekta människor.
De är säkert medvetna om att framtidens människor hotas av vår
tids livsstil, och det ansvaret vill de raljera bort. Deras vilja
grundar sig helt på egoism som ideal.
Vad
står då i vägen för resoluta insatser av att stoppa mer av
koldioxidutsläppen i exempelvis Sverige? Ja, det är säkert
bristen av den goda viljan. Det kan också gälla själviskheten av dem som tycks kräva att deras
egenintressen och
livsstilsideal inte på något vis får naggas i kanten. Den globala
uppvärmningen sätter människorna på prov. Det är människan som
försatt världen i denna situation, och det är människan som
måste ta i tu med lösningen för den nära framtiden.
MASSLINJEN
OCH BILISMEN
Det
socialdemokratiska partiets historia är kantat av framgångar. Och
med en föredömlig reformistisk politik skapades ett av den goda
viljans bättre samhällsförhållanden – det goda samhället som
skulle gälla alla. SAP skapade underlaget för ett stort förtroende bland
folkflertalen. Något liknande hade inte realiserats i andra
samhällen runt om i världen. Socialdemokratin blev ett
föredömligt ideal för rättvisa och gemenskap. Borgerligheten
däremot hittade då bara fel.
Partiets gemenskap
resulterade i en lojal medlemskår, och som alltid – och många gånger alltför
okritiskt – ställde upp för partiet. Kooperationen växte inom alla samhällsområden. Istället för att
förstatliga samhället lät de kapitalismen verka sida vid sida.
Masslinjen
möjliggjorde bilismens intåg i Sverige, och SAP blev både
inköpare och återförsäljare av bensin och eldningsolja. De blev
också förespråkare och ledande representanter för bilismens
utveckling,
men också med mycket stora ägarintressen i bilbranschen. Idag
finns en ekonomisk bindning och beroende av bilism, även om det
inte miljömässigt är bra för framtiden.
Denna
framgångshistoria märkte också det Socialdemokratiska partiet.
Den moderna utvecklingen av bilismen har idag istället gjort SAP
till fånge av sitt eget ägande – eftersom bilismen är en av de
största orsakerna till den globala uppvärmningen. Det obestridliga
är att ju mer aktivt vi söker rädda planeten, desto mindre blir
det över för bilismen, det är själva poängen kring orsak och
verkan. Om inte de stora partierna vill rucka på sina invanda
politiska ideal, vad det gäller bilismen och tvångstillväxten, så
finns det säkert inte något större hopp för framtiden. Det betyder inte
att jag är en pessimist. Nej, men jag tycker verkligen synd om dem
som kan komma att drabbas i en snar framtid!
Står
SAP inför ett dilemma på grund av åtagandet för motorvägsbyggen som Förbifart Stockholm? Skulle inte dessa
kostnader istället kunna transfereras till stöd för en omfattande
utveckling av landets järnvägar och kollektivtrafik? Det är
relevanta frågor som direkt berör den globala uppvärmningen.
|
