Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	Parlamentarism rymmer möjligheter för en stor portion demokrati, men också risker för demokratins fall.	Foto: RLC

LEDARE

Ansvarslöst stöd till SD

Urartad eftergiftspolitik

Försvaret av SD:s rättigheter, att de till varje pris ska ha rätten att vara ett rasistiskt parti, har nått oanständighetens gräns. Alla de som försvarar denna rättighet gynnar SD och därmed deras intressen. En hel del av dessa försvarare har däremot inte gjort sig hörda i försvaret av rasismens offer och deras rättigheter. SD är nämligen den parlamentariska delen av en rörelse med våldsbenägna grupper bakom sig. Det missriktade stödet till SD, kan öka kampviljan hos dessa extremister. Rasism och främlingshat är helt och hållet asocialt ur moraliska och demokratiska samhällsperspektiv.

  Paul Lindberg: |2014-02-25| Högersinnade krafter irriteras av att SD kritiseras och avslöjas. SD är i själva verket  per definition en främlingsfientlig rörelse. Inom flertalet forskningsdiscipliner med inriktning på samhällsvetenskap, sociologi, politik och psykologi har alltså forskningsrapporter sedan Nürnbergrättegångarna uttalat vad rasism går för. Vi vet alltså vad nazismen gick för under Andra världskriget. SD har själva i hög grad lyckats framkalla konfrontationen för eller emot SD. Det är utan tvekan en besynnerlig samhällssituation.

Inför valet 2014 är det möjligt att SD placeras med en vågmästarroll. Och bakom detta ligger naturligtvis ett stort kraftspel, med olika spekulativa ambitioner, och därmed konsekvenser. SD kan alltså komma att avgöra regeringsinnehavet efter valet 2014.

PARLAMENTARISM I BLÅSVÄDER

Alla vill ha makten efter valet 2014. För närvarande ser det ut som om oppositionen ligger närmast regeringsinnehavet. Det förhållandet kan visserligen förändras, men troligtvis inte så att den nuvarande alliansen med egen parlamentarisk kraft kan nå en regeringsposition. I så fall kan SD:s hjälpande hand vara lockande. Men eftersom SD är ett parlamentariskt, om än inte ett demokratiskt parti, utan liknar mest ett ganska öppet fascistiskt parti, så blir detta alternativ ett svårt val, för alliansen. 

Om SD hårdsminkas med en piffig ansiktslyftning inför valet ökar möjligheten för alliansen att ta stöd från dem, vilket många önskar inom högern, vilka också tror sig kunna tygla extremhögern. Det om något är osannolikt. Tvärtom – tror jag – det leder rakt åt en mycket besvärlig politisk situation. Men nu är det heller inte säkert att SD vill ge sitt stöd till alliansen, men det är en annan femma. 

Det som lett SD till en betydelsefull position har egentligen inte berott på deras egen förmåga, utan mera på andras mediala krafter och önskningar, de som vill fånga upp subpolitiska människor ur arbetarklassens periferier. Vad menas då med "andra krafter"? Ja, det är framförallt en spekulativ medieapparat från det läger som till varje pris strävar efter regeringsmakten. Men att spela samhällsteater är en våghalsig och farlig casinopolitik. 

När statsminister Fredrik Reinfeldt kom underfund med att SD snodde en hel del väljare från M, så gick Reinfeldt till ett generalangrepp mot SD. SD:s hela existens har resulterat till en spekulativ casinopolitik grundat på chansningar och spretiga ståndpunkter hit och dit, i en turbulent och vinglig kråkvinkelfärd. Kännetecknet är att den ene vet inte vad den andre vill – förutom att vinna regeringsmakten. På grund av denna vinglighet har SD tagit hem många poäng.

det står pinsamt och tunt till med SD 

I ett ledarstick på DN:s ledarsida skriver Hanne Kjöller hur pinsamt och tunt det står till med SD – vilket är tydligt. Kjöller läxar upp Kristina Winberg (SD) och påpekar hur bristande insatt hon var i de olika saksammanhangen. Det var i en debatt med den mycket insatta Marit Paulsson, som inte många slår på fingrarna. 

Kjöller menar att det inom SD finns en självbild av hur partiets företrädare mobbas av etablissemanget. Vilket istället, enligt min mening, tycks vara ett uttryck för ett mindrevärdighetskomplex. Etablissemanget har ju en stor erfarenhet. Kjöller tar sakligt upp rader av sakfrågor där Winberg kommer till korta, eftersom hon inte alls varit insatt i sammanhang och betydelser. Kjöller gör det föredömliga att i kritiken möta osaklig argumentering med sakliga argument. Det är exempel på ett föredömligt och parlamentariskt förhållningssätt.

Och så kommer Kjöllers önskan: "Gärna mer sakpolitisk debatt med SD. Men då utifrån verkligheten och inte Avpixlat-myter". Hon tycks mena att sakligheten skulle kunna gör SD lite mer parlamentariskt. Räcker det? Räcker det att SD görs lite mer rumsrent?

RUMSREN SAKLIGHET I FALSK SKRUD

Min principiella hållning till rumsrenhet blir då: om en professor med slips och för honom "sakliga rasbiologiska" värderingar, och med "sakliga argument" om arternas kamp i verkligheten, sakför att endast "rasrena individer" ska få bo i Sverige. Är hans saklighet då den godtagbara föresatsen? En sak är när oerfarna politiker snubblar på egen okunnighet, det kan lätt bagatelliseras. Men, rasister kan vara hur "sakliga" och faktakunniga som helst, har det visat sig. Men skulle en "rumsren saklighet" kunna utgöra ett sakskäl till grund för exempelvis ett kommande stöd för ett regeringsunderlag? 

Det är det där med "saklig rumsrent" som inte är speciellt trovärdigt. Rasister är rasister och odemokratiska, och måste ses med sociologiska ögon, och då handlar det om kriminalitet. Försöken att göra SD rumsrent är  ansvarslöst! Konfrontationen mellan demokrati och totalitär autokrati ligger i luften i hela Europa. Spela inte teater med samhället som insats.

MAKTSUGET DRABBAR ALLA PARTIERNA

Hur som helst, alliansen vill fortsätta vara regeringsinnehavare – det vill alla partierna. Om SD kan komma att betraktas som rumsrena, ökar det spekulativa kraftspelet kring regeringsmakten. Men ett stöd från SD skulle sannolikt komma att kritiseras som oerhört omoraliskt. Det gäller vice versa om oppositionen ställs inför samma omständighet.

Trots att vissa högersinnade personer söker göra SD som vilket rumsrent demokratiskt parti som helst, så är de flesta ansvarstagande människor negativt inställda till SD. Och inte bara negativt inställda, de flesta inser att de är en fara för många människor. Svenskar vill inte att SD ska kunna få trakassera medborgarna – det om något är osvenskt. Och i detta spekulationsbrus råkar en komiker komma in i scenariot och berättar i Sveriges Radio att han inte gillar rasism och SD. Heder åt honom!

Machiavelli och djävulens verk

I en demokrati ska alla kunna göra sin röst hörd. Vissa kan öka röstvolymen på grund av kraftfulla röstresurser, grundat på kapitalresurser. Redan där brister demokratibegreppet, som istället övergår i exempelvis plutokratisk maktutnyttjande (penningvälde). 

I vårt samhälle talas det mycket om demokrati. Ett principiellt grundläggande avsnitt för demokratin är att friheten för var och en inte får bli andras ofrihet. Men i namnet av demokrati förekommer rasism, mord och krig runt om i världen – mer eller mindre. Demokrati är för autokratiska rörelser något som ska utnyttjas och erövras genom parlament. 

Det är när demokrati inte är demokratiskt som samhällen fallerar – demokratin är skör och måste därför värnas. Sådan kan parlamentarism vara, medan demokrati är någonting mera konkret. Demokrati har sin förklaring i rättvisa och humanitet.

Friheten att få uttala sin rasism i demokratins namn leder i sämsta fall till våldshandlingar, vilket visat sig överallt där rasism gjort sig gällande. Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig alltför kraftlöst, så länge rätten till uniformerad partiorganisering är tillåten. Uniformsförbudet upphävdes 2002, under en period då nynazister och SD aggressivt trängde fram på Sveriges samhällsarena. Att i den samhällssituationen ta bort uniformsförbudet var givetvis ett medvetet handlande.

Demokrati är på inget vis liktydigt med rätten till odemokratiska organisationer och odemokratiskt handlande – det är givetvis en konfrontation mot rättvisa och humanitet. Upphovet till konfrontationen är de som möjliggör att rasism kan framhärda i parlament och i konkurrens till demokratin.

Drivkraften efter makt för att förverkliga möjligheterna till förändring kan därför se mycket olika ut.

KOMEDIN PÅ SVERIGES RADIO

Sveriges Radio har många gånger, ganska illasinnat, kallts för propagandaministeriet. Idag är det tyvärr mera relevant, beroende på att SR har från politiskt håll tillsatt en stort antal chefer och mellanchefer, som numera utgör något som liknar granskande politruker. 

Inför valet 2014 står mycket på spel, det gäller Sveriges politiska vägval. Den avgörande komponenten för detta vägval utgörs av valets utgång. Stödet för regeringsbildningen kan alltså komma att avgöras av SD. På grund av ett beroendet av SD så ser önskebilden ut som ett rumsrent parti – ett parti som hellre ska uppfattas som ordningsamt med kostymklädda parlamentariker. Önskningarna gäller även de nazistiska kampgrupperna, att de egentligen inte är rasister, utan arbetslösa arbetarungdomar, som hamnat fel i tillvaron. Ja, det finns mer av bortförklaringar än godtagbara förklaringar. Det är kring sådana omständigheter som det börjar lukta blod och svavelos.

"Stå på er, Sveriges Radio"

I en ledarartikel på DN kunde vi läsa "Stå på er, Sveriges Radio", men som verkade något bisarr, minst sagt. Artikeln är precis så skruvad att den enda effekt den kan ha haft är att ge SD något som kan liknas rumsrent – medan kritikerna till SD är de onda. Ledarskribenten på DN söker vrida på argumenten mot kritiken av bl.a. Soran Ismaels behandling på Sveriges Radio. 

All den kritik och debatt mot Sveriges Radio i denna fråga ansåg DN:s ledarskribent som suspekt, en kanonad av anklagelser och feltolkningar. "Ganska snabbt hade någon sorts konsensus nåtts om att SVT och SR förbjuder medarbetare att vara mot rasism och nazism eller till och med för mänskliga rättigheter varpå alla bittert beklagade detta faktum." Och så fortsätter DN:s ledarskribent: "Något sådant var naturligtvis inte fallet." Nja, nog var det väl så, enligt min mening.

Även om situationen väckte känslor och upphetsat debattklimat, så berodde den upphetsningen mera på det allvarliga med att kräva att människor ska frånsäga sig rättigheten och skyldigheten att låta sina röster höras, när det gäller någonting så specifikt som bekämpningen av fascismen. Ja, det handlar faktiskt om de mänskliga rättigheterna.

ANTIFASCISTER ANGRIPS ISTÄLLET FÖR RASISTERNA

"Hysterin i sociala medier är symptom på den valårsfeber som knappast lär svalna fram till september", enligt DN:s ledarskribent. Jag tycker att ledarartikeln i DN är den mest hysteriska jag har sett i denna tidning. Jag tror att ledarskribenten kände sig orolig av att Sveriges Radio blev kritiserade på grund av en ohållbar handling, som inte gynnade vare sig demokrati eller humanitet. Och mycket tycks avslöjas i frågan om SD:s eventuella betydelse inför valet och kring eventualiteterna av en regeringsbildning.

DN:s ledarskribent tycks vara hysteriskt upprörd över att så många medier inte står med samma ståndpunkter, och som inte går samma ärenden, som sig själv. "Den som inte fullt ut deltar i tyckarsamhället, skapar brölande rubriker och genererar ett tresiffrigt antal delningar på Facebook är automatiskt hänvisad till en politikens periferi. Den har gjort sig mindre angelägen." Ledarskribentens ord.

Jag använder mig här av ledarskribentens egen visdom, som tycks vara en uppmaning i riktning till sig själv: "Det är nämligen inte alls så att man helt lyssnar till den som skriker högst och oftast. Störst förtroende har snarare den som är lugnast, mest saklig, mest balanserad. Och med förtroendet kommer inte sällan en position – mitt i debatten".

Ledarskribentens visdomsord och uppmaning till sig själv.