IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

Gräsrötterna i S borde lyssna på Aftonbladet och våga ta strid för klassiska arbetarrörelsevärderingar

Foto: Svt

TANKESMEDJAN COGITO:

Löfven till statsminister

Varför skulle de gröna stödja det?

Medan en hård miljökamp på Gotland skapar rubriker håller S-ledaren Stefan Löfven ett sommartal som är så fritt från varje grön tanke och överlag så oinspirerande att till och med landets enda rikstäckande s-tidning, Aftonbladet, stönar: ”Våga ta strid, Löfven!” (27/8).


 Per Gahrton: |2012-08-30| Varför skulle gröna göra en gråsosse till statsminister? Tidningen Aftonbladet beklagar att ”fördelningsfrågor och jämställdhet låter Löfven bli att prata om”. För att inte tala om klimatkrisen, kemikaliseringen, utfiskningen, Fukushimas efterdyningar, etc. Däremot vet vi att Stefan Löfven vill ha kärnkraft, JAS-plan, eurofinansunion, Förbifart Stockholm och mycket annat som är huvudkrav från näringslivet. Och hans stora utspel för att bekämpa arbetslösheten är att sänka företagens bidrag till statskassan med ett par miljarder – som om Keynes aldrig hade funnits, som om Milton Friedman är den enda ekonom han känner till.

Löfven går från gråhet till gråhet och nu tycks också många av de väljare som stödde honom i pur lättnad över att slippa företrädarens ”yvighet” ha tappat tålamodet. Varför ska man kämpa för regeringsskifte om den nye statsministern bara blir en grå kopia av den sittande?

För Löfven tycks det inte vara någon skillnad på demokratisk politik och nattliga förhandlingsmanglingar med motsidans toppar. Visst är det bra med lite samförståndsanda, visst är det bättre med samtal i Saltsjöbaden och på Harpsund än gatustrider. Men när samförståndet går så långt att det som ska föreställa ”vänstern” gör samma problembeskrivning som högern, har det spårat ur.

miljöblind kärnkraftskramare

Som grön har man ännu större anledning att bli rejält sur över att det i en stor del av samhällsdebatten tycks betraktas som en självklarhet att gröna röster ska hjälpa till att ersätta en miljöblind kärnkraftskramande, krigsflygplansälskande bilismfanatiker med en annan likadan på statsministerposten. Varför inte lika gärna en Reinfeldt som måste anpassa sig till gröna krav för att inte tvingas avgå?

Arbetarrörelsens tankesmedja tycks ha förstått situationen. Ove Andersson skriver 29/8:

”MP-ledningen kommer efter ett val – om man inte bundit upp sig i förväg – rätt osentimentalt pröva alla möjliga tänkbara styrande konstellationer. Deras viktigaste utgångspunkt är att få så mycket ”grön makt” som möjligt. Så resonerar och agerar de redan i kommuner, landsting och regioner. Och det förhållningssättet uppmuntras av partiets centrala företrädare med språkrören i spetsen.”

Ja, för de gröna idéernas skull hoppas jag Arbetarrörelsens tankesmedja har fångat stämningen i Miljöpartiet. Om centrala gröna mål kan nås bättre i en annan regeringskonstellation än MP-S-V, ska ett grönt parti förstås satsa på det.

gemensamt program för en rödgrön regering 

Före 2010 fanns ett gemensamt program för en rödgrön regering som var tillräckligt grönt för att det skulle ha betytt ett ganska radikalt paradigmskifte i grön riktning om det blivit regeringsskifte. Det blev det inte. Och ingen planerar att upprepa samma modell. Men man måste fråga sig hur Löfven tänker. Efter de senaste opinionsbakslagen kan han inte gärna tro på återgång till fornstora med enbart S som ensamt regeringsparti, stödd av medgörliga stödpartier.

Jag tror Löfven drömmer om en stor koalition med ”förnuftiga” människor inom borgerligheten, så att näringslivet kan få lugn och ro, slippa betala för sjuka anställda, få ny energi genom nya kärnkraftverk, utökade exportmöjligheter genom gigantisk JAS-satsning och lyft för bilismen genom Förbifart Stockholm och liknande. Och genom medlemskap i eurozonens finansunion lagstiftade spärrar mot alla andra alternativ än ”förnuftig” åtstramning av den offentliga sektorn och fria tyglar till ”de produktiva krafterna”.

naturens hämnd väcker den envisaste miljöskeptiker

Det blir några mörka år för alla anhängare till rättvisa, miljöreformer, jämställdhet, solidaritet och allt annat än profit och materiell tillväxt. Men efter en tid kommer en baksmälla. Med miljön kan man inte förhandla, naturens hämnd kommer att väcka också de envisaste miljöskeptiker. 1800-talspartierna kommer att tappa mark. Partifloran kommer att domineras av partier som tar 2000-talets problem på allvar: 

De Gröna, men också Feministiskt Initiativ, Piratpartiet, kanske ett fredsparti. Centern skulle kunna fylla en funktion om det återgick till att bli glesbygdens företrädare, istället för den stendöda Stureplansnostalgin. Folkpartiet skulle kunna få en pånyttfödelse om det lyfte fram gräns- och klassöverskridande liberal solidaritet som huvudprofil, istället för den antikverade lydnadsfilosofi som skrämt bort socialliberalerna. Vänsterpartiet skulle kunna göra en viktig insats för att tvinga fram sanering av privatiseringsträsket. Till och med Sverigedemokraterna tillhör, tyvärr, på ett perverst sätt, vår tids partiflora, förhoppningsvis så litet som möjligt. 

Socialdemokraterna och Moderaternas är dömda att hamna på historiens sophög. Dock är det inte uteslutet att vi först måste genomlida en period i ett becksvart socialmoderat hål.

ARBETARRÖRELSENS KLASSISKA VÄRDERINGAR

Detta skräckscenario förutsätter förstås att alla de vettiga och kloka socialdemokrater som medverkade till det gemensamma rödgröna programmet 2010 fortsätter rulla tummarna och sitta stilla i båten. Om gräsrötterna i S lyssnar på Aftonbladet och vågar ta strid för klassiska arbetarrörelsevärderingar, för det gröna folkhem som Göran Persson och Stefan Edman lanserade (även om det förblev mer ord än handling), för Maj Britt Theorins fredspolitik, för SSU:s JAS-motstånd, för Ingvar Carlssons insikt att ”kärnkraft hör inte hemma i en demokrati” och mycket annat, finns det förstås ljus i mörkret. Om det rödgröna samarbetet återupplivas till innehållet, om än inte till formen, blir det förstås logiskt för gröna röster att göra till och med en gråsosse som Stefan Löfven till statsminister, förutsatt att han är bunden av ett regeringsprogram som är mer grönt än grått