–
Detta är första gången som de nordiska lutherska och katolska
kyrkoledarna på ärkebiskopsnivå gör ett sådant gemensamt
uttalande. Det är motiverat av den allvarliga situationen vid
Europas gränser. Hur denna situation hanteras kommer att ha
betydelse för Europas identitet för lång tid framöver, säger
ärkebiskop Antje Jackelén.
UTTALANDET
I SIN HELHET:
Vi
befinner oss i den kristna fastetiden före påsk. Det är en tid
för reflektion och prövning av vårt personliga och gemensamma
liv. Vi uppmanas att se vilka gränser som finns för vad vi får
göra och vilka gränser vi bör övervinna. De gammaltestamentliga
profetorden ger orientering. Att trampa ner de svaga och skuffa
undan de hjälplösa (Amos 2:7) får vi inte. Där går en gräns
som inte ska överträdas. Däremot ska vi överträda befintliga
gränser när det gäller att ”låta rätten välla fram som
vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström” (Amos 5:24).
Just
nu utmanas våra fysiska och mentala gränser både av det nya
coronaviruset och flyktingsituationen vid Europas utkanter.
Gemensamt för båda utmaningar är att de kräver ett personligt
och gemensamt ansvarstagande, tvärs över alla gränser och helt
oavsett politiska positioner. De utmanar oss som människor och
medmänniskor. Bördor behöver delas och bäras gemensamt.
Misslyckas vi, förlorar vi vår mänsklighet.
Där
upphör dock likheterna. Virus ska bekämpas. Det ska inte
människor på flykt. Människor på flykt kan förlora det mesta,
men aldrig sina mänskliga rättigheter.
Det
som pågår vid Europas utkanter, på gränsen mellan Turkiet och
Grekland, ställer vår mänsklighet på prov. Komplicerade
politiska, kulturella, ekonomiska och demokratiska problem skapar
berättigad oro och rädsla. Rädslor ska tas på allvar, men de ska
inte hålla oss fångna och hindra oss från ansvarstagande.
Om
vi vill leva upp till vad det är att vara människa kan vi aldrig
acceptera att medmänniskor på flykt avhumaniseras och reduceras
till ett hot. Ett värdigt bemötande, en fungerande asylrätt och
delat ansvar för människor på flykt är det som anstår oss som
demokratiska länder och som människor.
Att
söka asyl är en mänsklig rättighet. EU:s medlemsstater har
åtagit sig att inte återsända människor till förtryck och
förföljelse – det är alltså både ett juridiskt åtagande och
en moralisk skyldighet.
Att
säkra ordning och välstånd i Europa till priset av kaos vid dess
yttre gränser är inte förenligt med de etiska övertygelser som
har byggt det Europa vi lever i. Att hävda att kristna värderingar
eller samfund skyddas genom att stänga de människor ute som söker
tillflykt mot våld och lidande är oacceptabelt, underminerar det
kristna vittnesbördet i världen och upphöjer nationella gränser
till avgudar.
EU
är resultatet av ett fredsprojekt och EU måste fortsätta att vara
ett fredsprojekt. Vi kommer aldrig att kunna upprätthålla
säkerheten i våra egna länder om vi inte bidrar till att lösa de
situationer av konflikt, förtryck, klimatkrisen och fattigdom som
tvingar människor att fly.
2015
års mottagandekris i Europa var ett resultat av en sedan länge
pågående flyktingkris i Syrien och Afghanistan och på många
andra platser där krig och förföljelse sliter människors liv
itu. Det som händer nu är ett politiskt spel med människors liv.
Det värsta med situationen i Idlib i Syrien, i Turkiet och Grekland
är att den pågår, inte att fler människor söker sig till
Europas gränser.
Vi
vet att gränserna inte bara kan öppnas och förespråkar varken en
sådan lösning eller obegränsad invandring. Desto viktigare är
det att våra länder tar ett juridiskt, ekonomiskt och politiskt
ansvar. Vi är medansvariga för att livet kan lyckas i de länder
som nu plågas av krig och fattigdom.
Faran
för Europa utgår inte i första hand från de tusentals människor
på flykt vid kontinentens gränser. Den utgår snarare från brist
på framtidstro, förlust av universella värden och mänsklig
värdighet samt från kortsiktig politik i alla läger. Faran är
att vi avtrubbas till dess vi förlorar vår gemensamma
medmänsklighet.
Något
är hoppfullt dock. Erfarenheten från våra nordiska länder visar
att medmänskligheten och solidariteten med människor på flykt
lever. En opinionsundersökning som Röda korset, Rädda
barnen och Svenska kyrkan nyligen har publicerat bekräftar detta.
Denna folkopinion är, med författaren Kerstin Ekmans ord, en
guldreserv av humanism. Den behöver höras och få genomslag.
Att
stå emot att de svaga trampas ner och de hjälplösa skuffas undan
och att medverka till att rätten får välla fram – det är att
vara människa. Vi är trots allt en enda Guds mänsklighet som
lever tillsammans under samma himmel.
Antje
Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan
Tapio
Luoma, ärkebiskop, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
Bernd
Eidsvig, biskop, Oslo katolske bispedømme
Atle
Sommerfeldt, konstitueret preses, Den norske kirke
Kardinal
Anders Arborelius, biskop, Stokholms katolska stift
Czeslaw
Kozon, biskop, Københavns katolske bispedømme
Peter
Skov-Jakobsen, biskop, København
Dávid
Tencer, biskop, Reykjavik katolske bispedømme
Marco
Pasinato, apostolsk administrator, Helsinki katolske stift
Agnes
Sigurdardóttir, biskop, Isländska kyrkan, Reykjavik