Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	Människan och universum. Vetenskap och forskning kan rädda Jorden om politiken och industrin tar sitt yttersta ansvar för klimatet – i första hand. Låt därför vetenskapen ta över ledningen för att rädda klimatet. Där kunskapen finns, finns också lösningarna!	Foto: NASA

RIKARE LIV – CIVILISATION

Framtidsperspektiv

Egoism och förstörelse

Vår tid har alla incitament för fullkomligare liv här på planeten. Vetskapen finns om hur livet på planeten ska fungera regelrätt för helheten. Mammon är nu den oetiska orsaken till Jordens förödelse.

Paul Lindberg: |2021-03-05| Jorden har i vår tid blivit en planet i allvarlig kris. Varningar om miljöhotet kom igång i en större omfattning framförallt under 1970-talet i hela världen. Informationen handlade om klimatläget från vetenskapliga institutioner. Det visades att människan med en otyglad teknologi och misshushållning med Jordens naturresurser och föroreningarna av livsmiljön har skapat en situation som idag inte kan jämföras med någonting tidigare. Planeten är i en hotfull kris.

Det globala hotet mot livet tycks ha förvandlats till en sinnesblockering för en stor del av mänskligheten. Och det på grund av oförmågan att kunna acceptera den obehagliga realiteten. Mycket tyder på att det handlar om en omfattande global masspsykos, men som uttrycker sig på olika sätt – exempelvis som destruktivt förnekande. Inom storfinansen handlar det först och främst om att rädda kapitalinnehavet till priset av den globala uppvärmningen. Trots detta har man på senare tid sett tendenser av seriösa kapitalprocesser för motverkan av den globala uppvärmningen. Det är i så fall hoppfullt.

Destruktivism som ideologi

Politisk parlamentarism har i allt högre grad fått ersätta politisk ideologi – som i en politikens oförmåga för stundens aktuella nödvändigheter. Det har istället gett plats för nya kvasiideologier som sprider sig i framförallt västvärldens poltiska yttringar. Fenomenet är egentligen inte nytt. Det skedde exempelvis även under 1920 till 1940 talen. 

Att samhällsproblemens förnekelser får följder har säkert alltid visats. Mycket tyder på att samhället har fastnat i den fällan. Det vill säga att när den globala uppvärmningen inte åtgärdas så leder det till komplikationer, och som i sin tur kan leda till rena katastrofen. 

Mammon, politiken och näringslivet

Förvaltningen av Jorden är en ödesfråga som vi verkligen lever under. Trots varningsropen från den vetenskapliga forskningen så har den globala uppvärmningen ökat markant. I Stockholm 1972 hölls FN:s första miljökonferens och som utvecklades till den nuvarande FN:s globala miljöorgan.

Kunskapen om den globala uppvärmningen och vad som behöver åtgärdas har växt enormt. FN har lyckats pressa fram kunskapen om vad som måste göras för att bekämpa den globala uppvärmningen. I paritet med den vetenskapliga kunskapsutvecklingen har å andra sidan vissa delar av industrin och världshandeln lyckats göra motsatsen genom att öka den globala uppvärmningen. Så förhåller sig nuläget.

Miljöledarna i Sverige under 70-80-talen, Rolf Edberg och Lennart Daléus, ställde sig frågan: "Hur ska Jorden se ut som vi lämnar till våra efterkommande?" Den frågan är obesvarad och oerhört skamligt. Den politiska destruktiviteten är i dag besinningslös.

Det görs alltså för litet för klimatet!

Det som gäller inom politiken är att först och främst upprätthålla den globala världsekonomin. Inom denna globalism verkar politiken och den industriella världshandeln. Politikens drivkraft gäller att upprätthålla ledningen för att drivkraften ska ske i linje med ideologin. Ideologin har minskat alltmer och övergått till makten i sig.

När politiken inte gör tillräckligt för att stoppa den globala uppvärmningen måste det naturligtvis bedömas som svek mot kommande generationer. Att benämna det som svek är naturligtvis en ödesdiger realitet.

Den principiella arbetsmodellen

Den principiella arbetsmodellen, som exemplet CERN-forskningen för higgspartikeln,  kan också vara lämpligt för den nuvarande klimatkrisen. Genom teoretiska hypoteser och experiment, och med ett mycket gott och föredömligt samarbete, mellan många av världens främsta forskare på ämnet, så har teori och experimentalism banat fram en ny praktisk ”arbetsmodell”, enligt min mening. Denna arbetsmodell i sig kan vara den första spinn-off-effekten av det stora formatet, på grund av dess exceptionella effektivitet och precision, och för en universell ändamålsenlighet. 

Arbetsmodellens storskalighet av massivt vetenskapligt kunnande skulle nämligen kunna visa vägen för många storskaliga globala behov av lösningar, exempelvis för fred och avrustning, men också för den globala uppvärmningen. Det specifika med ”arbetsmodellen” är att mängden experter utövar helhetsgreppet själva över projektet. Principen skulle även kunna vara översättningsbart för FN-organet ICCP:s klimatpanel, angående den globala uppvärmningen. 

Istället för att låta politiker basa över ett ansvar som de aldrig kommer till rätta med, kan istället klimatexperterna få mandatet att i högre grad leda regelverken och tidsplaneringen för hur direktiven ska utformas, för det nödvändiga förändringsarbetet. Detta för att obligatoriskt kunna verkställa nödvändiga åtgärder. Det skulle säkert underlätta för både politiker och den globala finansvärlden då alla står framför ett gemensamt faktum.

Det levande sambandet:

Det levande sambandet