 |
| |
Under
samarbetsexercisen bubblar sakfrågorna. Det blir inte samma
energipolitik med Socialdemokrater och Moderater, som med
Socialdemokrater och Miljöpartister.
|
Foto:
RLC
|
COGITO
Gröna
i regering?
S+M+MP+FP+V+C+KD?
I
sina nyligen utkomna memoarer hävdar
före detta statsministern och Folkpartiledaren Ola Ullsten att i
partiledningars verksamhet ägnas mer tid, tänkande och samråd åt
hur man ska förhålla sig till andra partier än nästan alla andra
frågor tillsammans. Ingen annan fråga dominerar heller den
politiska debatten i medierna som just denna. Knappt hade boken
utkommit förrän författaren kunde konstatera att det 2013 är
likadant som när han själv befann sig på den politiska toppen på
1970-talet.
Per Gahrton:
|2013-11-19|
Efter Socialdemokraternas
DN-debattartikel med rubriken ”Vinner vi är vi beredda att
regera över blockgränsen” (8/11) har spekulationer kring olika
regeringskombinationer efter en rödgrön valseger 2014 dominerat
den politiska debatten. Tolkningarna är ungefär lika många som
debattörerna.
Den
vanligaste tolkningen har varit att Löfven och Jämtin
nu har öppnat för S-samarbete med FP och C, trots dessa partiers
frenetiska förnekanden. I en skickligt hopkommen konspirationsteori
försökte Aftonbladet (9/11) komma runt Jan Björklunds och Annie
Lööfs blånekanden genom att hävda att socialdemokraternas
strategi riktar sig till deras efterträdare, eftersom båda
partierna givetvis kommer att byta partiledare efter en borgerlig
valförlust.
En
brutalare tolkning gjordes i samma tidning, samma dag, av Lena
Mellin som i en besk kommentar hävdade att Löfven ”vill ha
makten framför allt annat”. Vilket kan uppfattas som en ren
socialdemokratisk regering i gammal stil.
Statsminister
Reinfeldt valde att hårddra Socialdemokraternas besked och ta för
givet att det handlar om en rödgrönröd koalition S+MP+V (SvD
13/11), för det är bara en sådan bred regering han anser sig ha
lovat att släppa fram om den blir större än borgaralliansen. Däremot
inte enbart Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
En
helt annan tolkning kom från historikern Gunnar Wetterberg,
som drog slutsatsen att det som Löfven/Jämtin siktar till i själva
verket är en kopiering av vad som sker i Tyskland, nämligen ”en
(S)tor koalition för (M)odernisering” (Expr 13/11), d v s en
massiv majoritetsregering av socialdemokrater och moderater. Hur
skall man med gröna ögon orientera sig i denna röra?
Miljöpartiets
språkrör tolkade Löfven/Jämtin-utspelet som ett klartecken för
miljöpartiministrar i en S-MP-koalition: ”Vi välkomnar
Socialdemokraternas besked på DN debatt idag. Socialdemokraterna är
en naturlig samarbetspartner för Miljöpartiet. Vi ser goda möjligheter
att samarbeta med Socialdemokraterna i regering. Sverige behöver en
ny regering som tar tag i klimathotet, satsar på skolan och har en
politik för nya jobb.” (Facebook 8/11)
Före
detta språkröret och nuvarande Cogito-styrelseledamoten Maria
Wetterstrand var i princip inne på samma linje när hon slog
fast att den ”stora nyheten” i Socialdemokraternas utspel var
att ”S efter 56 år öppet och tydligt släpper sitt benhårda
motstånd mot att ha regeringspartners” (SDS 11/11). Löfven/Jämtin
talade ju om en ”S-ledd” regering, inte om ”S-regering”.
Samtidigt påminde hon om den vulgära kampanjen mot Miljöpartiets
krav på regeringsmedverkan 2002.
Vi
som var med när Miljöpartiet bildades i början av 80-talet
minns för evigt att den mest hätska reaktionen mot det nya partiet
inte kom från borgarna utan från socialdemokrater, särskilt den
sorts 50-tals nostalgiska gråsossar som Stefan Löfven
personifierar. Det vill säga just den sorts ”förnuftiga”
socialdemokrater som den före detta ungkommunisten Gunnar Wetterberg
nu hoppas ska bilda massiv majoritetsregering tillsammans med
Moderaterna för att sänka skatterna, urholka socialförsäkringarna
och (det skriver han dock inte öppet) bygga ut kärnkraften, öka
vapenexporten, försvaga miljöskyddet, allt för att få igång en
materiell tillväxt av femtiotalsmodell.
I
det perspektivet kan man se en MP-S regering (med eller utan V) inte
som en spjutspets mot en grön och ekologisk framtid, utan som ett försvar
mot en regrediering av hela staten till 50-talets materialistiska
nyfrälsning.
Den
stora skillnaden är att på 50-talet var materialismen en berättigad
modell för att lyfta resterna av fattig-Sverige till en rimlig
levnadsstandard. Dessutom var de negativa miljökonsekvenserna bara
delvis kända.
Idag
vet vi att 50-talsmodellen dels är ekologiskt katastrofal, dels att
den är socialt onödig eftersom den för större delen av Sveriges
befolkning inte leder till ökat välbefinnande.
Flera
gröna partier i Europa har under 2000-talet praktiskt taget
utraderats på grund av misslyckade regeringssamarbeten, bl a i
Irland och Tjeckien. Andra har lyckats utnyttja regeringsposter både
för viktiga gröna framgångar och behållit eller ökat sitt väljarstöd,
t ex i Tyskland och Finland.
Miljöpartiet
i Sverige är ett av få stora gröna partier i Europa (tillsammans
med Die Grüne Alternative i Österrike och Groen Links i Nederländerna)
som aldrig medverkat i en regering. Därför är det både legitimt
och berättigat att Miljöpartiet har siktet inställt på regering
2014. Men man får hoppas att partiledningen inser att det är ett
riskprojekt. Inför valet 2010 fanns ett framförhandlat rödgrönt
regeringsprogram som var rimligt grönt. Då leddes
Socialdemokraterna av en person, Mona Sahlin, som hade känsla
och förståelse för gröna värderingar. Inför 2014 finns inget
överenskommet.
Ändå
är det förstås ur grön synvinkel bättre om det 2014 går
att få fram ett regeringsprogram som är lika bra som 2010 års
program, än att Socialdemokraterna går ihop med Moderaterna för
att skapa en materialistisk skräckångvält mot allt som är grönt,
freds- och människovänligt.
Spekulationer
kring koalitionsmodeller kan lukta maktspel och ytlig valtaktik. Det
är delvis sant och en orsak till att sådant har dominerat
partipolitisk debatt ända sedan Ullsten maktdagar. Men det
finns också en annan legitim orsak: Under samarbetsexercisen
bubblar sakfrågorna. Det blir inte samma energipolitik med
Socialdemokrater och Moderater, som med Socialdemokrater och Miljöpartister
– för att bara ta ett exempel.
Per
Gahrton är ledamot i tankesmedjan Cogito, där denna ledarartikel
är hämtad.
|
