Har Lofven blivit gron


	Förbifart Stockholm är ett vägskäl, och kan komma att bli den säkraste vägen för ökade utsläpp.	Foto: RLC

COGITO

Gemensamt miljöutspel

Har Löfven blivit grön?

Den 24 januari gjorde Åsa Romson och Stefan Löfven ett gemensamt miljöutspel på DN-debatt. Det var efterlängtat. Många gröna har undrat hur det ska gå för gröna grundbultar i en rödgrön regering med Stefan Löfven som statsminister. Därför var det en bedrift av Miljöpartiet att förmå S-ledaren att samarbeta kring något som är en huvudpunkt för grön politik – åtgärder mot klimatkrisen.

Per Gahrton: |2014-01-27| Samtidigt är det lite oroande att det inte gick att få med S-ledaren på betydligt tuffare tag. DN:s kommentator Eva Stenberg har onekligen en poäng när hon noterar att det visserligen är intressant att Romson och Löfven kunnat enas om principuppfattningen att EU bör verka för ökad andel förnyelsebar energi och mer effektiv energianvändning, men att det samtidigt är uppenbart att ”de inte är överens” om konkreta målsättningar för klimatpolitiken.

Det är också svårt att bortse ifrån att Löfven bara ett par dagar före DN-artikeln lovade sina partivänner att satsningen på Förbifart Stockholm kommer att genomföras och inte är förhandlingsbar, trots att han måste veta att just stopp för detta miljöfientliga projekt är förstahandsmål för Miljöpartiets klimatpolitik.

Hur djup är Stefan Löfvens grönhet? En antydan om svaret finns i Lena Hemmels och Lova Olssons ”Humlan som flyger – berättelsen om Stefan Löfven” (Norstedts 2013). Den handlar inte enbart om maktspel och partiintriger utan ger en övergripande bild av S-ledarens samhällssyn. Några huvudpunkter:

Alla som uttalar sig om Löfvens allmänna inställning är överens om att han har rört sig allt längre åt höger. CUF-aren Per Erik Altin som mötte Löfven i debatter på 70-talet: ”Stefan har gått åt höger, så är det bara.” Metallaren Jan Olov Carlsson: ”Det att krama kapitalet, krama kärnkraften, inga konflikter... han har varit för undergiven”. Börje Ekholm, vd för Investor: ”Jag undrar ibland om han inte lika gärna kunde vara en nymoderat”.

Det är uppenbart att Löfven har svårt med trovärdigheten inför feminister, också inför S-kvinnor. Hans motstånd mot jämställdhetspotter är inte glömt, Mona Sahlin är öppet kritisk och Hemmel och Olsson konstaterar att lönegapet mellan manliga och kvinnliga metallare inte minskat under Löfvens ordförandetid, fortfarande har kvinnliga metallare bara 93,1 procent av sina manliga kollegers lön.

Hans envist kärnkraftsvänliga hållning har om och om igen manifesterats i kamp om formuleringar i S-politiken.

Ett citat av Svenska Freds ordförande efter Löfvens val till S-ledare påminner om hans intima anknytning till vapenindustrin. Hon utropade: ”Vad kommer nu att hända med freds- och nedrustningsfrågorna?”

Ett anmärkningsvärt avslöjande i boken är att ”till skillnad från sina tre företrädare tycker Stefan Löfven att ställningen som statsbärande parti är eftersträvansvärd”. Socialdemokraterna i Sverige agerade under 50-, 60- och 70-talen som statsbärande. Det fick ödesdigra konsekvenser i form av sammanblandning av statens och partiets roller (IB, SAPO m.m.). Kanske var det oundvikligt att ett parti, som regerat oavbrutet årtionde efter årtionde, förlorade perspektivet och började agera som om Sverige var en enpartistat. Men nu har det under 20-30 år varit tydligt att Sverige lyckligtvis är en flerpartidemokrati. Nog blir man undrande när statsministerkandidaten vill återge sitt parti statusen som ”statsbärande”.

Det framgår av boken att Löfven betraktar politik som en sorts fackliga förhandlingar. Som ny partiledare inbjöd han sina borgerliga konkurrenter till ”enskilda samtal” och blev upprörd när han inte fick positiva gensvar. Hemmel och Olsson konstaterar: ”I den fackliga världen talar motståndarna med varandra och för hans del har det inneburit allt från fika med Hägglunds vd till middagar på Täcka Udden med höjdarna inom Wallenbergssfären”. Slutresultatet av en facklig förhandling är ett avtal, som förutsätter att parterna har kommit överens. Men slutresultatet av en politisk kamp i en demokrati är val och voteringar, där det förslag som samlar flest röster blir regeringspolitik. Vad ska man säga om att en statsministerkandidat inte tycks ha förstått skillnaden?

Löfven har utnämnt Miljöpartiet till förstahandskandidat i ett regeringssamarbete och alltså nu skrivit en miljöartikel tillsammans med ett MP-språkrör. Det är förstås framsteg för de helt rimliga och legitima ambitionerna hos det gröna partiet att äntligen få medverka i verkställandet av politiken, i form av ministerposter i en rödgrön regering.

Samtidigt har det fastslagits att något gemensamt rödgrönt regeringsprogram inte ska förhandlas fram före valet. Följaktligen måste det förhandlas fram efter valet, med utgångspunkt i valresultatet. En möjlighet är förstås att man dammar av det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet från 2010. Det är ju samma partier.

Det är utmärkt att Miljöpartiets ledning fått med Stefan Löfven på ett gemensamt utspel kring klimatpolitiken. Men om nu Löfven tillåter sig att börja lista ”icke förhandlingsbara” frågor, typ Förbifart Stockholm, är det kanske inte orimligt att också Miljöpartiet fastslår ett antal grundbultar som man inte med det gröna samvetet i behåll kan backa ifrån. En sådan är kärnkraftsavveckling. I ett läge när japanerna fortfarande inte ser något slut på uppröjningsarbetet efter Fukushimakatastrofen och Tyskland envist fortsätter sin stora energiomställning, inklusive total kärnkraftsavveckling, och flera andra EU-länder sagt nej till kärnkraft för gott eller fastställt slutdatum för avveckling – vore det då orimligt om ett land som enligt folkomröstningsbeslut skulle ha totalavvecklat 2010, nu beslutar om en konkret avvecklingsplan?

Politiska partier måste kunna kompromissa. Men alla partier måste också ha smärtgränser som inte kan överskridas om partiet inte ska bli en själlös maktapparat. 2010 skedde kompromissandet före valet och väljarna gav Miljöpartiet godkänt genom ökat förtroende. Men inför årets val kommer det inte att finnas färdiga kompromisser som väljarna kan ta ställning till. Fördelen är att fler gröna röster ger styrka att kräva grönare regeringspolitik efter valet. Risken är att en del gröna väljare undrar om de med en röst för Stefan Löfven som statsminister köper grisen i säcken och istället för radikal rödgrön omställning till miljövänlighet och solidaritet får en gråblå sörja av kärnkraft och vapenhandel.

Därför behövs fler gemensamma MP-S-utspel som ger tydliga och lugnande besked om att grön regeringsmedverkan verkligen kommer att resultera i grönare, inte gråare politik.