Japan 2110


Industritillväxt i nuvarande tappning blir framtidens gissel.	Foto: COREL

ÅLDRANDETS DEMOGRAFI

Framtiden och åldrandet

Ändamålsenlig föredömlighet

Japan är i dag världens tredje starkaste ekonomi – efter Kina och USA. Med 127 miljoner invånare kommer Japan att år 2110 ha omkring 50 miljoner invånare, enligt officiell japansk demografisk forskning. Befolkningstillväxten ökar allt snabbare – från i dag 7 miljarder mot prognosen 9 miljarder invånare under något decennium. Samtidigt och parallellt ser vi prognoser på det motsatta, en ganska extrem folkminskning i framförallt den rika världen.

Paul Lindberg: |2012-02-20| Stor befolkning med stora megastäder har ansetts prestigefyllt inom såväl nationalistiskt idealtänkande som fundamentalistiskt industritillväxt. Vad är då bäst – en överexploaterad och överbefolkad värld, eller en befolkningsnivå i harmoni med en ändamålsenlig och socialhumanistisk ekologism? Svaret borde vara givet, men är det inte. Befolkningstillväxten i dag genererar industri- och konsumtionstillväxt, som genererar global uppvärmning. Alla nuvarande miljöåtgärder som utförs i den rika världen äts upp med råge av den ökade befolknings- och industritillväxten. Det är summan av den verklighet vi nu lever under. Den insikten leder till behovet av en ökad politisk och demokratisk handlingskraft för ett långsiktigt och hållbarare handlingsperspektiv.

KORTSIKTIGA ELLER LÅNGSIKTIGA PERSPEKTIV

Det kortsiktiga perspektivets representanter framför argument som ”faran” med åldersutvecklingen med minskad befolkningstillväxt i den rika I-världen. Internationell demografisk forskning beräknar att många av I-världens länder kommer att drastiskt minska med sina folkmängder. Av detta faktum har en slutsats kunnat konstateras, nämligen att tillväxttänkandet omöjliggörs framöver, vilket sedan länge varit känt för stora delar av samhällsforskningen. Att under sådana förhållanden tvinga igenom industritillväxt är att våldföra sig mot hela naturen och livet i sig.

I tillväxtfundamentalismens spår genereras också makttillväxten av dem som till varje pris vill driva tillväxten till ännu högre höjder. Som om ingenting får stå i vägen för dessa maktmänniskor. Detta skapar apokalyptiska framtidsperspektiv.

Sverige har under större delen av 1900-talet haft en av världens äldsta befolkning. I dag har länder med högsta levnadslängd de lägsta födelsetalen – det gäller de rikaste länderna. Det anses bland vissa demografer som en negativ fara på kort sikt, vilket det inte borde vara, tvärtom faktiskt. Medan andra ser det långsiktiga perspektivet och menar att det är det ända rätta, för överlevnad och för att välfärdsutvecklingen ska bli gällande alla människor. Det tycks vara ett lägligt tecken från ovan, enligt vissa.

Jag har förståelse för forskare som ser en minskad folkökning som en räddande gåva. De menar att av detta kan vi dra slutsatsen för en viktig och långsiktig befolkningsbalans för hela världen. Här måste vi prata i begrepp som ”hela världen” – det är den verklighet som nu råder och kommer att gälla framöver.

Den demografiska forskningens resultat och de politiska konsekvenserna debatteras intensivt, men ganska ensidigt i termer för lösningar av enbart kortsiktiga perspektiv. Människan tycks nämligen ha nått högsta stadiet i sin utvecklingshistoria, under det att hon varit sig själv nog.

Hit men inte längre, för nu ser verklighetens problem ut som om de stockar sig framför oss. Överexploateringen av planeten får alla tidigare bilaterala överenskommelser av varnande skyddsgränser att brista. Mammon bryr sig inte ett skvatt om planetens klimatsysten fallerar. De ansvariga och skyldiga är först och främst den politiska övermakten.

HUR MÅNGA MÄNNISKOR FÅR PLATS?

Alla människor får naturligtvis plats på vår jord! Men då måste de långa och korta perspektiven koordineras för en harmonisk konvergens, som kan resultera så att en arternas kamp inte uppkommer. Det finns nämligen vissa tendenser åt det hållet, efter vad vi redan kan se i dag.

Är framtiden problematisk? Ja, det är nog de flesta framtidsforskare överens om. Men går det att lösa problemen? Ja, det är också möjligt, enligt forskarna, men där delar sig också forskarna åt, kring frågorna om vilka strategier som ska vara vägledande. Frågan står generellt sett mellan upprätthållandet av tillväxtfundamentalism eller om en ny framtidslösning som vi kallar socialhumanism och ekologism.

Konvergensen måste leda till att alla människor blir delaktiga av ett rikare liv, samtidigt som tillväxttänkandet måste transformeras i en ändamålsenlig kvalitetsutveckling för att minska den tärande produktions- och konsumtionshysterin, som enda möjliga väg för människans tillvaro på jorden.

NY LIVSANDA OCH NY LIVSSTIL

Med människans bästa intentioner har en kvalitetsutveckling skett på planeten, och det gäller bland annat de högteknologiska framgångarna som framsprungna ur den ändamålsenliga utvecklingen. Men dessa framgångar står i dag helt under maktetablissemanget.

Med demokratiska förändringar och avkapitalisering, kan människans samlade kunskapsframgångar komma att ge lösningar för alla de problem som människan och hela världen står inför.

Det jag kallar inslag av arternas kamp grundar sig på tillväxtens företrädare, med vad de strävar efter och deras korta perspektiv. I Sverige har vi två politiska partier, som dessutom är de största, och som till vilket pris som helst tycks eftersträva industriell tillväxt, som enda lösning på i stort sett allting. Och allt handlar om genereringen av pengar. För detta fordras ökade arbetsinsatser, högre pensionsålder, importerad arbetskraft som ersätter den ”bristande” nativiteten. Det tycks även gälla ökad tillgång av billig arbetskraft – som konkurrensfrämjande möjligheter för Sveriges exportberoende.

Detta kan mycket väl leda samhällsutvecklingen till något som liknar ett korporativt feodalsamhälle – maktelit, medelklass och billig arbetskraft. Makteliten som består av ekonomi- och politikägarna, förser medelklassen med allt det som tryggar makten, och för det fordras billig arbetskraft som står till maktens förfogande. Det vill säga till marknadens förfogande, det Jesus kallade Mammons världsordning.

I den högteknologiska världsordningen har medelklassen blivit minst lika stor som den billiga arbetskraften. Billig arbetskraft utgör därför inget revolutionärt hot mot makthavarna. Mitt resonemang handlar alltså om vad som redan sker i världen, och som vi kan se redan påverkar Sveriges utveckling.

Jag tror att framtidsutsikterna för hela världen skulle se bättre ut om medelklassen kunde inse att de hela tiden luras av makteliten, att de hamnar i ekonomiska beroendeförhållanden och i skuldfällor. Och förlorarna blir i slutänden alla dem som drabbas av alla de hysteriska åtgärder som utförs för att öka den destruktiva och omänskliga tillväxtfundamentalismen.