 |
| |
Klimatkollaps,
eller förändringar i vårt ekonomiska
system.
|
Foto:
RLC
|
COGITO
Att
byta världsbild
Klimatpolitikens
utmaning
I
slutet av september släpptes den första delen av FN:s nya
klimatrapport. Panelen av forskare kan nu med 95 procents säkerhet
påstå att klimatet förändras på grund av mänsklig aktivitet. Händelsen
rapporterades någorlunda flitigt under denna fredag, men
klimatdiskussionen i riksmedia ebbade ut under samma helg.
Karl Palmås: |2013-10-22|
Ulrika Björksten, SRs vetenskapsjournalist, skrev någon
vecka senare att vårt sätt att hantera dessa vetenskapliga rön
kan karaktäriseras som en ”kollektiv förträngning”.
Klimatvetenskapens relativa oförmåga att mana till samhällelig
mobilisering kan även förklaras av vetenskapens sätt att beskriva
vår situation – den är alltför kyligt objektiv för att beröra
oss på djupet. Fler författare och kulturskribenter måste bli en
del i diskussionen, och på så vis fylla siffrorna med mening.
Björksten
pekar på ett ytterligare skäl till handlingsförlamningen: Det
faktum att FN:s klimatpanel kontinuerligt hållit sig med återhållsamma
uppskattningar av klimatförändringarna. Tolkningen av klimatdatan
har präglats av en slags ”omvänd försiktighetsprincip”.
Gissningsvis tänker klimatforskarna att en viss blygsamhet är nödvändig
om man lägger fram rön som kan få långtgående samhälleliga
konsekvenser. Frågan är vad detta säger om klimatforskningens
plats i samhället?
FINANSMARKNADEN
OCH LÅNEBUBBLAN
En
jämförelse: I mitten av oktober tillkännagav Sveriges Riksbank
att deras pris till Alfred Nobels minne går till tre ekonomer som empiriskt
studerat finansmarknaden. En av pristagarna är Eugene Fama,
upphovsmannen till ”Effektiva marknadshypotesen”. Enligt denna
är priset på ett värdepapper helt enkelt en direkt återspegling
av tillgänglig information. Detta innebär, i sin tur, en stor
tilltro till finansmarknadens rationalitet.
Efter
den amerikanska lånebubblan har Famas hypotes hamnat i blåsväder:
Har ekonom-vetenskapliga rön som framhäver finansmarknaders
ofelbarhet bidragit till själva bubblan? Fama, å sin sida, har
slagit ifrån sig kritiken. Nobelpristagaren menar att
finansmarknaden skall gå fri från anklagelser om att ha skapat en
lånebubbla. ”Den moderna finansiella ekonomins fader” är för
övrigt trött på allt tjat om bubblor, och tycker inte att de
senaste årens verklighet motbevisat hans teori.
Klimatforskaren
och ekonomen
Klimatforskarens
respektive ekonomens plats i samhället säger något om vår tids
politiska utmaningar. Vi kräver att klimatforskaren talar trovärdigt
och ”opolitiskt”. Eftersom klimatforskningen kan komma att förändra
våra liv, så forskaren tvingas uppskatta risken för att rönen är
felaktiga. Sådana krav ställs inte på ekonomen: Vi har för länge
sedan accepterat att ekonomisk vetenskap inte kan vara opolitisk.
Ekonomen förväntas inte heller följa någon slags försiktighetsprincip;
vi tror på ekonomerna när de säger att de endast beskriver
ekonomins lagar, och inte bidrar till att skriva desamma.
den nya verkligheten
Det
klimatpolitiska problemet kan alltså formuleras enligt följande:
Nationalekonomins verklighet upplevs ännu som mer sann, mer
konkret, mer trovärdig, och mer bindande än den nya verklighet som
presenteras av klimatforskarna. Detta leder till den paradox som
flera samhällsteoretiker redan pekat på – vi kan föreställa
oss en klimatkollaps, men inte förändringar i vårt ekonomiska
system.
Vi
måste alltså börja tänja på det som vi idag ser som ekonomins
naturlagar, och här behövs sant experimentella ekonomer. Samtidigt
måste den värld som presenteras av klimatforskarna – lika
fragmentarisk som skrämmande – införlivas i vår världsbild, vår
kultur, vårt tänkande. Klimatforskningen bidrar inte minst till
att förändra bilden av vad det är att vara människa, och just därför
måste – precis som Björksten skriver – även humanioran bli en
del av klimatdebatten.
|
