 |
| |
Nelson
Mandela var just den karismatiska hjälparen som världen är
i behov av. Många hjälpare kan förändra världen.
Hjälpande organisationer och hjälpande människor i
association kan bli den kraft som sätter punkt för den
destruktiva världsordningen.
|
|
DEN
HJÄLPANDE KRAFTEN
Mandela
och Sydafrika
Hjälparen
i nöden och ofriheten
När
jag kom till Sydafrika första gången i början av 90-talet var det
fortfarande en nation plågad av apartheid och våld. Men jag såg
hur Mandela mirakulöst kunde leda landet mot en övergång till ett
mer demokratiskt land, utan hämnd eller våld. Eftersom jag också
arbetat i Mellanöstern lika länge och under samma tid är det en
stor sorg att se hur denna del av världen tycks vara i ett skriande
behov av en Mandela, men var finns denne hjälpare?
Gunnar Lindgren: |2014-01-21|
Jag
har arbetat med musikbistånd i Sydafrika för Sida i 15 år,
främst i Kapstaden, Johannesburg och Durban. Ett av mina
finaste minnen är när vi lät en musikgrupp av unga sydafrikaner
besöka Västbanken, och sedan en musikgrupp av unga palestinier
besöka Sydafrika. De unga palestinierna såg genast likheterna
mellan vapen, pansarbilar, check-points, avspärrningar, olika
tillåtna vägar för olika medborgare osv. Detta finns beskrivet i
det utmärkta Apartheidmuseet utanför Johannesburg. Sydafrikanska
ungdomarna, som bara hört föräldrarnas berättelser, kände
också direkt igen sig och kunde se en verklighet på Västbanken
som gav en god bild av berättelserna.
I
ett avseende vill jag kritisera Nelson Mandela. Ett
allvarligt problem i stora delar av Afrika är spänningar mellan
olika stammar, och konflikter och våld lurar alltid bakom hörnet.
Mandela kom från stammen Khosa och likt många andra politiska
ledare tillsatte han tyvärr gärna högre ämbetsmän osv. från khosastammen.
Denna stam är inte störst utan det är Zulustammen i östra delen
av landet. Men zulufolket missgynnades när det gäller inflytande
och kom i stor konflikt med Mandela och hans parti ANC. Ledaren Mangosuthu
Buthelezi i Inkatha Freedom Party, lär emellertid ha samarbetat
med ANC:s fiender i Europa.
STOR
INVANDRING TILL SYDAFRIKA
När
Mandela avgick som president tillsattes i stället Thabo Mbeki
– också från khosastammen. Men vid tredje valet av president var
det uppenbart att man inte kunde ignorera zulufolket och Jacob
Zuma från denna stam blev president, men uppenbarligen långt
ifrån med samma goda egenskaper som Mandela.
När
vi ser framåt är sannolikt befolkningsutvecklingen i Södra Afrika
ett av de största problemen. Det är en betydande invandring till
Sydafrika – mer eller mindre illegal - från i stort sett hela
Afrika. Det gör att ekonomisk tillväxt snabbt äts upp av den
ökande befolkningen, och många sydafrikaner ser inga tecken på
förbättrade levnadsvillkor. Detta är en källa till social och
politisk oro.
Körliv
och körledare i Sydafrika och Sverige
Sverige
och Sydafrika har en sak gemensamt – i båda länderna har
körsång en viktig plats i livet. När jag först kom till landet
trodde jag att jag skulle får höra afrikansk trummusik, men en
musiklärare sa att man måste åka mot Västafrika för att få
höra detta – det gick bussresor dit för den intresserade. Jag
trodde först han skämtade, men det visade sig snart att även
trumundervisning inom afrikansk folkmusik ofta sköttes av
trumslagare från Västafrika, ungefär som vid våra folkhögskolor
och studieförbund.
Nej,
det är i stället körmusik i olika former som är Sydafrikas stora
musikskatt. En ytterst speciell form av körmusik är Isicathamiya.
Den utförs av män, ofta gästarbetare som bor på primitiva
ungkarlshärbergen. Där repeterar man i grupper på cirka 8–10
personer. Kören har ingen ledare vid framföranden, som innehåller
både sång, dans och rörelser. Ofta har de någon speciell
utstyrsel, t ex vita handskar som verkar inspirerade av Musse Pigg
eller så bär de reklamprydda städförkläden från något
varuhus.
Varje
lördag hålls tävlingar från 8 på kvällen till 8 nästa morgon
och ett trettiotal körer kan då tävla. Rörelsemönstren har
rötter i Zulukulturen, medan musiken har rötter i bland annat
gamla europeiska hymner i likhet mycket av sydafrikansk
populärmusik. Man ser ibland hål i golvet på scenerna i skolor
och samlingslokaler. Det beror på att vid många framträdanden
inom zulukulturen lyfter man benet så högt man kan och smäller i
golvet med full kraft. Detta är en speciell tradition som kommer
från zulukrigarna.
Ett
framträdande börjar med att kören står i en ring någon
annanstans och den långa entoniga början verkar fungera som en ”själslig
kalibrering”, för det som är så unikt och gripande är den
totala enhet som präglar en isicathamiyakör. Man rör sig sedan
sakta mot scenen och där kulminerar framträdandet i omfattande
rörelser, ofta med akrobatiska inslag. En gång såg jag en medlem
som föll baklänges mot golvet utan att skada sig.
Under
körernas framträdanden kommer plötslig en kvinna fram till
scenen. Hon vänder sig omväxlande mot en av medlemmarna och
publiken, som för övrigt uteslutande består av afrikaner.
Hon
visar exempelvis upp ett enkelt men pråligt halsband och pekar på
mannen och sig själv. Hon vill tala om att hon är fästmö till
körmedlemmen och har fått denna gåva av honom. Snart dyker en
annan kvinna upp med någon annan present hon fått från någon
annan medlem.
Bäst
klädde körmedlemmen
Ett
märkligt avsnitt i tävlingen är när man utser den bäst klädde
körmedlemmen och bäst klädda fästmön. Varje kör har låtit en
man och kvinna låna ihop galaklädsel och gör en lov på scenen,
ungefär som vid modevisningar. Man visar särskilt att klockan och
manschettknappar harmonierar, drar upp byxbenen så att strumporna
passar med skor och byxor. T o m fodret på kavajen visas upp och
bör passa med slipsmönstret.
Vid
ett besök var vi tre svenskar de enda vita i lokalen. Vi utsågs
oväntat till jury och skulle avgöra segrande man och kvinna bland
de välklädda kandidaterna. Det gick bra och vi fick publikens
gillande fram tills vi skulle utse den tredje bäst klädda kvinnan.
Vi hade här blivit förtjust i en liten blyg zulukvinna med
glittrande ögon och ett förläget leende. Men publiken blev som
förbytt och buade och visslade demonstrativt.
Typisk
”loser”
Det
finns bara ett sätt att klara livet i ett fattigt afrikanskt land
– att vara konkurrensinriktad, tuff och våga. Vår lilla kvinna
ansågs vara en typisk ”loser”, det är svårt att klara sig om
man inte tar plats.
Jag
har på motsvarande sätt upplevt hur en gåva till ett litet och
sjukt barn på ett daghem rövas bort av något starkt och
förslaget barn som bidar sin tid tills besökaren vänder ryggen
till.
Många
av de hänsynslösa envåldshärskarna i Afrikas historia har trots
allt haft många beundrare och accepterats därför att de har den
kraftfullhet och kontroll över sina liv som många fattiga
afrikaner saknar.
Slutligen
vill jag säga att dessa Isicathamiyakonserter i Durban är några
av de absolut bästa och märkligaste musikupplevelser jag haft i
mitt liv och skulle önska att ni alla fick uppleva denna magi.
Körtävling
i Kapstaden
De
mer konventionella körerna deltar också i stora tävlingar, där
stora företag – ofta försäkringsbolag som exempelvis Old Mutual
– bidrar med en summa pengar till den segrande kören. Vår
ciceron hette Duke och vi besökte en stor tävling i Civic
Centre i Kapstaden. Ett femtontal körer tävlade, alla framförde
samma stycke av Monteverdi som innehöll ett pianosolo. Pianisten
var inget vidare och det var en pina att gång efter gång höra
samma felspel på samma ställe.
Dessa
körer har en manlig körledare som uppfattar sig som körens
centrum, runt vilket allt rör sig. Gestiken är enorm, energirik
och iögonenfallande. Han är klädd på ett smart och trendigt
sätt. Hans uppenbarelse påminner om en viril fotbollscoach som
brukar stå vid sidan av planen och gestikulera och fräsa order
till spelarna, eller kommentera alla galna domslut.
Varje
kör har en fanclub som också liknar fotbollslagens supportrar. De
är klädda i körens färger, viftar under det ”egna”
framförandet med flaggor och tomtebloss. Jag
blev flera gånger uppbjuden till dans av en liten afrikansk kvinna.
Vi var de enda som dansade till Monteverdi bland alla andra tusen i
publiken. Juryn bestod av tre
vita musiklärare från universitet UCT, och de hade stora
tygrosetter till vänster på bröstet enligt amerikanskt mönster.
Bland
körerna fanns det två som båda, liksom sina supportrar, var helt
inställda på att vinna den förhållandevis stora summan pengar.
Vem skulle vinna? När det började dra ihop sig till ett besked
från domarna säger plötsligt Duke att vi snabbt måste åka
därifrån. Vi svenskar frågade varför? Han sade att det kommer
att bli bråk i lokalen, och vi åkte motvilligt och snöpligt
därifrån.
Dagen
efter kunde vi läsa på första sidan i tidningen Cape Times att
det utbrutit ett stort bråk mellan de två körerna och juryn samt
mellan de två körernas supportrar. Juryn hade insett att vilken av
de två körerna som än vann, så skulle ”tvåan” gå till
strid. Juryn hade desperat gett förstapriset till en annan
oansenlig kör, och då gaddade de två vinnaraspiranterna ihop sig
mot juryn. På en stor bild på första sidan i tidningen kunde man
se hur jurymedlemmarna jagades bakom scenen.
En
speciell sak lägger man märke till i de sydafrikanska körerna;
sopranerna ligger ofta en aning för högt. Men det verkar som de
vill ha det så – ungefär som här hemma när solisten ibland kan
vara litet högre stämd än bakomvarande symfoniorkester?
Olika
stilar hos körledare
Medan
vi förvånas över de sydafrikanska körledarnas dominerande
ledarstil, förvånas troligen sydafrikanerna av den försiktiga och
mjuka ledarstilen hos våra bästa svenska körledare.
Vi
har vid Musikhögskolan i Göteborg haft besök av både
sydafrikanska körledare och körsångare. Vid ett tillfälle åkte
vi till Stockholm för att besöka Adolf Fredriks musikskola. Det
slumpade sig så lyckligt att vår nestor Eric Ericson gjorde
sitt årliga besök på skolan. Det som gjorde starkt intryck på
mig och sydafrikanerna var att när kören på skolan sjöng några
av våra finaste nationalromantiska körstycken så slutade Eric att
”dirigera”. Han drogs sig en smula tillbaka och njöt blundande
i likhet med oss andra. Han tycktes se sin egen roll som att vara en
medhjälpande katalysator som blir överflödig och kanske i vägen
när musiken är fullkomlig?
Samma
sak har jag upplevt hos körledaren Gunnar Eriksson – att i
Göteborgs Kammarkörs magiska stunder, ta ett steg åt sidan,
lämna den till musan och med sänkt huvud ta del av all skönhet
som denna ljuvliga kör kan skänka oss.
Vill
du se ett litet avsnitt från en Isicathamiyakör i Durban?
www.youtube.com/watch
I
slutet av följande avsnitt utser man bäst klädde körmedlemmen!
www.youtube.com/watch
Denna
artikel har tidigare publicerats i en minnesbok om Göteborgs
Kammarkör.
www.gunnarlindgren.com
www.alternativjournalen.se
|
