 |
|
Människas
makt över människa är även kyrkans problem, och så har
det alltid varit. |
Foto:
RLC |
SVENSKA
KYRKAN
Medlemskapet
i Svenska kyrkan
Nu
lämnar jag kyrkan
På
1970-talet var jag inne på att lämna Svenska kyrkan. Jag var ju
varken speciellt religiös eller såg någon förändringskraft värt
namnet som jag ville stödja. På västkusten var det konservativa
anslaget dessutom grundmurat. Av olika tillfälligheter gjorde jag
inte slag i saken. Med stigande ålder har jag sett andra sidor av
kyrkan som jag starkt sympatiserar med, till exempel att kyrkfolk
och anställda hjälpt flyktingar, hemlösa, folk som varit i stor nöd
och liknande. Hedervärt och berömvärt av de människor som
engagerar sig. Nu har jag, efter att varit prästherre, fått det
tvivelaktiga nöjet att se Svenska kyrkan inifrån vilket inte har
varit en speciellt trevlig syn.
Ulf Svensson: |2012-09-20|
Självklart har händelserna i skandalförsamlingen Hedvig
Eleonora varit det dominerade skälet till min besvikelse på hur
Svenska kyrkan fungerar. Men, det finns en rad andra händelser som
både är relaterade till detta händelseförlopp och till liknande
situationer i andra församlingar. För när jag började beskriva
om vad som hade hänt i Hedvig Eleonora började en mängd före
detta kyrkoherdar höra av sig. Tyvärr ville få gå med på några
intervjuer, vilket jag har mycket stor förståelse för, men nu
fick dessa i alla fall en ventil och kanal för att diskutera sina
erfarenheter. Erfarenheter som hade många beröringspunkter, och som
gjorde att man insåg att vi inte varit så ensamma och så dåliga som
maktpolitikerna ville påskina – politikerna som drev bort
prästerna. Tvärtom är min
erfarenhet att det kanske är i just denna kategori, utkastade
kyrkoherdar, som den verkliga kraften finns till förändring.
Vad
hände i egentligen i Hedvig Eleonora?
För
den intresserade finns ett antal artiklar samlade i skriften ”Vanärans
katedral. Artiklar om Hedvig Eleonora – en församling i fritt
fall. Del 1, 2009”. Det fanns även planer på att skriva en del 2, tyvärr fanns en
hel del uppslag, men vid denna tidpunkt hade jag ”skrivit av
mig” den unkna historien.
Det sista som upptog mina tankar beträffande
Hedvig Eleonora var de reaktioner, förhållningssätt och agerande
som följde i skandalens spår. Här finns tyvärr en uppsjö
uppslag till artiklar om olika människors sätt att agera. Kan bara
nämna den högste ämbetsmannen inom kyrkan, som inte ens kände
till att det hade hänt. Att vederbörande inte kände till vår
obskyra tidning må vara honom förlåtet men nog borde han läsa
Kyrkans Tidning. Där apostroferades historien på förstasidan.
När
det var som hetast och mest besvärligt för kyrkoherden i Hedvig
Eleonora, var en av Stockholms stifts ledargestalters svar på en bön
om att bistå vid ett möte en riktig klassiker: ”Jag kommer, om
jag blir inbjuden av politikerna!”. Denna uppräkning skulle kunna
fylla många spaltmeter men är numera överspelad, och vem vill gräva
djupare i detta spektakel. Det finns ingen mening med att längre göra
detta, utan bara konstatera att potentaterna inom Svenska kyrkan
ville distansera sig från detta fall och alla övriga fall där
kyrkoherdar åkt ut på gatan med huvudet före.
ETT
NYTT REGELVIDRIGT AVSKED
När
jag skriver detta landade tidningen Kyrkfack på mitt bord där ännu
en kyrkoherde avpolletterats via ett avsked, vilket är ganska
ovanligt. Det vanliga brukar vara att man ber vederbörande
att säga upp sig själv. Enligt facket är avskedet helt
regelvidrigt. I det aktuella fallet begärde arbetsgivaren ut
telefonlistor, och med tanke på tystnadsplikten får inte prästen
redogöra för dessa samtal. Då ryker nämligen rätten att utöva
prästämbetet.
Ovanligt är också att biskopen i Göteborgs stift,
Per Eckerdal, klart, tydligt och kraftfullt ställer sig på den
numera före detta kyrkoherdens sida. Domkapitlet har kritiserat
kyrkorådets agerande men politikerna bryr sig inte ett dugg. Kort
sagt: kyrkopolitiken verkar vara ett laglöst land där politikerna
gör vad de behagar. Man struntar också fullständigt i församlingsborna
som rest sig och bildat en facebookgrupp som snabbt samlat in massa
namn.
Men initiativtagaren verkar inte speciellt hoppfull. I
tidningen ställs frågan: ”På vilket sätt har facebookgruppen påverkat
situationen? och svaret ges: ”Vi kommer inte att få tillbaka vår
kyrkoherde, trots att han gjort så mycket bra för den här församlingen.”
Så mycket inflytande har församlingsborna!
Framtiden
i Stockholms stift
Efter
att kyrkorådet i Hedvig Eleonora utsett sin nya kyrkorådsordförande
deklarerade hon via media att hon varken trodde på Gud eller att
man kunde förvänta sig att hon skulle gå i kyrkan. Man kan kanske
fråga sig varför en människa söker sig till kyrkan om man varken
tror eller vill delta i församlingens gudstjänstliv. Kan också
konstatera att personen i fråga numera ingår i arbetet med den så
kallade strukturutredningen, som handlar om ytterst allvarliga frågeställningar
kring Stockholms stifts framtid.
Man har i Stockholms stift kunnat
konstatera att: ”När församlingar av olika skäl får för få
tillhöriga medlemmar i kyrkan minskar möjligheterna att bedriva
den verksamhet som kyrkoordningen föreskriver.” Uttrycket
”tillhöriga medlemmar” kan översättas till svenska med ”de
som betalar kyrkoavgift”. Faktum är att allt färre vill vara med
och betala för denna gemenskap och detta innebär att församlingarna
får allt mindre ekonomiska resurser att röra sig med vilket föranlett
allt utredande.
Man kan undra vilka personer som är mest lämpliga
att ta sig an denna uppgift att gjuta nytt liv i kyrkan: externa
krafter som ekonomiproffs, konsultfirmor, politiker av Hedvig
Eleonora klass, eller interna krafter som präster, diakoner, församlingspedagoger,
kyrkomusiker, fotfolket, kyrkobesökare – eller en blandning av alla
kategorier.
Partipolitiken
När
Håkan Juholt deklarerade att han inte tror på Gud utan på Svenska
kyrkan, så nåddes ett nytt bottenrekord. Jag har undrat hur han tänkte.
Som agnostiker skulle jag säga tvärtom. Gud, Jesus, den helige
anden är entiteter som man kan relatera till, fundera kring och
reflektera runt. Men Svenska kyrkan, det är ju en organisation. Själv
tycker jag det är intressant att läsa och tala om andliga och
existentiella ting men jag känner allt mindre behov av att göra
det i kyrkliga sammanhang. Speciellt nu när jag erfarit att
politikerna styr med järnhand, att präster spelar med i elakt spel
och att det är maktmänniskor som söker sig till sammanhang där
beslut ska fattas.
Den arrogans och maktfullkomlighet som jag
upplevde i Hedvig Eleonora är svårslagen. Och varför i hela
fridens namn har Carl Bildt ställt upp som ledamot i församlingen?
Att
Svenska kyrkan skildes från staten har som sagt inte inneburit att
kyrkan skilts från partipolitiken. Läs gärna den utmärkta
avhandlingen: ”Folkkyrkans kropp – Einar Billings ecklesiologi i
postsekulär belysning”, av Jan Eckerdal, där sammanblandningen
mellan kristen gemenskap och Sverige som nationell gemenskap förklaras.
Krister Stendahl påpekade på sin tid, när man kallade honom för
Stockholms biskop, att han bara var en av flera biskopar i Stockholm.
Och i Stockholm finns i dag faktiskt flera biskopar!
Tyvärr klamrar
sig politiker på alla nivåer fast vid denna organisation, som
visserligen är den, efter staten, största gemenskapen i Sverige,
och vill vara med och styra. Antagligen är det just storleken, som
är huvudskälet till att man vill vara med och styra och ställa.
Detta kommer bara leda till att sotdöden fortsätter och
strukturutredning kommer att följas av nya strukturutredningar och
så vidare.
Demokratin är också ett sorgligt kapitel som vi sett
ovan. Drygt 10 procent röstar i kyrkovalen och med tanke på att församlingen
är den enhet i samhället som är närmast människorna är detta
ett underbetyg, för att uttrycka sig milt. Något inflytande att
tala om är det inte frågan om. Jag är övertygad om att en annan
styrning skulle kunna gjuta nytt liv i kyrkan, men de krafter som då
skulle behövas är snart oskadliggjorda. Sparkade kyrkoherdar är
en resurs i sammanhanget. Frågan är hur länge till.
Slutord
Efter
att ha skrivit, intervjuat, funderat och analyserat kring
trosgemenskapen Svenska kyrkan, kom jag till slut fram till slutsatsen att
mitt medlemskap och min kyrkoavgift är totalt bortkastad. Man kan
verka i Jesus anda på en rad olika sätt utan att ingå i en församlingsgemenskap.
Själv har jag många verksamhetsområden där jag ser möjligheter
att bistå och hjälpa andra människor. Det är givande och fyller
mig med hopp. Faktum är att jag kom till en punkt där jag insåg
att det oviktiga inom Svenska kyrkan tog allt större och större
utrymme, tid och kraft. Men det som borde vara det stora, bara
krympte och krympte.
Jag skulle kunna återvända till Svenska
kyrkan, men då till en kyrka utan alla maktpolitiker, som verkar gör
allt för att tillfredsställa sina egna maktbegär och till en
kyrka som ser sig själv som en aktör bland flera.
Amen
– låt så
ske!
|
