 |
| |
De
ortodoxa
och österländska kyrkorna i Sverige är
en av Sveriges största samfundsgrupper som belystes under SST:s
konferens i Stockholm den 23 september 2015.
|
Foto:
Ortodoxa kyrkan
|
ORTODOXA
OCH ÖSTERLÄNDSKA KYRKOR I SVERIGE
En
nordisk utblick
Den
andra kristendomen
Idag
utgör de ortodoxa och österländska troende en av Sveriges kristna
grupper – om man väljer att se dem som en grupp. På hundra år
har den östkyrkliga befolkningen gått från att vara drygt 500
personer till att idag uppgå till ungefär 400 000.
THOMAS ARENTZEN: |2015-09-23| Sverige har under de
senaste femtio åren utvecklats till ett internationellt
östkyrkligt centrum med biskopssäten för en rad östkyrkliga
stift. Biskoparna leder oftast troende mest i hela Norden.
Om vi som
en betraktelse jämför med andra nordiska länder, blir det tydligt
hur annorlunda Sverige är: Enligt World Christian Database
– som visserligen inte ger en helt korrekt bild men som dock kan
användas för att indikera vissa allmänna tendenser – hade
Sverige 2010 mer än 130 000 organiserade kristna från ortodoxa
kyrkor och Österns kyrka, fördelade på 68 församlingar. Bland
dessa fanns, som vi har sett, merparten av världens östkyrkor
representerade.
Danmark hade vid samma tid drygt 11 000 ortodoxa
kristna och 19 församlingar. Alla församlingarna hade
östeuropeisk anknytning. Norge hade ungefär 6 000 ortodoxa och
endast 4 församlingar, som också dessa var östeuropeiska. På
Island bodde det lite mer än 500 ortodoxa personer, men det
existerade två små slaviska församlingar.
Det är påtagligt hur
oerhört mycket större den ortodoxa närvaron är i Sverige – mer
än sju gånger så stor som i Danmark, Norge och Island tillsammans
– men också hur mycket mer komplex den är. Stora
Invandringsgrupper från Mellanöstern och Afrika har gjort Sverige
till ett av de orientaliska kyrkornas viktiga fästen i världen.
I
Finland är situationen en helt annan. Enligt ovan nämnda
källa hade den finsk-ortodoxa folkkyrkan drygt 60 000 medlemmar år
2010 och 206 församlingar. Kyrkan samlar de allra flesta ortodoxa i
landet, antingen de är finländare eller inte, och dess liturgiska
språk är normalt finska – även om svenska och ryska också
förekommer. Det finska exemplet åskådliggör en mycket
välorganiserad nordisk ortodox kyrka. Samfundet har en ordnad
relation till staten, skolan och den lutherska folkkyrkan.
Finsk-ortodoxa kyrkan fungerar med andra ord som en etablerad
lokalkyrka; den leds av en ärkebiskop och består av tre stift med
församlingar fördelade utöver riket. Kyrkan har även en
hjälporganisation och de två klostren som drar pilgrimer från
hela landet.
I
Sverige har de ortodoxa och österländska kristna samlats inte i en
eller två kyrkliga strukturer, utan de utgör som visat ett mycket
komplicerat och oöverskådligt nät. Jämfört med Finland finns
det mer än dubbelt så många troende; även om man bara räknar
den bysantinska traditionen, är den till antalet större i Sverige
än i grannlandet.
De
stora invandringsgrupperna som kom under sista hälften av
1900-talet är nu en del av det svenska samhället. De invandrade
föräldrarna har fått barn och barnbarn som kanske har svenska som
förstaspråk. Personer med bland annat syrisk och serbisk kristen
bakgrund figurerar flitigt inom kultur, idrott, politik och media. I
Sverige finns ortodoxa idrottshjältar, ledare och journalister med
familjebakgrund från olika länder. PÅ så sätt är inte ortodox
kristendom enbart en invandrarreligion längre. Sedan den svenske
ortodoxe pionjären fader Christofer Klasson började sitt
arbete har dessutom en blygsam ström av etniska svenskar tagits upp
i och präglat det ortodoxa Sverige. Ändå har inte kyrkorna i
samma mån blivit rotade lokalkyrkor. Det framstår fortfarande på
många sätt som "invandrarkyrkor" och använder primärt
andra språk än svenska i sina gudstjänster. De samlar främst
församlingsmedlemmar med kulturell bakgrund från något särskilt
land utanför Sverige.
Att
kyrkorna inte har förmått att bilda gemensamma kyrkliga strukturer
i Sverige, är föga förvånansvärt. Samma problem existerar i
andra länder, inte minst i USA med dess stora östkyrkliga
befolkning. Jämförelsen med Finland visar förvisso hur mycket
svagare kyrkorna blir när de splittras i olika jurisdiktioner, men
det finns också en annan aspekt av det hela: Det är i Sveriges
mångfald av jurisdiktioner som de ortodoxa av bysantinsk och
orientalisk tradition har hittat varandra och inlett förpliktande
och mycket löftesrika samarbeten.
Den
östkyrkliga närvaron i Sverige är alltså exceptionellt stor, och
landet spelar en viktig roll inom flera av de i princip världsvida
kyrkornas geografi. Detta faktum innebär dock inte att Östkyrkor
i Sverige har befolkats i någon betydande grad.
Gösta
Hallonsten skrev den viktiga boken Östkyrkor i Sverige under
början av 1990-talet, men inom detta fält händer mycket på
några decennier.
Den
assyrisk/syrianska gruppen har i och för sig attraherat
förhållandevis mycket uppmärksamhet från forskare och andra
författare. Fuat Deniz skrev 1999 sin avhandling En
minoritets odyssé om folkgruppen. Senast i perioden 2013–2015
har det europeiska forskningsprojektet Defining and Identifying
Middle Eastern Christian Communities in Europe intresserat sig
för den religiösa identiteten inom denna grupp i Sverige. Icke
desto mindre är det mest påfallande i sammanhanget hur litet som
har gjorts, både från kyrkohistoriskt håll och från det
sociologiska.
Serbisk-ortodoxa
kyrkan i Sverige är en stor gemenskap som det skulle kunna skrivas
monografier om. Inte mindre intressanta är de små gemenskaperna.
Förhoppningsvis kan denna bok inspirera till ytterligare
undersökningar av ett i stort sett outforskat fält.
|
