 |
| |
Intuitivt inser vi alla att en
kontinuerligt expanderande ekonomi inte i längden kan rymmas på en
ändlig planet.
|
FOTO: Corel
|
COGITO/LEDARE
Tillväxten
och miljön
Fortfarande
osams
Det
kommer emellanåt nya rapporter som påstås visa att det är möjligt
att uppnå en ekologiskt hållbar utveckling och samtidigt ha tillväxt
i ekonomin. En rapport av det slaget som rönt stor uppmärksamhet
är ”The new climate economy report: Better growth, better climate”
som lanserades i september. Tidigare miljöminister Lena Ek sägs
vara initiativtagare till rapporten som författats av åtta världsledande
forskningsinstitut, däribland Stockholm Environment Institute
(SEI).
Mikael Malmaeus: |2014-11-18|
Rapportens huvudbudskap liknar Stern-rapportens från 2006, nämligen
att det är ekonomiskt klokare att investera i en klimatomställning
nu än att vänta och betala notan för en klimatkatastrof senare.
Det är svårt att invända mot denna viktiga slutsats, men för att
övertyga världens makthavare – får man förmoda – så har
budskapet förpackats i en tidstypiskt tillväxtvurmande kostym. Vi
behöver inte välja, påstås det. Klimatomställningen ger både
tillväxt och gröna jobb.
Att
ifrågasätta tillväxten i ekonomin är fortfarande provocerande för
många, och taktiken att försöka rädda miljön utan att hota de
ekonomiska intressena syftar förmodligen till att lättare vinna de
första delsegrarna på vägen mot en hållbar utveckling. Men att
kompromissa med budskapet är trots allt problematiskt, eftersom vägen
mot en verkligt hållbar ekonomi är svår att finna om inte kartan
överensstämmer med verkligheten. Intuitivt inser vi alla att en
kontinuerligt expanderande ekonomi inte i längden kan rymmas på en
ändlig planet. Bevisbördan för den som påstår motsatsen borde
vara enorm. I praktiken blåses varje antydan till belägg för att
vi slipper välja mellan tillväxt och miljö upp till en närmast
orubblig sanning, som det krävs mer än Sisyfos tålamod för att
rucka på.
I
fallet med ”The new climate economy” så är den förmenta
slutsatsen att tillväxt och miljö kan samsas minst sagt djärv.
Vad rapporten främst gör är att jämföra kostnader för klimatåtgärder
(koldioxidskatter, energiomställning och effektivisering) med världens
samlade BNP. Och eftersom världens BNP är svindlande stor och växande
blir naturligtvis kostnaderna förhållandevis små, faktiskt inte
mer än 1,7 procent av BNP år 2030. Därmed nås den förväntade
BNP-nivån 6 till 12 månader senare än utan klimatåtgärder, men
detta är ändå på gott eftersom kostnader för klimatrelaterade
skador blir mindre. Hur realistiska dessa kostnadsberäkningar är
kan man naturligtvis ha synpunkter på, och att målet är en
koldioxidhalt i atmosfären på 450 ppm är knappast ambitiöst nog
om farliga klimatförändringar ska undvikas. Men framför allt så
innehåller rapporten över huvud taget ingen analys av själva
tillväxten: Varifrån ska den komma? Vilka resurser ska
exploateras? Det tillhör inte alls rapportens frågeställningar.
Det
finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt
kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt
tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser. Skärskådar
man de studier som finns upptäcker man tvärtom alltid att helt
centrala komponenter saknas. När Sverige påstås bryta sambandet
mellan tillväxt och miljöpåverkan gäller det bara den inhemska
produktionen, trots att vi till stor del lever av varor och
livsmedel som producerats utanför landets gränser. Diskussionen gäller
i allmänhet enbart klimatpåverkan, precis som i ”The new climate
economy”, trots att storleken på våra ekologiska fotavtryck
passerat flera andra planetära gränser såsom övergödning och förlust
av biologisk mångfald. För att öka produktionen av förnybar
energi i syfte att minska koldioxidutsläppen krävs exempelvis ett
ökat uttag av biomassa ur våra ekosystem vilket riskerar att slå
hårt mot den biologiska mångfalden.
Inom
nationalekonomin finns en tradition att studera effektiviteten i
resursutnyttjandet som kan sägas härröra från en studie från
1956 av Moses Abramowitz med titeln ”Resource and output trends in
the United States since 1870”
. I studien kommer Abramowitz fram till att BNP ökat mer än användningen
av de två produktionsfaktorerna arbete och kapital, och drar
slutsatsen att den största delen av tillväxten härrör från förbättrad
effektivitet i resursutnyttjandet (”produktivitet”). Samma
resultat återkommer i en lång rad studier liksom i den officiella
tillväxtbokföring som i Sverige redovisas av SCB och
Konjunkturinstitutet. Även denna statistik brukar anföras som
argument för att tillväxt kan ske utan ökad resursanvändning.
Som ett exempel på detta skriver Per Gudmundson i en ledare i
Svenska Dagbladet i förra veckan att ”tillväxt innebär snarare
effektivare nyttjande av och bättre omsorg om begränsade
resurser” och att tillväxten alltså inte medför någon rovdrift
på naturen.
Man
skulle önska att ett sådant påstående styrktes med ett enda
exempel på någon resurs som vi utnyttjar mindre av idag tack vare
den ekonomiska tillväxten. Möjligen skulle det kunna gälla arbete
men det var ju aldrig meningen eftersom ett av tillväxtens
huvudsyften är att skapa jobb. Men varken Abramowitz eller tillväxtbokföringen
påvisar något minskat resursutnyttjande i absoluta termer. I själva
verket ökar kapitalanvändningen dramatiskt i ekonomin, även om
BNP i vissa fall ökar ännu mer. Men framför allt så är arbete
och kapital bara en delmängd av alla de resurser som används i
produktionen, så dessa studier visar egentligen inte alls på någon
frikoppling mellan tillväxt och miljöpåverkan – varken absolut
eller relativ.
Den
goda nyheten är att frikoppling snarare verkar föreligga när det
gäller sambandet mellan tillväxt och välfärd – åtminstone i världens
rika länder, däribland Sverige. Att BNP här hemma ökat mer än
100 procent i reala termer sedan 1980 har knappast bidragit till bättre
vård, skola och omsorg – det har snarare varit tal om nedskärningar
i välfärden. Likaså har arbetslösheten mer än fördubblats
under samma period. BNP är framför allt ett mått på kostnaden för
de varor och tjänster som produceras inom ett land, medan nyttan måste
mätas på annat sätt. Det finns verkligen goda möjligheter att förbättra
välfärden och skapa meningsfull sysselsättning åt människor den
dag vi inser att ökad materiell produktion inte är det främsta
medlet för att åstadkomma detta. Så i grunden finns det mycket
som är sant av det som framförs i ”The new climate economy”:
Vi kan verkligen få det bättre samtidigt som vi rör oss mot en hållbar
ekonomi – men det handlar i så fall om utveckling, inte om
ekonomisk tillväxt.
Artikeln
publicerad på Tankesmedjan Cogito
|
