 |
| |
Världshistorien
har minst sagt varit omtumlande. Makt och utnyttjande har
varit vanligast i denna eländiga historia. Människas
makt över människa har varit människans
fördärv.
|
Målning:
W. Turner, Tate Gallery. Foto:
RLC
|
EKONOMISK
POLITIK
Vår
tids globalism
Nyliberalismens
idéhistoria
Nyliberalismen
föddes inte på 80-talet. Den har en lång historia och växte fram
i Österrike och Tyskland efter första världskriget. Då skulle en
stark stat garantera kapitalets frihet – i vår globala tid har
snarare juridiken tagit statens plats. Ingemar Lindberg läser
en ny studie om hur demokratins makt över penningen beskars.
Ingemar
Lindberg: |2019-01-13|
I sin nyutkomna bok ”Globalists – The end of empire and the
birth of neoliberalism” tar Quinn Slobodian med oss på en fängslande
resa i nyliberalismens idéhistoria från det habsburgska imperiets
fall och fram till nutid. Slobodian är en ung tysk-amerikansk idéhistoriker,
verksam vid Harvarduniversitet och Wellesley College i två förstäder
till Boston.
Ett
vanligt missförstånd är uppfattningen att nyliberalismens idéer
huvudsakligen skulle handla om en viss inriktning av den ekonomiska
politiken. Slobodian hävdar att kärnan, i synnerhet inom den
ordoliberala grenen av nyliberalismen, i stället är en lagstadgad
ordning som slår fast kapitalets rättigheter och begränsar
folkmajoritetens inflytande över ekonomin. Ordoliberalerna eftersträvar
att göra kapitalismen överordnad demokratin.
Den
ordoliberala tankeskolan växte fram i Tyskland och Österrike
under 1920- och 30-talen. Särpräglande var uppfattningen att det
krävdes en stark stat för att upprätthålla konkurrensekonomin
och värna den privata äganderätten. Staten skulle skapa marknader
men inte ge sig på konjunkturpolitik eller fördelningspolitik. Om
folkmajoriteten fick utrymme för sådana ingrepp i ekonomin hotade
kaos, varnade man. Som i 1920-talets tyska Weimarrepublik.
Hur
kunde då en stark men begränsad stat säkerställas?
Ordoliberalernas svar var en ekonomisk författning. Statens viktiga
men begränsade roll skulle vara orubblig. På så sätt skulle
kapitalismen skyddas från demokratin.
Efter
andra världskrigets slut tog i stället keynesianismens och välfärdsstatens
idéer överhanden. Världsekonomin kom under några årtionden att
präglas av en relativt stabil ordning byggd på dollarns dominans
som världsvaluta, begränsad frihandel mellan industriländer och
imperialistisk utsugning av kolonierna. Kapitalismen tycktes –
sett ur vårt begränsade perspektiv i ”västvärlden” – kunna
frodas i samexistens med demokrati och välfärdsstat.
Det
som ändrade spelplanen och så småningom gav upphov till
ordoliberalismens pånyttfödelse var enligt Slobodian imperiernas sönderfall
och de undertryckta folkens frigörelse. De nyligen självständiga
länderna ställde krav på fördelningspolitisk rättvisa. De sökte
kompensation för koloniala övergrepp. De krävde stabilisering av
råvarupriser och rätt att reglera de transnationella företagen.
De hävdade ländernas suveränitet över sina egna naturresurser.
Kraven
på fördelningspolitik och folkstyre utmanade den rådande världsordningen
på just de punkter som nyliberalerna fruktat mest. Spetsen riktades
mot kapitalismens hjärta; privategendomens makt. Dessutom lyfte de
nya ledarna som ledstjärnor upp de värden som ”västvärlden”
hade trott att man själv stod för: mänskliga rättigheter och människors
lika värde.
Slobodian
frilägger i sin historik två parallella processer och ett
gemensamt skifte. ”Vänstervågen” som svepte över västvärlden
på 1960- och 70-talen hade en samtida parallell i avkoloniseringens
nationella frigörelsevåg. Demokratins och keynesianismens bärande
idéer radikaliserades hastigt, samtidigt som idékonflikten fördes
upp till världsnivå.
Svaret
på den dubbla ”vänstervågen” skulle dock inte låta vänta på
sig. Redan kring 1980 bryter ett omslag igenom. Keynesianismen överges
i västvärlden och en nyliberal hegemoni växer fram. Samtidigt
genomförs en motsvarande omläggning inom världsekonomin. De båda
skiftena innebär ett likartat byte av färdriktning.
Avreglerade
kapitalmarknader och ett snabbrörligt spekulativt finanskapital
pressar nu tillbaka demokratin. Ett globalt skydd för kapitalets rörlighet
och investerarnas rättigheter byggs upp, först via GATT, senare
genom världshandelsorganisationen WTO. Inriktningen är att skydda
privata investeringar från regeringsingrepp. Efter WTO-bakslaget i
Seattle 1999 ersätts den multilaterala ansatsen av en svällande
bukett bilaterala handelsavtal. Ingrepp mot utländska investerare i
form av krav på motprestationer, statligt delägande eller statlig
kontroll över landets naturresurser ska förhindras.
Det
är detta globala idéskifte som är huvudtemat i Slobodians bok. En
specifik form av globaliserad ordoliberalism – av Slobodian kallad
Genève-skolan – blir den nya ledande ideologin.
Ordoliberalerna
hade intagit en splittrad hållning till kolonialismen. I sin strävan
att skydda privategendomen stod vissa länge kvar på de vita bosättarnas
sida i rasismens Sydafrika och (dåvarande) Rhodesia. Några pläderade
till och med för en rösträtt som graderades efter ekonomiska
tillgångar. I den tankemiljön byggdes broar till rasistiska
krafter inom den nordamerikanska högern, den riktning som nu kallas
alt-right.
Flertalet
nyliberaler såg dock avkoloniseringen som både rimlig och ofrånkomlig.
Med en renlärig tillämpning av de nyliberala idéerna skulle även
en värld utan imperier gå att hantera. Idégrunden för hur det
skulle göras kom att bli Genève-skolans intellektuella bidrag till
ordoliberalismens globalisering.
Från
1980 och framåt är ordoliberalerna – som Slobodians boktitel
anger – globalister. Uppgiften är att skydda kapitalets frihet
och investerarnas rättigheter mot folkligt grundade krav. Lösningen
ligger, menar de, i en federativ ordning där nationerna har formell
politisk suveränitet men inskränkt autonomi över ekonomin.
Ordoglobalisterna
hade en tankemodell att utgå från. 1930-talets ledande
ordoliberaler Walter Euken och Franz Böhm hade kartlagt vägen mot
en nationell ordning där demokratin vägrades inträde i ekonomins
rum.
Det
verktyg som nu skulle begränsa staternas handlingsutrymme var
kapitalrörelserna. Det ständiga hotet om kapitalflykt skulle vara
det säkraste skyddet mot politik inriktad på att bygga nationella
välfärdsstater.
Den
globalistiska nyliberala tankeskolan, ledd av den mångårige
(1967-1985) utredningschefen vid GATT Jan Tumlir, skalade alltså
upp de ursprungliga ordoliberalernas tankar till global nivå.
Ordningen var inte ekonomisk utan juridisk. Länderna skulle tvingas
att låsa fast kapitalets rättigheter i nationella lagstadgade
ordningar, tillämpade av landets egna domstolar. Internationell
lagstiftning skulle inte bara gälla mellan länder utan inom länder.
Grundtanken,
som kom att utvecklas vidare efter Tumlirs död 1985 av
GATT-juristen Petersmann, var ordoliberalernas ”dubbla
reglering”, tillämpad på världsnivå. Slobodian betecknar
skiftet av fokus mot lagstiftning som efterkrigstidens viktigaste
nytänkande inom den tyskspråkiga världens nyliberalism.
Sammanfattningsvis
har enligt Slobodian den ordoliberala tankeskolan genom årtiondena
konsekvent strävat efter att i bindande lagregler lägga fast det
oinskränkta försvaret för kapitalets rätt. I Freiburg på
1930-talet var regleringen tänkt som nationell. I Genève på 1970-
och 80-talen utvecklades i stället – i takt med ekonomins
globalisering – den tankeskola som Slobodian kallar ordoglobalismen.
Nationalstaten
kan däremot behålla sin särprägel i den ”kulturella” sfären.
Nationella särdrag och symboler får gärna finnas kvar. Avgörande
är bara att ekonomin bygger på privat ägande och fri rörlighet för
kapitalet.
Min
egen reflektion under läsningen är att den tankefiguren i dag också
kan göra det lättare att begripa hur vår tids högerpopulister
resonerar när man starkt lyfter fram nationalstaten och samtidigt
bejakar kapitalismens världsordning. Högerpopulisterna och de värdekonservativa
inom traditionella högerpartier kan på det sättet hitta varandra
i att hylla nationen och samtidigt hålla demokratin borta från
ekonomin.
Slobodians
analys är spännande och fruktbar. Den stannar dock medvetet
strax före millenieskiftet. De senaste årtiondens omvälvningar i
förhållandet mellan kapitalism och demokrati – den globala
hanteringen av finanskrisen 2008 och EU:s förmyndarskap över
Grekland och Italien för att nämna två nyckelhändelser – återstår
att gå på djupet med. Man kan bara hoppas att Slobodian i en del
två ska föra resonemanget fram till vår tid.
Först
publicerad i DN.Boken:
”Globalists – The end of empire and the birth of
neoliberalism” av Quinn Slobodian ges ut av Harvard University
Press.
Adlibris
|
