 |
|
Casinospel
i samhällsekonomin är fördärvligt och leder till kriser
och orättvisor. |
Foto:
RLC |
Ledare
Rättvisans
betydelse
Ett
samhälle för alla
Den
starka reaktionen på den nyliberala spekulationskapitalism kräver omfattande åtgärder och begränsningar för
Europas bank- och aktiespekulationer. Orsaken till detta är att börsspekulationen
blivit så omfattande och destabiliserar hela världsekonomin.
Länder fördärvas
och görs till en ocean av skulder – värre än någonsin i
historien. Mer skulder än under 20-talet. Behoven för en demokratiutveckling med kraftfullare tag
är därför angelägnare än någonsin. Demokrati- och rättvisefrågan
tycks vara lösningen på en stor del av världsordningens
deformering.
Paul Lindberg: |2012-01-13|
Världens
existens hotas av ”människan” själv. Och den ”människan”
är uppenbarad som den odemokratiska maktordningens representant.
Maktförhållandena grundar sig på den existentiella världsordningens
plutokrater och maktpolitiker, vilka hindrar och omöjliggör en rättvis
och kärleksfull samhällsgemenskap. Och en god världsordning för
alla människor väntar därför på att få ta plats.
Rättvisa
har egentligen aldrig dominerat människlighetens samhällsförhållanden.
Därför behövs en ny humanistisk utveckling, för ökad tolerans,
demokrati och för en rättvis samhällsekonomi, som gäller för alla
människor.
En
politisk demokrati med kraftfullare tag är därför angeläget –
om alla de samhälls- och miljökriser som tornar upp sig ska kunna
lösas. Kapitalismen har fungerat fasligt orättvist och har därför
förlorat sitt ansikte och sin legitimitet. Seriösa företagare i
all föredömlig ära ska värnas, men inga skojare och aktiejobbare! Bort med
aktiespekulationen!
BASEL
3 – REGLERINGEN AV BANK- OCH AKTIEHANDELN
Basel
3 är EU:s reaktion på spekulationskapitalismens katastrofala härjningar
på Europas börser. Att det handlar om katastrofala härjningar med
gamblers och skojare, är det ingen tvekan om. De så kallade
riskbolagen, vilka egentligen bara riskerat andras pengar, har
manipulerat de godtrogna till tron på aktiens utlovade välsignelser.
Lita inte på Mammon, säger Jesus!
För
att framtvinga bankernas stabilitet kräver EU alla banker på högre
kapitaltäckningskrav, genom åtgärdspaketet Basel 3. Den svenska regeringen Reinfeldt och Borg går betydligt längre än
EU-kraven, därför att den svenska banksektorn är betydligt större än de flesta andra
europeiska stater – med över 400 procent.
Motiveringen från
Reinfeldt och Borg förklaras med att svenska skattebetalare inte
ensamma kan rädda bankernas skuldsättning – då skulle
statsskulden mångdubblas. Och med dessa åtgärder har stridiga
motsättningar uppkommit. Bankerna vill inte ha några reglerande förändringar
av de nuvarande spekulationsspelen, för då menar de att deras
kunder blir lidande. Det är minst sagt en makalös förklaring.
Med en sådan förklaring visar de själva hur olämpliga de
är att handskas med så mycket pengar, som de faktiskt inte är
ägare till.
Peter
Norman, finansmarknadsminister, kontrar mot denna förklaring,
och menar att det är just kunderna
som ska kunna gå skadefria, och bankerna som ska ta större
ekonomiskt ansvar. Det handlar om lägre risktagande och därmed lägre
aktieavkastning, vilket ska leda till stabilare system, och mindre
turbulens på börsen. Åtgärder och regleringar är av
nödvändighet,
även om de är alldeles otillräckliga – men framförallt orättvisa.
Största delen av finansieringen av
bankskaderegleringen sker nu med statliga skattemedel.
Bankerna får alltså leva vidare utan några större
förändringar, och börsen snurrar vidare, trots
att de
för närvarande tycks krascha sin egen marknadsvärld, och därmed samhällsekonomin.
Många finansvalpar har fått lämna sina jobb. En del av dem
startade egna företag, men som inte fungerat särskilt bra. De var inte själva särskilt duktiga entreprenörer. Det visar en
hel del hur vansklig den spekulativa börshandeln egentligen har
varit.
FRÅN
SVAGA TILL RIKA
Skattemedlen till bankkrisens
räddning tas emellertid till stor del från behövande människor, genom att i
stort sätt höja alla avgifter på samhällstjänster. Exempelvis
höjdes
läkemedelsavgiftsgränsen till
2200 kr från den 1 januari 2012, och 1100 kr för vårdbesök.
Och höjningar av dessa avgifter och andra avgifter på
samhällstjänster
ska höjas varje år framöver. Allt i enlighet med regeringens förslag. Det handlar alltså om att
vältra över bankkrisens skuldsanering på de behövande – de allra svagaste
– för att de med tiden ska få ta över vårdkostnaderna på sig själva. Sådana
regeringsåtgärder leder till minskade vårdköer och
vårdkostnader, på grund av för höga avgifter. Det som regeringen tycks räkna som ekonomisk
tillväxt, är skattesänkningar för de redan
priviligerade.
De
politiska argumenten mot skattefinansiering av samhällskostnader låter som ett mantra
– ”vi har inte råd”. Detta är upprörande orättvist och
leder oss tillbaka cirka 60-70 år i tiden. Maktetablissemanget står
moraliskt ansvariga för denna bisarra utveckling.
Banker
och deras kunder ska räddas, överklassen ska räddas, och delar av medelklassen
ska räddas mot
höjd samhällskatt. Detta är den huvudsakliga orsaken till
orättvisa och grotesk egoism som den nuvarande politiken
genomför.
Samhällsbehovens
finansieringslösningar måste leda till sänkta kostnader för
samhällstjänster, i riktning
mot 0-avgifter för behövande
människor.
Skatteprogressivitet efter bärkraft för kvalitativa
behovslösningar är därför nödvändigt i ett civiliserat
samhälle. Någon
annan lösning kan inte godtas. Sverige har verkligen inte råd med
skattesubventioner för de rikaste!
FRÅN
SPEKULATIONSEKONOMI TILL SAMHÄLLSEKONOMI
För omkring 30 år sedan
förvaltades samhällsekonomin
av Riksbanken och regering, resurser som i dag är i händerna på
spekulationskapitalister. Då kunde samhället göra nödvändiga investeringar i raka och
tydliga projekt, som exempelvis bostadsbyggande för alla. Det gjordes stora
investeringar i välfärdsutvecklingen, som sjukvården, äldreomsorgen
och utvecklingen av utbildningskapaciteten. Sverige var på
kvalitativ frammarsch.
Det fanns brister naturligtvis, som exempelvis miljonprojektet.
Men det gjorde ändå att bostadsköerna minskade drastiskt. En hel
del insåg med tiden att det var ett bättre boende
som önskades.
På
den önskningen kommenterade Alva Myrdal i en intervju, att om de
hade vetat bättre hade de investerat mera resurser till ett boende
med högre kvaliteter än miljonprojektet. Hon var alltså inte sämre än
att hon kunde ångra vad som inte åstadkommits på den tiden. Bostäder var under
samma period mycket billiga i relation med inkomstläget. I takt med kapitaliseringen har
bostadsytans kostnader rakat i höjden. Men också på grund av kapitaliseringens
intresse av att upprätthålla och konstruera marknadsvärden, och med undermålig
behovsteckning framförallt i tätorter. Och egnahemsdrömmen blev
istället en livslång skuldsättning, med banken som egentlig ägare.
Att vara i bankskuld är ingen frihet.
Frågan måste därför ställas: är det inte bättre att kunna hyra
olika varianter av boende, som villa, lägenhet
eller sommarnöje? Många gör det redan, och gjort sig fria från
banklånens bojor. En friare flexibilitet blir skillnaden från
ett inte så litet bekymmer med ett bundet ägande.
Spekulationsekonomin
har alltså fått råda över samhällsekonomin,
med skattemedel som tidigare investerades för det allmännas bästa. Idag förskingras
människornas pengar värre än någonsin. Ja förskingras i ordet
juridiska och moraliska mening. Tesen om att
kapitalism skulle vara effektivare av att producera samhällstjänster
och samhällsplanering har kommit på skam.
Sveriges
högerallians gick till extrem överdrift då de tvingade på
Sverige en totalitär kapitalisering av hela samhället. Helt utan
respekt för andras viljor, och med en kränkning av en stor del av befolkningen.
Det handlar om människor med andra politiska och
etiska ideal än dem vi finner hos
Republikanerna i USA. Denna utveckling hade knappast varit möjlig om inte
ledande skikt på socialdemokratins högerflygel hade agerat med
samma ideal som högeralliansen. Denna högerflygel är inte
stor, men med mäktigt inflytande.
VAR
DET BÄTTRE FÖRR?
Det
som idag gör att det var bättre förr, är att
spekulationskapitalism har i realiteten visat sin oduglighet. Det
ansågs skulle kunna ersätta det
demokratiska samhällets tjänsteutbud av alla olika slag. Allt skulle
kapitaliseras och bli vinstgivande. Det blev visserligen
vinstdrivande, men många gånger
eländigt och krångligt för dem som är i behov av en klar och
tydlig samhällsplanering. Framförallt blev det inte bättre,
tvärtom – och det blev betydligt dyrare.
Den
nuvarande regimen kom till makten genom användningen av den
grövsta propagandan – med egoism som ideologi. Det liknande bröd och
skådespel, med en intensiv splittring mellan människogrupper. Det var
denna maktförändring som den nuvarande regeringen var duktiga och framgångsrika
med.
Människor splittrades
enligt principen mellan dem som har och dem som inte har.
Medelklassen gynnades och lärdes tänka på sig själva, som ytlig
och egoistisk, och inte känna
solidaritet med de behövande. Medelklassens människor blev
stödtrupper och stödpartier till enbart den konservativa M-makten, som har
århundraden av makterfarenhet bakom sig. Deras konservativa och
feodala ideal sträcker sig långt bakåt i tiden. De kunde konsten att splittra
och härska – och ta för sig.
Behoven
av en restauration är nödvändigt – en återställare, om ni så
vill. Samhällsinvesteringar
istället för aktieutdelningar skulle gynna folkflertalen och behövande
människor. Pengarna finns, men behöver kanaliseras för ett
demokratiskt och bättre
kvalitetssamhälle – det goda samhället.
|
