IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

Skog i fokus i Rio de Janeiro. Annika Nordin, Tomas Lundmark (båda SLU) 

Foto: SLU

RIO + - 20

Grön ekonomi

Och ekologisk skuld

Rio +20 eller Rio -20? Rikard Warlenius analyserar konferensen i Rio de Janeiro. FN:s toppmöte i Rio de Janeiro, Brasilien, i juni kallades ett ”episk misslyckande” av Greenpeace och andra miljöorganisationer, en besvikelse som följde tätt på det ”episka misslyckande” som var FN:s klimatkonferens i Durban, Sydafrika, bara ett halvår tidigare.  


 Rikard Warlenius: |2012-07-03| Andra kritiker döpte om toppmötet till ”Rio -20” eftersom inga framsteg alls har gjorts sedan miljötoppmötet i samma stad 1992, när tre viktiga konventioner om klimatförändring, biologisk mångfald och ökenspridning antogs. Men trots ädla ambitioner har dessa konventioner misslyckats med att vända de negativa globala miljömässiga trenderna: sedan 1990 har de årliga utsläppen av koldioxid ökat med 45 procent, och inom ett år kommer atmosfärens koncentration att passera 400 ppm, att jämföras med den förindustriella nivån på 280 ppm. Utdöendet av arter är idag är fortsatt alarmerande hög med ca 30 procent av groddjuren, 21 procent av fåglarna och 25 procent av alla däggdjursarter i riskzonen. Kampen mot ökenspridning förloras också, andelen degraderad landareal ökade från 15 procent 1991 till 24 procent 2008.

Men om konventionerna som antogs i Rio 1992 var för lite för sent uppvisade de åtminstone en viss politisk ambition att faktiskt hantera de ekologiska kriserna, vilket inte kan sägas om något globalt miljöavtal sedan dess. Slutdeklarationen från 2012, ironiskt nog kallad ”Den framtid vi vill ha”, är ingenting annat än en politisk kapitulation inför den ekologiska förstörelsens krafter som nu sätter den mänskliga civilisationen som vi känner den på spel.

DE RIKA LÄNDERNAS PASSIVITET

Sett ur ett geopolitiskt perspektiv beror dödläget i förhandlingarna otvivelaktigt på passiviteten i de utvecklade länderna i Nord. Även om vår befolkning bara är en femtedel av världens, uppgår våra ackumulerade koldioxidutsläpp till 75 procent av de totala. Liknande siffror för ekologiska fotavtryck visar obönhörligt vilka som har orsakat – och dragit nytta av – miljöförstöringen, och vilka som därför är skyldiga att ta ledningen – och betala – för en global grön omställning. 

För tjugo år sedan erkändes denna skyldighet genom antagandet av principen om ”gemensamt men olikartat ansvar” i Rio 1992. Och eftersom Nord aldrig har uppfyllt sitt uppdrag – definitivt inte USA, och EU är bara något bättre – är det helt orealistiskt att länder som Kina, Indien, Brasilien eller Sydafrika nu skulle riskera sin delvis framgångsrika utveckling för att reda upp en röra som orsakats av andra.

Brundtlandrapporten och grön ekonomi

Sett ur ett ekonomiskt systemperspektiv visar de ekologiska kriserna på en kris för den rådande utvecklingsmodellen i både Nord och Syd. Inneboende i begreppet ”hållbar utveckling” – lanserat i Brundtlandrapporten 1987 och grunden för all gängse miljöpolitik sedan dess – finns löften om grön tillväxt, om ständiga win-win-lösningar mellan ekologi och ekonomi, som helt enkelt inte har materialiserats. Inte i den klassiska, industribaserade utvecklingsformeln, inte i den nyliberala strukturanpassningsmodellen, och inte i den så kallade ”gröna ekonomin” som var på var mans läpp i Rio 2012. Begreppet grön ekonomi definieras sällan tydligt men brukar avse ambitionen att ”internalisera externa miljökostnader” genom att ekosystemen (reducerade till sina ”ekosystemtjänster”) förtingligas och varufieras. Dessa ”tjänster” kan sedan köpas, säljas eller omvandlas till värdepapper likt alla andra finansiella produkter.

Erfarenheterna hittills tyder på att sådana marknadsbaserade lösningar har svaga eller obefintliga miljöeffekter men allvarliga sociala konsekvenser. Utvärderingar av CDM-marknaden, en av Kyotoprotokollets ”flexibla mekanismer”, visar att mellan en och två tredjedelar av projekten inte levererar utlovade utsläppsminskningar.

från fattiga till rika

I Afrika, Indien och andra delar av världen är fattiga landsbygdsbor de som är mest beroende av de ännu gratis ”tjänster” – t ex färskvatten, mat, ved, medicinväxter – som naturens allmänningar ger. Betalningssystem kanske skulle bromsa avskogningen genom att fattiga måste betala för sin ved, men de därmed undvikna utsläppen byts då mot fortsatt lika höga utsläpp i ett industriland. Finansialisering ger ofta noll vinster för miljön, men skapar en de facto-överföring av rättigheter och egendomar från fattiga till rika. I huvudsak är det ett sätt för dem som har råd att ockupera ett dubbelt miljöutrymme – de kan fortsätta orsaka utsläpp samtidigt som skulden mildras genom ”grön konsumtion”. Inte undra på att den ”gröna ekonomin” har mottagits entusiastiskt av företag och regeringar fast i tillväxtdiskursen, samtidigt som den har förkastats entydigt av sociala rörelser och miljöorganisationer i hela det globala Syd.

EKOLOGIKRISEN KAN INTE LÖSAS AV MARKNADEN

För att hitta verkligt hållbara lösningar – både i miljömässig och social mening – till dagens kriser kommer andra metoder och strategier med största sannolikhet att visa sig nödvändiga. Men en ännu viktigare insikt är att dessa kriser inte kan lösas enbart av marknadsbaserade win-win-åtgärder. Ekonomins sociala metabolism – genomflödet av materia och energi från råvaror till sopor – tenderar att öka oavsett om den ekonomiska tillväxten kallas grön eller inte, och när den ökar, ökar även miljöförstöringen och de ekologiska konflikterna om resurserna ska användas för samhället eller för marknaden. 

Målen att minska de ekologiska fotavtrycken och koldioxidutsläppen och samtidigt förbättra livet för de miljarder som fortfarande saknar grundläggande resurser kan inte uppnås om tillväxten samtidigt ska fortsätta för dem som redan lever i välstånd. Någon måste göra uppoffringar.

den ekologiska skulden

En verkligt hållbar dagordning behöver börja med ett erkännande av den ekologiska skulden. Från kolonialtiden fram till idag har råvaror och energi från Syd och de globala allmänningarna, liksom deras förmåga att absorbera utsläpp, använts för Nords sociala metabolism utan att fullt ut kompenseras för materiella förluster, ekologisk nedbrytning, arbetskraft och förlorade utvecklingsmöjligheter. Detta har varit avgörande för Nords förmåga att säkra världsdominans samt välfärd och välstånd för de flesta av sina medborgare, samtidigt som Syds försök att komma ikapp har undergrävts.

Den ekologiska skulden är svår att mäta fullt ut, men försök att kvantifiera en viktig del av den, klimatskulden, visar att de flesta länder i Syd är fordringsägare snarare än gäldenärer, medan alla länder i Nord har en stor skuld inte bara till Syd utan även till kommande generationer överallt för att ha släppt ut växthusgaser långt över vad som är långsiktigt hållbart. 

Den ekologiska skulden bör erkännas och kompenseras, till exempel genom överföring av grön teknik och kontantbetalningar direkt till fattiga hushåll.

Även om återbetalningen av den ekologiska skulden kan och bör möjliggöra (hållbar) utveckling där sådan behövs mest står det samtidigt klart att den kapitalistiska tillväxtmodellen i både Nord och Syd har ett mycket högt socialt pris och är miljömässigt katastrofal. I slutändan behövs en ny utvecklingsmodell. En sådan ny modell diskuterades inte alls under de officiella förhandlingarna i Rio de Janeiro 2012.

”Folkets toppmöte”

Men staden Rio de Janeiro stod också värd för ett parallellt ”Folkets toppmöte”, som inte var någonting mindre än ett inkluderande och demokratiskt laboratorium för utarbetandet av hållbara vägar framåt. Här avvisades den ”gröna ekonomin” till förmån för en lokal ekonomi i balans med naturen. Och här övergavs idealen om konsumism och tillväxt för befriad tid och rätt till grundinkomst som en förutsättning för ett gott liv – ”Buen vivir” – för alla.

Rikard Warlenius besökte Rio-konferensen som partner i det internationella forskningsprojektet EJOLT

(Environmental Justice Organizations, Liabilities and Trade), ejolt.org