|
Skog
i fokus i Rio de Janeiro. Annika Nordin, Tomas
Lundmark (båda SLU)
|
Foto:
SLU |
RIO
+ - 20
Grön
ekonomi
Och
ekologisk skuld
Rio
+20 eller Rio -20? Rikard Warlenius analyserar konferensen i Rio de
Janeiro.
FN:s
toppmöte i Rio de Janeiro, Brasilien, i juni kallades ett ”episk
misslyckande” av Greenpeace och andra miljöorganisationer, en
besvikelse som följde tätt på det ”episka misslyckande” som
var FN:s klimatkonferens i Durban, Sydafrika, bara ett halvår
tidigare.
Rikard Warlenius: |2012-07-03|
Andra
kritiker döpte om toppmötet till ”Rio -20” eftersom inga
framsteg alls har gjorts sedan miljötoppmötet i samma stad 1992, när
tre viktiga konventioner om klimatförändring, biologisk mångfald
och ökenspridning antogs. Men trots ädla ambitioner har dessa
konventioner misslyckats med att vända de negativa globala miljömässiga
trenderna: sedan 1990 har de årliga utsläppen av koldioxid ökat
med 45 procent, och inom ett år kommer atmosfärens koncentration
att passera 400 ppm, att jämföras med den förindustriella nivån
på 280 ppm. Utdöendet av arter är idag är fortsatt alarmerande hög
med ca 30 procent av groddjuren, 21 procent av fåglarna och 25
procent av alla däggdjursarter i riskzonen. Kampen mot ökenspridning
förloras också, andelen degraderad landareal ökade från 15
procent 1991 till 24 procent 2008.
Men
om konventionerna som antogs i Rio 1992 var för lite för sent
uppvisade de åtminstone en viss politisk ambition att faktiskt
hantera de ekologiska kriserna, vilket inte kan sägas om något
globalt miljöavtal sedan dess. Slutdeklarationen från 2012,
ironiskt nog kallad ”Den framtid vi vill ha”, är ingenting
annat än en politisk kapitulation inför den ekologiska förstörelsens
krafter som nu sätter den mänskliga civilisationen som vi känner
den på spel.
DE
RIKA LÄNDERNAS PASSIVITET
Sett
ur ett geopolitiskt perspektiv beror dödläget i förhandlingarna
otvivelaktigt på passiviteten i de utvecklade länderna i Nord. Även
om vår befolkning bara är en femtedel av världens, uppgår våra
ackumulerade koldioxidutsläpp till 75 procent av de totala.
Liknande siffror för ekologiska fotavtryck visar obönhörligt
vilka som har orsakat – och dragit nytta av – miljöförstöringen,
och vilka som därför är skyldiga att ta ledningen – och betala
– för en global grön omställning.
För tjugo år sedan erkändes
denna skyldighet genom antagandet av principen om ”gemensamt men
olikartat ansvar” i Rio 1992. Och eftersom Nord aldrig har
uppfyllt sitt uppdrag – definitivt inte USA, och EU är bara något
bättre – är det helt orealistiskt att länder som Kina, Indien,
Brasilien eller Sydafrika nu skulle riskera sin delvis framgångsrika
utveckling för att reda upp en röra som orsakats av andra.
Brundtlandrapporten och grön ekonomi
Sett
ur ett ekonomiskt systemperspektiv visar de ekologiska kriserna på
en kris för den rådande utvecklingsmodellen i både Nord och Syd.
Inneboende i begreppet ”hållbar utveckling” – lanserat i
Brundtlandrapporten 1987 och grunden för all gängse miljöpolitik
sedan dess – finns löften om grön tillväxt, om ständiga
win-win-lösningar mellan ekologi och ekonomi, som helt enkelt inte
har materialiserats. Inte i den klassiska, industribaserade
utvecklingsformeln, inte i den nyliberala
strukturanpassningsmodellen, och inte i den så kallade ”gröna
ekonomin” som var på var mans läpp i Rio 2012. Begreppet grön
ekonomi definieras sällan tydligt men brukar avse ambitionen att
”internalisera externa miljökostnader” genom att ekosystemen
(reducerade till sina ”ekosystemtjänster”) förtingligas och
varufieras. Dessa ”tjänster” kan sedan köpas, säljas eller
omvandlas till värdepapper likt alla andra finansiella produkter.
Erfarenheterna
hittills tyder på att sådana marknadsbaserade lösningar har svaga
eller obefintliga miljöeffekter men allvarliga sociala
konsekvenser. Utvärderingar av CDM-marknaden, en av
Kyotoprotokollets ”flexibla mekanismer”, visar att mellan en och
två tredjedelar av projekten inte levererar utlovade utsläppsminskningar.
från
fattiga till rika
I Afrika, Indien och andra delar av världen är fattiga
landsbygdsbor de som är mest beroende av de ännu gratis ”tjänster”
– t ex färskvatten, mat, ved, medicinväxter – som naturens
allmänningar ger. Betalningssystem kanske skulle bromsa
avskogningen genom att fattiga måste betala för sin ved, men de därmed
undvikna utsläppen byts då mot fortsatt lika höga utsläpp i ett
industriland. Finansialisering ger ofta noll vinster för miljön,
men skapar en de facto-överföring av rättigheter och egendomar från
fattiga till rika. I huvudsak är det ett sätt för dem som har råd
att ockupera ett dubbelt miljöutrymme – de kan fortsätta orsaka
utsläpp samtidigt som skulden mildras genom ”grön konsumtion”.
Inte undra på att den ”gröna ekonomin” har mottagits
entusiastiskt av företag och regeringar fast i tillväxtdiskursen,
samtidigt som den har förkastats entydigt av sociala rörelser och
miljöorganisationer i hela det globala Syd.
EKOLOGIKRISEN
KAN INTE LÖSAS AV MARKNADEN
För
att hitta verkligt hållbara lösningar – både i miljömässig
och social mening – till dagens kriser kommer andra metoder och
strategier med största sannolikhet att visa sig nödvändiga. Men
en ännu viktigare insikt är att dessa kriser inte kan lösas
enbart av marknadsbaserade win-win-åtgärder. Ekonomins sociala
metabolism – genomflödet av materia och energi från råvaror
till sopor – tenderar att öka oavsett om den ekonomiska tillväxten
kallas grön eller inte, och när den ökar, ökar även miljöförstöringen
och de ekologiska konflikterna om resurserna ska användas för samhället
eller för marknaden.
Målen att minska de ekologiska fotavtrycken
och koldioxidutsläppen och samtidigt förbättra livet för de
miljarder som fortfarande saknar grundläggande resurser kan inte
uppnås om tillväxten samtidigt ska fortsätta för dem som redan
lever i välstånd. Någon måste göra uppoffringar.
den ekologiska skulden
En
verkligt hållbar dagordning behöver börja med ett erkännande av
den ekologiska skulden. Från kolonialtiden fram till idag har råvaror
och energi från Syd och de globala allmänningarna, liksom deras förmåga
att absorbera utsläpp, använts för Nords sociala metabolism utan
att fullt ut kompenseras för materiella förluster, ekologisk
nedbrytning, arbetskraft och förlorade utvecklingsmöjligheter.
Detta har varit avgörande för Nords förmåga att säkra världsdominans
samt välfärd och välstånd för de flesta av sina medborgare,
samtidigt som Syds försök att komma ikapp har undergrävts.
Den
ekologiska skulden är svår att mäta fullt ut, men försök att
kvantifiera en viktig del av den, klimatskulden, visar att de flesta
länder i Syd är fordringsägare snarare än gäldenärer, medan
alla länder i Nord har en stor skuld inte bara till Syd utan även
till kommande generationer överallt för att ha släppt ut växthusgaser
långt över vad som är långsiktigt hållbart.
Den
ekologiska skulden bör
erkännas och kompenseras, till exempel genom överföring av grön
teknik och kontantbetalningar direkt till fattiga hushåll.
Även
om återbetalningen av den ekologiska skulden kan och bör möjliggöra
(hållbar) utveckling där sådan behövs mest står det samtidigt
klart att den kapitalistiska tillväxtmodellen i både Nord och Syd
har ett mycket högt socialt pris och är miljömässigt
katastrofal. I slutändan behövs en ny utvecklingsmodell. En sådan
ny modell diskuterades inte alls under de officiella förhandlingarna
i Rio de Janeiro 2012.
”Folkets toppmöte”
Men staden
Rio de Janeiro stod också värd för ett
parallellt ”Folkets toppmöte”, som inte var någonting mindre
än ett inkluderande och demokratiskt laboratorium för utarbetandet
av hållbara vägar framåt. Här avvisades den ”gröna
ekonomin” till förmån för en lokal ekonomi i balans med
naturen. Och här övergavs idealen om konsumism och tillväxt för
befriad tid och rätt till grundinkomst som en förutsättning för
ett gott liv – ”Buen vivir” – för alla.
Rikard
Warlenius besökte Rio-konferensen som partner i det internationella
forskningsprojektet EJOLT
(Environmental Justice Organizations,
Liabilities and Trade), ejolt.org
|