Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

KÄRNBRÄNSLE?

Slutförvar i Forsmark

Är det verkligen säkert?

På regeringens bord ligger kärnkraftsbolagens ansökan att slutförvara högaktivt kärnavfall vid Forsmark med den så kallade KBS-metoden. Om den godkänns, placeras kärnavfallet i berg på 500 meters djup, mitt i den övre grundvattenzonen – enligt de två professorerna i denna artikel.

Karl-Inge Åhäll / Olov Holmstrand: |2021.05-18| Där kommer deponin alltid att omges av ett rörligt grundvatten som kan föra radioaktiva ämnen ända upp till marknära nivåer – och särskilt i grundvattnets utströmningsområden i norra Uppland.

Enligt Flerbarriärsprincipen (1993) skall ett svenskt slutförvar i berg skyddas av flera olika barriärer så att säkerheten upprätthålls även om någon barriär skulle sluta fungera. Och på papperet har KBS-metoden flera barriärer: kopparinkapsling, bentonitlera och omgivande berg. Men så som koppar- och bentonitbarriärerna har utformats, krävs att båda fungerar för att upprätthålla säkerheten över tid. Det innebär att säkerheten inte upprätthålls om och när en av dessa slutar fungera.

Länge hävdade kärnavfallsbolaget SKB att omgivande berg skulle vara en fullgod skyddsbarriär. Och i så fall skulle förvarets koppar- och bentonitbarriär tillsammans med berget infria flerbarriärsprincipens säkerhetsvillkor. Åren gick och allt fler miljarder spenderades på platsundersökningar och provborrningar lite varstans i svensk berggrund.

När SKB, 20 år senare, gav upp letandet efter en bergbarriär som aldrig nånsin har funnits på 500 meters djup i svensk berggrund, valde man i stället två kustnära områden i kommuner med kärnkraftverk, Östhammar och Oskarshamn. Att SKB skulle hitta ”KBS-bra berg” i just dessa kommuner var inte oväntat. Båda hade ju hamn och en positiv kommunledning.

I SKB:s ansökan är Forsmark huvudalternativet trots att berggrund nära kusten alltid har grundvattenflöden som erbjuder en snabb vattenväg till markytan för radioaktiva läckage från ett slutförvar på 500 meters djup. Det gör att denna lokalisering sker i strid med flerbarriärsprincipens säkerhetsvillkor men också mot ledningens egna hydrogeologiska kunskaper eftersom man några år tidigare hade listat kustnära områden som ett av fem uteslutningskriterier vid platsvalet för ett KBS-förvar. Lika ovetenskapligt är att inget av KBS-metodens hydrogeologiska barriärproblem redovisas i bolagets ansökan.

Hittills har kärnkraftsindustrin genom sitt dotterbolag SKB förbrukat 50 miljarder ur kärnavfallsfonden på en metod som inte klarar gällande säkerhetsvillkor och på ett platsval som försämrar säkerheten. Det är anmärkningsvärt att denna 40-åriga miljardrullning har accepterats av Strålsäkerhetsmyndigheten och olika regeringar.

Mark och miljödomstolen, Kärnavfallsrådet och korrosionsforskare har ifrågasatt SKB:s bedömningar av korrosionsrisker i den speciella geokemiska miljö (med vatten, värme, förhöjt tryck och joniserande strålning) som präglar ett KBS-förvar. Även i korrosionsfrågor är det viktigt att förstå att berg på 500 m djup inte kan fungera som en skyddande barriär runt ett KBS-förvar.

Strålsäkerhetsmyndigheten har väglett SKB i många steg och teknikval. Deras tidiga acceptans av bolagets bedömningar gör dem mindre lämpade att sen också värdera resultatet. Särskilt graverande är att SKB har tillåtits belasta Miljödomstolen, remissinstanser och berörda kommuner med en ansökan så illa underbyggd att den inte klarar de allra mest centrala säkerhetsvillkor som myndigheter och regeringar hänvisat till ända sen 1993.

Dessbättre finns ny borrhålsteknik inom räckhåll och därmed en möjlighet att i stället slutförvara kärnavfall i djupa borrhål på 3- 5 kilometers djup och således flera kilometer under den övre grundvattenzonens rörliga grundvatten. Fördelen med denna slutförvaringsmetod är att det på dessa djup finns flera barriärer som skydd mot läckage till biosfären. En jämförelse mellan grunda och djupa slutförvar finns i rapporten Deponeringsdjupets betydelse vid slutförvaring av högaktivt kärnavfall i berggrunden, som finns på Kärnavfallsrådets hemsida.

Karl-Inge Åhäll, bergrundsgeolog, professor
Olov Holmstrand, tekn dr, tidigare adjungerad professor

Debattartikel först publicerad publicerad i Uppsala Nya Tidning.