IHS

Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

Vi vet hur det blev. Marknaden fungerar inte bra inom välfärdssektorn. 

Foto: PhotoDisc

TANKESMEDJAN COGITO:

Snabbaste privatiseringen

Lo-förslag värt bättre öde

Den statliga enhetsskolans relativa misslyckande, vårdapparatens byråkratiska tungroddhet, underskott i de offentliga finanserna med mera, ledde till vad som i efterhand kan framstå som politisk konsensus runt privatiseringar på nästan alla områden där det tidigare rått offentliga monopol. Den svenska välfärdssektorn har på kort tid avreglerats och privatiserats snabbare än i något annat jämförbart land.


 Martin Nilsson: |2013-01-22Argumentationen runt att tillåta pedagogiska alternativ och frihet för brukarna (patienter, elever, kunder) att kunna rösta med fötterna och välja bättre alternativ, var bestickande. Naturligtvis fanns det ekonomiska intressen bakom många demagogiska kulisser, men att i efterhand förklara utförsäljningarna som en allmän komplott av högerkrafter är en karikatyr av verkligheten. Statsmonopol har sällan visat sig ge vare sig god service, goda produkter eller inflytande för konsumenterna.

Men i dag sitter vi med facit. Vi vet hur det blev. Marknaden fungerar inte bra inom välfärdssektorn. De små, privata, idédrivna verksamheterna försvinner eller köps av stora koncerner. Privatiseringar av vissa marknader, som el- och telemarknaderna, är för många konsumenter förvisso en källa till irritation över ett meningslöst övermått av valmöjligheter, men inte mer än så. När det gäller välfärdssektorn – skola, vård och omsorg – är läget värre.

"Få vet att det inom grundskolan och förskolan finns lika många företag som inte delar ut vinst som det finns företag som är vinstsyftande. Där finns helt enkelt inte så stora pengar att göra. Eleverna är inte så rörliga och lokalt har föräldrarna god koll på kvaliteten." Det skriver Föreningen Idéburen skola (som samlar skolor som inte drivs i vinstsyfte) i Göteborgsposten i mars i fjol och fortsätter:

"På gymnasierna dominerar däremot skolkoncernerna stort. Hela 82 procent av alla frigymnasier är aktiebolag och många ägs av riskkapitalbolag. Här är eleverna rörliga och de går förhållandevis lätt att påverka med marknadsföring. Inom gymnasiesektorn flödar mycket pengar och marknadsföringskostnaderna skenar."

På den enskilda skolan kan man ställas inför valet mellan att satsa på elever i behov av särskilt stöd eller att hämta ut vinst åt ägarna. "Är en skola som ägs av ett riskkapitalbolag mer fri än en kommunal skola?" frågar sig föreningen och efterlyser en utredning runt möjligheten att ombilda aktiebolagen i utbildningssektorn till svb-bolag (som i Danmark).

Svb-bolag har också föreslagits av andra som en rimligare bolagsform för verksamheter som inbegriper barn, sjuka och gamla. Svb-bolag infördes som bolagsform under den förra socialdemokratiska regeringens tid (2006) och innebär en bolagsform med begränsad rätt att ta ut vinster (statslåneräntan plus 1 procent). Tanken är att resten av det som annars skulle hamnat hos aktieägarna återinvesteras i verksamheten. Intresset och omsorgen för själva verksamheten ska vara vägledande - inte vinstuttag. Det var denna bolagsform vänsterpartiet hänvisade till i en motion om "välfärd utan kommersiella intressen" i september i fjol. Det är också denna bolagsform LO pläderar för i det förslag som offentliggjordes den 15 januari (eller mer exakt en variant de kallar "samhällsbolag").

Landsorganisationen har samlat sig runt ett ganska milt kompromissförslag som omfattar flera delar: ökade resurser, höjd bemanning, begränsade privata vinster, kvalitetssäkring och öppna böcker samt utvecklad valfrihet och stärkt politiskt ansvarstagande. Det är inget särskilt radikalt förslag, men fullkomligt realistiskt och skulle innebära en dellösning på de problem inom välfärdssektorn som för alla nu torde vara uppenbara. Caremas vanvård av äldre är ett av flera tydliga exempel.

Men Svenskt Näringsliv och näst intill varje borgerlig ledarskribent vrider sig som maskar och fortsätter hellre med 30 år gammal valfrihetsretorik än att gå i saklig polemik. "LO förstör svensk välfärdsmodell" (Svenskt näringsliv i DN) och "LO vill strypa mångfalden" (GP) mässar marknadens museala missionärer. I Norrbottenskuriren kallas LO "välfärdens dödgrävare".

De delar av förslaget som handlar om demokratisk insyn i företagens verksamheter, meddelarskydd och offentlighetsprincip i skattefinansierad verksamhet förbigås med generande tystnad. Men förhoppningsvis är inte sista ordet sagt i denna fråga. Såväl vänsterpartiets som LO:s förslag är värda bättre öden än att bara drabbas av antikverat hån och ryggmärgsreflektioner. Någon som vill försöka sig på ett demokratiskt samtal i stället?

Artikeln är publicerats som ledare hos Tankesmedjan Cogito