Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

 

Vilken roll spelar gener för beteendet?  

Foto: RLC. British Museum

VARFÖR VI BETER OSS SOM VI GÖR

Tillbaka

Till det befruktade ägget

Du vet hur det är när man pratar i telefonen och den andre vill lägga på men inte får fram det, utan istället säger, ja nu måste du väl kila. Som om det var du som ville sluta prata.


Rober M. Sapolsky: |2019-06-05| En person har betett sig på ett prototypiskt sätt. Hur påverkas detta av händelser när ägg och spermie slogs samman, formade denna individ och skapade personens genom – kromosomerna, DNA-sekvenserna – som sedan skulle dupliceras i varje cell i den framtida personens kropp? Vilken roll spelade dessa gener för det beteendet?

Gener är relevanta för exempelvis aggressivitet. Därför blir vi mindre oroade när ett litet barn drar i öronen på en bassethund än när en pitbull gör det. Gener är relevanta för allt i den här boken. Gener kodar också för de molekyler som bygger eller nedmonterar dessa budbärare, liksom för deras receptorer och de tillväxtfaktorer som styr hjärnans plasticitet. Gener uppträder vanligen i olika versioner – vi består alla av en individuell samordning av olika versioner av nära 20 000 gener.

Det här ämnet dras med två problem. Det första är att många människor besväras av att sätta gener i samband med beteenden. (Apropå det kan jag nämna en incident i min akademiska ungdom: en gång ställdes en federalt finansierad konferens in för att den antydde att gener har relevans för våld.) Misstron mot samband mellan gener och beteenden har sina skäl. Pseudovetenskaplig genetik har använts för att berättiga "ismer", fördomar och diskriminering. Pseudovetenskap har gynnat rasism och sexism, gett upphov till eugenik (rashygien) och tvångssteriliseringar samt gjort det möjligt att använda vetenskapligt meningslösa tolkningar av ord som "medfödd", i syfte att kunna motivera försummelsen av människor med sämre förutsättningar. Monstruösa feltolkningar av genetiken har gett bränsle åt dem som ägnat sig åt lynchning och etnisk rensning eller åt att skicka barn till gaskamrar.

Beteendegenetiken dras också med det motsatta bekymret: en överdriven entusiasm för ämnet. Om vi ser oss omkring kan vi konstatera att vi befinner oss i genomikens tidevarv. Det finns personanpassade genomiska läkemedel, människor beställer sekvensering av sina genom och populärlitteraturen om genomik är fylld av uttryck som "den heliga graal" och "kodernas kod". Det bygger på en reduktionistisk syn: det gäller att bryta ner något komplext till dess enskilda delar om man ska kunna förstå det. Om man förstår delarna och för samman dem kommer man alltså att förstå den större bilden. Och i denna reduktionistiska värld ligger nyckeln i att studera gener om vi ska först celler, organ, kroppar och beteenden.

Överentusiasmen för gener kan ha sin grund i en känsla av att människor har en oföränderlig och distinkt essens (essentialismen är dock äldre än genomiken).  I det sammanhanget kan det vara intressant att titta närmare på en studie om "moralisk vidarebefordran" utifrån släktskap. Frågan i studien var följande: Anta att en person skadade människor för två generationer sedan. Har personens barnbarn då en plikt att hjälpa offrens barnbarn? Försökspersonerna ansåg att ett biologiskt barnbarn hade större förpliktelser än ett barnbarn som adopterats in i familjen vid födseln – den biologiska relationen medförde en besudling. Försökspersonen var dessutom villigare att utdöma fängelsestraff till två enäggstvillingar som inte växt upp med varandra för ett brott som begåtts av en av dem, än att döma två exakt lika personer som inte är släkt med varandra. De förstnämnda hade växt i olika miljöer men ansågs dela den moraliska besudlingen på grund av deras identiska gener. Folk ser essentialism (människans tillhörighet och identitet) i blodsbanden, det vill säga generna.

Är generna medvetna med vad de gör? Gener specificerar alltså proteinets struktur, form och funktion. Och eftersom proteiner gör praktiskt taget allting borde det innebära att DNA blir livets heliga graal. Men så är det inte – gener "bestämmer" inte när ett nytt protein görs. En gen "bestämmer" inte när den ska kopieras in i RNA för att generera dess protein. Strax bakom den DNA-sträng som kodar för genen finns nämligen en kort sträng kallad promotor, påknappen. Vad är det som sätter på promotorn? Något som kallas en transkriptionsfaktor (TF) binds till promotorn. Transkriptionsfaktorer initierar rekryteringen av enzymer som transkriberar genen till RNA. Samtidigt ägnar sig andra transkriptionsfaktorer åt att inaktivera gener – de är "avknappar".

Detta är stort.

Ovanstående texturval ur boken.

Robert Sapolsky är professor i biologi och neurologi vid Stanford University. Han är bosatt i San Francisco och författare till succén Varför zebror inte får magsår. Sapolsky beskriver sig själv som ett ryggradsdjur, däggdjur, primat, svanslös apa, människa, man, forskare, vänster, nyser i solen, besatt av Breaking Bad och Green Bay Packers-fan".

Boken har 758 sidor, och finns på Natur & Kultur

Natur&Kultur

RLC