 |
|
Enligt Riksrevisionen granskning
har klimatfrågan inte varit bedömningsgrunden, planeringen har
istället styrts av regeringen. |
Foto:
Essingeleden |
INFRASTRUKTURPLANERINGEN
OCH KLIMATET
Transportpolitiskt
fiasko
Regeringen
på villovägar
I
slutet av mars 2012 presenterade Riksrevisionen en förödande
rapport om tillståndet inom infrastrukturpolitiken. Syftet med
granskningen var att belysa om styrningen mot de transportpolitiska
målen respektive klimatmålen dels var transparent, dels om den
bild som ges till Sveriges riksdag är rättvisande utifrån de
transportpolitiska målen och riksdagens klimatmål. Denna
granskning ger inte bara i sak mycket negativ bild av sakernas
tillstånd, och framtiden på detta strategiskt viktiga samhällsområde,
utan är också en fortsättning på det som kallats klimatapatin,
det vill säga en oförmåga hos våra politiker att fatta beslut
som i grunden förändrar förutsättningarna att stabilisera
klimatförändringarna, där målet är nettonollutsläpp 2050.
Ulf Svensson: |2012-04-03|
När nya reformer presenteras under pukor och trumpeter
brukar media sitta på första parkett. Man plankar ofta regeringens
power pointbilder, och en kort stund så tror även den mest
luttrade ”att nu är det något stort på gång”. Tyvärr är
glappen mellan rubrikerna och de storstilade målen avgrundsdjupa,
och media orkar tyvärr aldrig sätta sig in i frågornas
komplexitet – och uppföljningarna blir därefter. Att följa upp
och granska brukar vara en grannlaga uppgift, som dessutom ofta är
utsträckt över lång tid och är ett relativt oglamoröst arbete.
Det är också komplicerat att utvärdera om de styrmedel som föreslås
verkligen leder till de måluppfyllelser som utlovats eller inte.
Få
parter i samhället har förmågan och resurserna att göra seriösa
utvärderingar av den faktiska politiken och därför är det glädjande
att Riksrevisionen nu har gjort en ambitiös genomlysning av den
svenska infrastrukturplaneringen.
Transparens
och rättvisande rapportering
Frågan
gäller alltså om den infrastrukturpolitik, som bär vår nuvarande
regerings signum verkligen, leder till de mål som Sveriges riksdag
satt upp för transportpolitiken, respektive klimatpolitiken. Det
handlar om styrningen av en investeringsbudget om cirka 480
miljarder kronor, som ska investeras i ny eller befintlig
infrastruktur, varav lejonparten, cirka 417 miljarder kronor, är
statliga medel. Medlen ska användas mellan åren 2010 till 2021,
mot en bakgrund där transportsektorns utsläpp av växthusgaser både
är omfattande och fortsätter att växa, eftersom transporterna i
samhället ständigt ökar. Det är dessutom en sektor som är svår
att ställa om till andra, långsiktigt hållbara drivmedel, vilket
ökar svårighetsgraderna högst påtagligt.
Av
denna anledning är det viktigt att ledamöterna i Sveriges riksdag
verkligen får relevant information och kunskap om den politik som
regeringen lagt fram leder rätt eller inte. Det vill säga att få
ned utsläppen av växthusgaser, där koldioxidutsläppen intar en särställning,
och där vägtransporterna är det dominerande transportslaget där
koldioxidutsläppen släpps ut.
De
viktiga transporterna
92
procent av växthusgasutsläppen från transportsektorn kommer från
resor och transporter på väg. Detta beror i sin tur på att vägtransporterna
dominerar stort i vårt samhälle, att energieffektiviteten är låg
för vägtransporter och att vi använder fossila bränslen. Dessa
bränslen har dessutom visat sig svåra att ersätta med
alternativbränslen med låga växthusgasutsläpp.
De
transportpolitiska målen har också förändrats något under
senare år, där det övergripande målet för transportpolitiken är:
”att
säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar
transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela
landet”.
I
dag utgörs de transportpolitiska målen dessutom av dels ett
funktionsmål, dels ett hänsynsmål. Funktionsmålet handlar främst
om tillgänglighet eller mer specifikt om:
”Transportsystemet
ska ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och
användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet, samt
vara jämställt.”
Hänsynsmålet
handlar om de tre övergripande ledorden säkerhet, miljö och hälsa,
eller mer specifikt:
”Transportsystemet
ska medverka till att ingen ska dödas eller skadas allvarligt. Det
ska också bidra till att miljökvalitetsmålen uppnås.”
Frågan
är om det går att förena dessa mål eller inte.
Trafikslagsövergripande
planering
En
viktig del av politikens styrning och utformning har varit greppet
”trafikslagsövergripande planering”. I den bästa av världar
ska målen styra medlen. Om man kan åstadkomma en trafikpolitik som
styr mot låga utsläpp, säker trafik, samhällsekonomiskt
effektivt, och tillgängligt för företagen och allmänheten i hela
landet samt jämlikt. Då kan det mycket gärna få expedieras med
transportslag som också är klimatpolitiskt aptitliga. Den
infrastruktur som nu byggs och planeras, kommer att styra hur vi
transporterar och reser ända till 2050. Men det gäller även efter
detta datum, eftersom denna struktur har en mycket lång livslängd.
Satsningar
på att investera i främst vägar och järnvägar skulle bero på
hur väl de uppfyller alla stipulerade mål. Frågan är emellertid
om det var så det gick till när förmedlingen av medel skedde inom
detta komplexa samhällsområde, med en rad viktiga aktörer och
parter involverade.
Nej,
enligt den granskning som Riksrevisionen gjort framkommer en rad förhållanden
som pekar mot att helt andra mål och bedömningsgrunder har styrt
hur de faktiska infrastrukturbesluten. Tyvärr har inte klimatfrågan
varit den centrala bedömningsgrunden, utan planeringen har
istället styrts av regeringen.
Några
av dessa planeringsåtgärder är följande:
»
a) Investeringar i ny infrastruktur, eller upprustad infrastruktur,
brukar motiveras av tidsbesparingar och minskat antal döda och
skadade i trafiken. Ny infrastruktur minskar också både restider
och transporttider samt kostnader vilket utnyttjas av hushåll och företag.
När ekonomin växer så växer också transportarbetet parallellt
med att koldioxidutsläppen ökar vilket är negativt eftersom det
motverkar det av riksdagen fastställda klimatmålen. Men ny och bättre
infrastruktur är i sig även en trafikalstrande faktor eftersom det
öppnar upp för nya möjligheter till ekonomisk aktivitet.
När
riksdagens trafikutskott uttalade att man behöver göra tydliga
prioriteringar när satsningar görs på ny infrastruktur, är det
utifrån kraven på att dessa sammantaget behöver bidra till att
minska koldioxidutsläppen. Utskottet har knappast fått gehör för
denna övergripande synpunkt, när man betraktar regeringens
slutgiltiga fördelning av infrastrukturinvesteringarna, och där
investeringar i vägar istället prioriterats kraftigt.
»
b) Sambanden mellan lönsamhet,
trafikökningar och koldioxidutsläpp har inte tydliggjorts tillräckligt
av regeringen. Det innebär att rapporteringen till riksdagen inte
blir rättvisande utifrån klimatmålen. Riksrevisionen konstaterar
att de koldioxidutsläpp som följer av den nationella
infrastrukturplanen har underskattats. Denna underskattning bygger i
sin tur på regeringens otydliga styrning av hur klimatmålen ska
beaktas, men också av de prognosmodeller som använts under åtgärdsplaneringen.
Risken är att Sveriges riksdag fattar beslut på bristande
beslutsunderlag och därmed medverkar till att koldioxidutsläppen
ökar istället för att det minskar.
»
c) När prognoser görs, för
till exempel persontransporter, väger man inte in i dessa
prognosmodeller hur investeringar i infrastrukturen påverkar
externa etableringar och markanvändningen i stort. Ett aktuellt
exempel i Stockholm är satsningen på Förbifarten som kommer att påverka
etableringar av nya bostadsområden, handelscentra, och
företagsetableringar som kan lokaliseras i lägen som idag inte
anses attraktiv. Men med en ökad tillgänglighet (d.v.s. en ny väg
med hög kapacitet) kommer det i ett helt nytt läge. På detta sätt
sprids aktiviteter ut över ett större område som svårligen kan försörjas
med attraktiv kollektivtrafik, utan i praktiken blir hänvisad till
fortsatt bilism. Detta blir också ett fortsatt argument för att
stimulera ökad biltrafik eftersom dessa investeringar annars ramlar
ihop som ett korthus.
»
d) I Riksrevisionens
pressmeddelande, i samband med lanseringen av
infrastrukturgranskningen, apostroferas att planeringen för
fortsatta trafikökningar på väg och att samtidigt nå klimatmålen
innebär ”att krav ställs på forskningsgenombrott och stora
tekniksprång”.
Kort
sagt: En viktig del av den svenska klimatpolitiken bygger på
forskningsgenombrott och tekniksprång för att nå klimatmålen.
Men frågan är om detta kan betraktas som ansvarsfull
regeringspolitik eller om det är ett uttryck för en ”business as
usual” – politik, som redan visat sig verkningslös eftersom
koldioxidutsläppen på detta sätt fortsätter att öka i Sverige,
när de istället borde minska.
|
