|
En
delrapport från projektet Mellan förbud och exportfrämjande: om
vapenexport från Sverige.
|
|
OM
VAPENEXPORT FRÅN SVERIGE
Vapen
i Sverige och världen
Mellan
förbud och exportfrämjande
Vapen
i Sverige och världen är en ny bok av Lars Ingelstam. Det är en
första rapport i projektet Mellan förbud och exportfrämjande.
Sverige har, per capita räknat, en av världens största
vapenexport. Dessa vapen används just i dag i krigförande länder
runt om i världen. Boken ska uppföljas av ytterligare rapporter,
och kommer även att behandla kritiska synpunkter kring moral och
politik. Nedan följer ett utdrag ur kapitel 8 – Från
vitöga till drönare: om våldets avpersonalisering.
Lars Ingelstam: |2012-02-26|
I
mitten av 1980-talet hölls en intressant föreläsningsserie vid
Linköpings universitet av teknikhistorikern Merritt Roe Smith,
professor vid MIT i USA och specialist på bland annat 1800-talets
rustningsindustri. Han påpekade att införandet av långskjutande
gevär, med roterande kula och mycket förbättrad träffsäkerhet,
innebar ett stort moraliskt och kulturellt språng i krigföringens
historia. Med de tidigare mer primitiva musköterna måste soldaten
komma sin fiende så nära att han ”kunde se honom i vitögat”.
Då först hade han en rimlig chans att skjuta och döda. Moderna
vapen gör det möjligt att döda utan att uppleva den man dödar
som en människa med ögon, kropp och personlighet.
"NORMALA
BOMBFÄLLNINGAR"
Mycket
har skrivits om den speciella situationen när den första
atombomben fälldes över Hiroshima. Vid tillfället hade besättningen
i Enola Gay högst diffusa föreställningar om uppdragets karaktär.
Även ”normala” bombfällningar, sådana som utfördes i stor mängd
under andra världskriget, utmärks inte bara av asymmetri mellan
anfallare och anfallen, utan också av att de senare är osynliga,
abstrakta, ”knappast människor” (Lindqvist 1992). Till detta
kommer att bombningar åtminstone numera mestadels äger rum i
starkt asymmetriska situationer: den ena sidan bombar, den andra
befinner sig på marken.
Kanske
kan man, som Sven Lindqvist (2011), notera att bombkriget, under sin
exakt 100-åriga historia nyligen passerat ännu en milstolpe, nämligen
att flygbombningar kan utföras med ”drönare” och liknande,
utan att någon människa medföljer planet. Vad händer, frågar
Lindqvist, med en sådan ”obemannad, avmänskligad” krigföring?
Kan någon ställas till ansvar för t ex krigsbrott?
PERSONLIGT
ANSVAR SUDDAS BORT
Det
moraliska dilemma som krigshandlingar alltid innebär, har genom den
tekniska utvecklingen påverkats på två sätt. Å ena sidan har
insatserna och dödskapaciteten ökat (även per krona, se nedan),
å den andra tenderar de militära aktionernas indirekta och
abstrakta karaktär att dölja eller sudda ut det personliga ansvar
som det innebär att döda en annan människa. Detta går hand i
hand med ett ofta överslätande och abstraherande språkbruk, som
jag tidigare har noterat (kapitel 1).
På
denna punkt kan hävdas att tillämpningarna inom vapenanvändning
har en rakt motsatt moralisk laddning mot dem vi möter i likartade
civila tillämpningar. Fjärrstyrning, utan att människor behöver
vara på plats, är utomordentliga hjälpmedel för att minska
risker och utföra tekniska bedrifter. I mikroskala kan kirurger med
fjärrstyrda redskap (även från annan plats) utföra känsliga
operationer utan att peta med händerna direkt i kroppen. Inom gruvnäringen
har man gjort stora framsteg genom att låta maskiner i stället för
människor gå in i rashotade och farliga miljöer. Rymdfärder, även
”bemannade” sådana, är helt beroende av fjärrstyrning på
tusentals kilometers håll.
Lars
Ingelstam är Professor (em) i
Teknik och social förändring.
En
delrapport från projektet
Mellan förbud och exportfrämjande:
om vapenexport från Sverige.
Rapporten utgiven av Tema
Teknik och social förändring Linköpings
universitet. Vi kommer att presentera boken så fort den utkommit.
|