Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

OM VAPENEXPORT FRÅN SVERIGE

Vapen i Sverige och världen

Mellan förbud och exportfrämjande

Vapen i Sverige och världen är en ny bok av Lars Ingelstam. Det är en första rapport i projektet Mellan förbud och exportfrämjande. Sverige har, per capita räknat, en av världens största vapenexport. Dessa vapen används just i dag i krigförande länder runt om i världen. Boken ska uppföljas av ytterligare rapporter, och kommer även att behandla kritiska synpunkter kring moral och politik. Nedan följer ett utdrag ur kapitel 8 – Från vitöga till drönare: om våldets avpersonalisering.

  Lars Ingelstam: |2012-02-26| I mitten av 1980-talet hölls en intressant föreläsningsserie vid Linköpings universitet av teknikhistorikern Merritt Roe Smith, professor vid MIT i USA och specialist på bland annat 1800-talets rustningsindustri. Han påpekade att införandet av långskjutande gevär, med roterande kula och mycket förbättrad träffsäkerhet, innebar ett stort moraliskt och kulturellt språng i krigföringens historia. Med de tidigare mer primitiva musköterna måste soldaten komma sin fiende så nära att han ”kunde se honom i vitögat”. Då först hade han en rimlig chans att skjuta och döda. Moderna vapen gör det möjligt att döda utan att uppleva den man dödar som en människa med ögon, kropp och personlighet.

"NORMALA BOMBFÄLLNINGAR"

Mycket har skrivits om den speciella situationen när den första atombomben fälldes över Hiroshima. Vid tillfället hade besättningen i Enola Gay högst diffusa föreställningar om uppdragets karaktär. Även ”normala” bombfällningar, sådana som utfördes i stor mängd under andra världskriget, utmärks inte bara av asymmetri mellan anfallare och anfallen, utan också av att de senare är osynliga, abstrakta, ”knappast människor” (Lindqvist 1992). Till detta kommer att bombningar åtminstone numera mestadels äger rum i starkt asymmetriska situationer: den ena sidan bombar, den andra befinner sig på marken.

Kanske kan man, som Sven Lindqvist (2011), notera att bombkriget, under sin exakt 100-åriga historia nyligen passerat ännu en milstolpe, nämligen att flygbombningar kan utföras med ”drönare” och liknande, utan att någon människa medföljer planet. Vad händer, frågar Lindqvist, med en sådan ”obemannad, avmänskligad” krigföring? Kan någon ställas till ansvar för t ex krigsbrott?

PERSONLIGT ANSVAR SUDDAS BORT

Det moraliska dilemma som krigshandlingar alltid innebär, har genom den tekniska utvecklingen påverkats på två sätt. Å ena sidan har insatserna och dödskapaciteten ökat (även per krona, se nedan), å den andra tenderar de militära aktionernas indirekta och abstrakta karaktär att dölja eller sudda ut det personliga ansvar som det innebär att döda en annan människa. Detta går hand i hand med ett ofta överslätande och abstraherande språkbruk, som jag tidigare har noterat (kapitel 1).

På denna punkt kan hävdas att tillämpningarna inom vapenanvändning har en rakt motsatt moralisk laddning mot dem vi möter i likartade civila tillämpningar. Fjärrstyrning, utan att människor behöver vara på plats, är utomordentliga hjälpmedel för att minska risker och utföra tekniska bedrifter. I mikroskala kan kirurger med fjärrstyrda redskap (även från annan plats) utföra känsliga operationer utan att peta med händerna direkt i kroppen. Inom gruvnäringen har man gjort stora framsteg genom att låta maskiner i stället för människor gå in i rashotade och farliga miljöer. Rymdfärder, även ”bemannade” sådana, är helt beroende av fjärrstyrning på tusentals kilometers håll.

Lars Ingelstam är Professor (em) i Teknik och social förändring.

En delrapport från projektet Mellan förbud och exportfrämjande: om vapenexport från Sverige. Rapporten utgiven av Tema Teknik och social förändring Linköpings universitet. Vi kommer att presentera boken så fort den utkommit.