Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

	En lyxbil kräva låga skatter. För tillväxtens skull fordras skattelindring, jobbskatteavdrag för alla dem med höga inkomster, för att de ska kunna unna sig lite mera lyx. De utan skattelindring får bli billig arbetskraft och tjäna tillväxten för de välbärgades behov.

COGITO

Vi har inte råd!

Ur led är nationalekonomin

Man skulle kunna nöja sig med att betrakta det femte jobbskatteavdraget som valfläsk. Utan tvekan innebär sänkt skatt för de människor som jobbar – en majoritet av Sveriges röstberättigade – individuella fördelar. Med en förstärkning av hushållsbudgeten kommer antagligen en och annan lyckligt lottad att tänka sig för innan hen röstar på ett parti som säger sig vilja återställa skatten på arbete till en högre nivå. Fördel alliansen, således.

 Mikael Malmaeus:  |2013–09–24|  Politikerna själva är dock alltför finkänsliga för att vädja till egenintresset. Istället hävdar man att jobbskatteavdraget är ett allmänintresse. Det skapar jobb, som skapar välstånd, som bygger ett bättre Sverige. Om det nu vore så väl. För inte ens nationalekonomer kan på allvar påstå att jobbskatteavdraget faktiskt skapar några nya jobb. 

Ett av de mer seriösa försöken att utvärdera jobbskatteavdragen har gjorts av Karin Edmark med flera (Ekonomisk debatt, 5/12). Forskarna kunde inte finna några som helst belägg för att antalet jobb skulle ha blivit fler tack vare jobbskatteavdraget och konstaterar istället att ”det är beklagligt att en så stor reform som jobbavdraget har genomförts utan tanke på möjligheterna till utvärdering av dess effekter.”

nyttomaximerande individer 

Att kartan inte stämmer med terrängen kan det dock finnas olika orsaker till. Det intressanta i det här fallet är hur man alls kan komma på tanken att sänkta skatter skulle kunna leda till att människor väljer att arbeta mer.

Just det: väljer. För det är det som hela resonemanget bygger på. Den ekonomiska modell som ligger till grund för resonemanget – den neoklassiska ekonomiska teorin – utgår nämligen från antagandet att alla människor är nyttomaximerande individer som fattar rationella beslut. Med denna utgångspunkt kan teorin förutsäga beteendet hos producenter och konsumenter, löntagare och företagare.  

TEORIN SLUTAR MED INDIVIDEN SOM ENBART EGOIST

Det stora problemet med denna ekonomiska teori är inte själva antagandet om nyttomaximerande individer. Att vi alla emellanåt agerar lite irrationellt och ibland inte själva kan bedöma vad som ger oss mest nytta är visserligen sant, men det medger också teorin. Det går trots dessa brister att resonera ganska klart kring hur enskilda individer kan tänkas agera och reagera i olika situationer – till exempel inför sänkta skatter på arbete eller höjd skatt på koldioxid. 

Nej, det stora problemet ligger i att teorin i princip slutar där – med individen. Samhället i stort är enligt nationalekonomin inget annat än summan av alla individer. Punkt.

Här är inte platsen för att i detalj reda ut alla konsekvenser en sådan förenkling i praktiken får. Var och en inser förmodligen att summan ofta innehåller mer än bara de enskilda delarna. Det faktum att individer dessutom i sig själva är komplexa – en enda människa kan samtidigt vara både producent och konsument, löntagare och kapitalist – begränsar ytterligare teorins relevans på samhällsnivå.

nationalekonomer – SAMMA ANDAS BARN

Det verkligt anmärkningsvärda är att denna teori fullständigt dominerar nationalekonomin både inom akademin och inom förvaltningen. De flesta människor som titulerar sig ”ekonomer” är i praktiken helt och hållet skolade inom denna neoklassiska tanketradition.

Skälet till att regeringen i sin budget nu inför ännu ett jobbskatteavdrag är – enligt regeringens egen utsago – att det fortfarande ”inte är tillräckligt lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete”. Här ser vi svart på vitt hur teorin om den nyttomaximerande individen förväntas leverera lösningar. 

Att tidigare jobbskatteavdrag inte gett någon mätbar effekt på sysselsättningen är uppenbarligen inget skäl att ifrågasätta grundidén. Men kan det inte vara så att hela ekvationen inte går ihop? Att idén med att försöka styra samhället genom att sikta på individerna har nått vägs ände? Behövs det inte en större teori som också förklarar vad som styr samhällets totala efterfrågan på arbetskraft?  

HELHETSSYNEN

Jo, så kan det naturligtvis vara. Det finns verkligen en poäng med att försöka se helheten, och det är oroväckande att det ekonomiska tänkandet i vårt samhälle domineras av en närmast total oförmåga att göra det. Idén om jobbskatteavdraget är ett exempel där en uppenbarligen icke-fungerande teori tillåts styra viktiga samhällsbeslut. 

Hanteringen av finanskrisen är ett annat tydligt exempel. Åtskilliga ekonomer har på fullt allvar hävdat att kraschen 2008 inte gick att förutsäga – trots att det i efterhand blivit tydligt för de flesta att en så hög skuldsättningsnivå som vi nu har både bland stater och bland hushåll över stora delar av världen är ett tecken på en djupt osund praktik. 

Men en ekonomisk teori som saknar begrepp om helheten kan uppenbarligen inte upptäcka storskaliga systemfel. Stigande bopriser kopplas inte ihop med ökade kostnader för hushållen i den mikroekonomiska ekvationen. När kraschar den svenska bostadsmarknaden?  

handfallna inför ekologiska systemfrågor

Det är därför inte heller någon tillfällighet att vi förefaller vara så handfallna inför de ekologiska systemfrågorna. Den neoklassiska miljöekonomin med sina förslag om prissättning av ekosystemtjänster och handelssystem med utsläppsrätter bygger på precis samma teorier som jobbskatteavdraget. Individer ska genom ekonomiska styrmedel stimuleras att välja konsumtionsmönster som skonar miljön. Men inte heller i detta fall finns det några fakta som talar för att det fungerar. 

Erfarenheten visar snarare att alla försök att styra miljöpåverkan genom prissättning fungerar utomordentligt dåligt. För även om vi som individer säkert gör vårt bästa för att maximera vår nytta så fungerar helheten enligt andra lagar.

ekonomiskt tänkande bortom nyttomaximering 

Det är hög tid att vidga vårt ekonomiska tänkande bortom idén om den nyttomaximerande individen. En gång i tiden handlade ekonomi om hur vi bäst skulle hushålla med våra resurser: jorden, kapitalet och arbetskraften. För de klassiska nationalekonomerna – som Adam Smith, Thomas Malthus och David Ricardo – var detta centrala frågeställningar. 

Det finns goda skäl att återvända till delar av deras tankegods, men givetvis måste vi också se framåt och utveckla nya och bättre teorier som motsvarar tidens utmaningar. Det som verkligen krävs för att hantera de stora ekonomiska (och ekologiska) frågorna är ett grepp om helheten bortom individerna.

Idén om jobbskatteavdraget kan vi alltså inte bara avfärda som valfläsk. Det är värre än så. Den är ett symptom på ett ekonomiskt tänkande som vi inte längre har råd med. Om nationalekonomin inte förmår vidga sina vyer så blir den irrelevant – ur led med tiden.