Till framsidan

Övriga artiklar

Brev till Rikare Liv

Vallöftenas tid har inletts. Och det liknar lika mycket tivoli, julafton som paradiset – på samma gång.	Foto: RLC

LEDARE:

Valtidsmarknaden

Kom och köp billiga löften

Ge oss en röst, och du får allt vad du önskar! 55 miljarder till järnvägen; 100 000 nya bostäder med nya tunnelbanelinjer, och därutöver, och framförallt, får man en gratis förbifart Stockholm. Allt ska vara möjligt i valtider, och det hela finansieras med ökad vapenexport och kärnkraft. I övrigt har Sverige inte råd med de äldre som inte vill jobba, eller ungdomar utan jobb, eller krigsflyktingar som inte är förmögna. Och det som utlovas, har sin naturliga prioritet. Det viktigaste förverkligas först, och sedan är det urskiljningsviljan som styr vad som kan tas bort av löftena. Löftena är ju ställda med lång framförhållning, men med kort hållbarhet, och måste därför ruckas och korrigeras – detta liknar den politiska traditionen. 

 Paul Lindberg: |2012-09-03| Politikerna vädjar, rösta på oss för jobbens skull. Men då gäller det även politikernas ämbeten. Sten Nordin, borgarråd i Stockholm, gav politikerna ett lömskt ansikte, då han ville tvinga fram en åttafilig motorvägssträcka på mindre än en kilometer längs skeppsbron i Gamla stan. Det kan ha varit ett provokativt skämt, men i så fall osmakligt. Någon som då kokade över var ingen mindre än ABBA-medlemmen Benny Andersson, som ville ge Sten Nordin en riktig omgång, om han inte ville ta ett större ansvar för Stockholm och Gamla stan.

Efter en rad opinionsundersökningar visade det sig att en majoritet av Stockholmarna ansåg att utvecklingen för kollektivtrafik måste prioriteras, istället för att slösa bort skattepengarna på överdimensionerade motorvägsprojekt. Stockholm har en överkapacitet av motorvägsbyggen, och en underkapacitet av kollektivtrafik, minst sagt.

Den effektiva transportkapaciteten med kollektivtrafiken gör den betydligt mer ekonomiskt försvarbar. Bilismen i Storstockholm tar helt enkelt större plats, och kan aldrig tävla med pendeltåg och tunnelbana ifråga om framkomlig transportkapacitet och ekonomisk försvarbarhet per person kontra trafikslag och markutbredning.

Där står vi nu. Från det parti som Sten Nordin representerade har politiker som Ulla Hamilton (M), och Catharina Elmsäter-Svärd (M), med flera, tagit över initiativet i riktningen från Nordins blådåriga och infantila motorvägsvurm – ser det ut som. Heder åt kvinnorna. Hoppas nu bara att de menar allvar!?

lösningar för det livsnödvändiga

Det finns en verklighet med många aspekter på samhällslösningar – exempelvis för infrastrukturen – vilka många gånger kräver lösningar för det livsnödvändiga. Om det i Stockholm pratas om ”trängselskatt”, så är trängseln verkligen ett problem i Stockholm. Men det riktigt allomfattande och snabbväxande problemet är ändå klimatförändringarna, som faktiskt utgör ett hot. Forskarnas larmrapporter ignoreras av politikerna, som inte initierar kraftfulla och trovärdiga åtgärder, vilket får allmänheten att tröttnar på de tråkiga larmen.

Dilemmat med klimatuppvärmningen måste därför av nödvändighet hanteras på ett insiktsfullare, mera uttalat och sakligare sätt – och framförallt mera rakt på sak. Alltså, bilismen ur ett klimatperspektiv är betydligt allvarligare än att det är trångt i Stockholm.

De sämsta argumenten för att bygga Förbifart Stockholm har bland annat gällt att: vi måste ha denna förbifart, för att klara av framkomligheten, och att det skulle vara bra för miljön, med tilläggsförklaringen att då kommer ju inte avgaserna mitt i Stockholm centrum.

De partier som står bakom motorvägskonglomeratet visar klart och tydligt att det först och främst gäller prestigefrågan, som ska förverkliga deras politiska drömmar och förhoppningar av deras idealsamhälle. Men tiderna har förändrats och de livsnödvändiga behoven pockar efter realistiska lösningar, som heller inte kan vänta. 

Trängseln i Stockholm utgörs av bilismen, som inte på något vis minskar hur mycket motorvägar det än byggs. All erfarenhet av motorvägsutbyggnad visar i hela den rika världen, att bilismen ökar i relation med utbyggnaden.

Det är den profitekonomiska kopplingen mellan utbyggnad och bilismens ökning som är den destruktiva faktorn. Därför är det ett samhällsproblem med före detta motorintresserad ungdom, som numera blivit gubbiga maktpolitiker, som tvingar igenom sina egna nostalgiska ungdomsdrömmar. Detta kan vara den bakomliggande psykologin hos dessa komplicerade själar.

samhällsmedborgarna. Behovet av en fungerande järnväg med transportkapaciteten av att alla som vill ta järnvägen också ska kunna göra det, till rimliga kostnader, och med snabbhet i enligt med förslagen om en hastighet kring 200–250 km/h. Detta gäller alltså den befintliga stambanan.

Förslaget om en helt ny snabbjärnväg, med hastigheten av omkring 300 km/h, är också en medryckande idé, men skulle ta betydligt längre tid att förverkliga, ett projekt som sannolikt också skulle bli betydligt dyrare. Risken med denna snabbjärnväg är att den befintliga järnvägen skulle tappas på intresse för upprustning och underhåll. Alla resurserna skulle troligtvis läggas helt på den nya snabbjärnvägen. Biljettpriserna skulle säkert överstiga vad människor i allmänhet har råd med. Snabbjärnvägen blir bara en jet-set-järnväg för furstarna. Frågan är hur bråttom vi måste ha i resandet? Tidsskillnaden är ganska överkomlig, faktiskt. Snabbjärnvägen är ett tänkande som inte tillhör behoven som föreligger för tillfället.

Järnvägen har varit eftersatt i många decennier, med en avsiktlig politisk vilja att minska järnvägsanvändningen till minimum. Istället var den politiska drömmen häftiga bilar och amerikanska highways. I USA, däremot, produceras det numera moderna järnvägar och spårvagnar med föredömliga miljöperspektiv, och i en allt högre takt.

Tiderna förändras – likaså behoven. Insikten om den snabbväxande klimatförändringen kräver politiska initiativ till en medverkan för en hållbar utveckling. Förbifart Stockholm är en skärningspunkt, mellan dem som absolut måste leva upp till sina maktbehov, för att gå på som stålhårda segrare genom fighterna. Och den andra parten, med insikten av en framförhållning för ett hållbart samhälle för nästkommande generationer.

Kollektivtrafiken måste ha förkörsrätt. Det är en viktig demokratifaktor för alla kommande medborgare.