Svenska
kyrkan – ett perspektiv från år 2050
Den
trygga folkkyrkan
Det
är nu cirka 10 år sedan Svenska Kyrkan slutgiltigt omdanats från
att ha varit en trist, träig och tråkig inrättning till att nu i
folkmun kallas en ”andlig gympasal”. Resan har inte varit helt
smärtfri och i denna tillbakablickande artikel ska några av
milstolparna lyftas fram och beskrivas. Vi har också lyckats få
ett par ord med Svenska Kyrkans nye Generaldirektör, mellan två
sponsormöten, som menar att vi nu har en kyrka för alla;
demokratisk, framtidsinriktad och lagom religiös.
skilda
vägar. Startpunkten
för den nya folkkyrkan var naturligtvis beslutet 1999 att skilja
kyrkan från staten. Vid denna tidpunkt var det ett fåtal av
kyrkans medlemmar som var insatta i alla detaljer men efter några
år klarnade bilden.
Dåvarande statsminister
Göran Persson menade
för sin del att det var två beslut som han ångrade från sitt
regentskap. Ett av dessa var just att skilja Svenska Kyrkan från
staten eftersom det folkliga i kyrkan skulle kunna få sig en törn
och privata intressen skulle flytta fram positionerna.
nya
vindar. Det
som runt sekelskiftet tedde sig som lätt absurt eller lite bisarrt,
som att montera ner våra predikstolar, har nu år 2050 blivit en
realitet i alltfler svenska kyrkor som ännu existerar. Nu har prästerna
äntligen stigit ner till en folklig nivå och i sann demokratisk
anda förs numera kamratliga samtal.
Tidigare fick folk stiga upp på
söndagsmorgnar, men nu är det framförallt sena
tisdagseftermiddagar som gäller som ”högmässa” (högmässan
var tidigare den viktigaste händelsen i veckan där predikan var en
hörnsten).
Det är inte heller så mycket ”hokus pokus” som
tidigare, vilket innebär att de yttre åthävorna som korsbärare, högläsning
från bibeln och andra liknande teologiskt tunga delar numera är
starkt begränsade. Eller som dåvarande pastorn i Missionsförbundet
och socialdemokratisk partiombudsmannen Ragnar Bergsten sa i en
intervju vid sekelskiftet, med idéhistorikern, författaren och
kulturjournalisten Maciej Zaremba:
–
Kyrkans budskap skall vara så allmänt, enkelt och klart att även
den som aldrig satt sin fot i en kyrka genast skall känna igen
sig.”
annorlunda
besättning. En
konsekvens av att liturgin (ceremonierna) och teologin (läran om
Gud) tonats ner var också att man kunnat förändra arbetslagens
sammansättning.
Prästlönerna var en dryg kostnadspost i de flesta
församlingars budgetar, vilket i takt med minskade intäkter från
kyrkoskatten delvis löst med nya yrkesgrupper.
Exempelvis finns
numera programvärdar, som företagen har möjlighet att sponsra,
som lika ofta som någon teologiskt utbildad person leder olika församlingsaktiviteter.
Det som tidigare ingick i en prästs uppgift, undervisning, har nu
ersatts med ”det andliga kompetenslyftet” efter en idé från
ett EU-projekt med samma namn.
att
följa sin tid. I
spåren av klimatkrisen utvecklade designföretaget Divine Design
ett helt ny inredningskoncept kallad ”church transformer
systems”. Denna idé har gjort att kyrkorummet med ett enkelt
handgrepp snabbt kan byta skepnad och hyras av företag,
organisationer och föreningar. Detta har inneburit att aktiviteter,
utställningsverksamhet, debatter, liveshower och liknande kan
arrangeras snabbt och enkelt, samtidigt som intäkterna har ökat
markant.
Självklart, kanske man kan säga, möttes detta med stort
motstånd bland den tidens biskopar, präster och diakoner, dvs ämbetsbärarna,
som tyckte att kyrkorummet är ett heligt rum där kommersiella och
andra intressen borde vara utestängda ifrån. Frenetiskt hänvisade
man till olika bibelcitat, t ex det Jesus sa om att slänga ut månglarna
ur templet, men inget av detta hjälpte.
Det extra Kyrkomötet 2015
slog nu klart och tydligt fast att kyrkan är en del av vårt samhälles
institutioner, styrs på samma sätt som en fritidsförvaltning och
därmed ska lyda under våra världsliga, demokratiska lagar.
lagom
religiöst. Den
sekulära beslutsordningen är sedan många år nu helt genomförd.
Visst har det skett ett och annat utbrytningsförsök där troende
protesterat mot politikermakten som nu helt tagit över hur kyrkans
verksamhet ska definieras, hur liturgin ska se ut och teologin
uppfattas.
Den vision som Ragnar Bergsten uttalade i början på
detta sekel har i stort sett uppfyllts till punkt och pricka. Nu känner
alla igen sig och processioner och annat udda inslag i kyrkobesöket,
som tidigare var vanligt, är numera förpassat till historiens
arkiv.
slutord.
I
denna artikel har jag inte på djupet diskuterat den negativism som
jag menar att många teologiskt inriktade människor har fört genom
åren. Dessa har menat att svenska kyrkan förlorat sin själ och
numera ingår i myndighetsapparaten som vilken annan myndighet som
helst.
Att makten över de troende är helt införlivad med det
politiska etablissemanget och till deras nycker, partiprogram,
utspel är ett fullbordat faktum Och att kyrkan genom den införda beslutsordningen inte
tillåter de s.k. kunniga, ämbetsbärarna, de som verkligen vigt sina liv
för kyrkan och borde få vara de ”som bär huvudansvaret att tolka, förklara och föra ordet
vidare” som Maciej Zaremba skrev i en bok år 2000.
Ulf
Svensson
Uppdaterad
2008-02-16 |