|
Sverige
behöver fler samarbetande miljöpartier, som enbart går
demokratins ärenden. |
FOTO:
RLC |
Ledare
Behovet
av fler miljöpartier
Om
det är sant att den globala uppvärmningen ökar så måste frågan
ställas: varför görs det inte mer för att rädda planeten? Världssamfundet
har godtagit ståndpunkten om en global uppvärmning som ett faktum.
Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade att högerregeringen inte
gick till val på frågan om den globala uppvärmningen. Och med
denna cynism visades att regeringen inte gjorde någonting för att
hejda det globala miljöhotet.
Paul Lindberg: |2011-08-01|
Regeringen har låtit bygga
nya motorvägar i en aldrig tidigare omfattning. Bilförsäljningen
ökar i samma takt, men med allt större fordon – typ van och
stadsjeepar. Samtidigt har järnvägarna medvetet försummats och
saboterats under lång tid. Regeringen vill helt enkelt inte ha
kollektivtrafik – även om det är för det allmännas bästa, och
allra bäst för miljön mot den globala uppvärmningen. Med
bilismen som problem syftar jag i denna artikel främst på storstadsregionerna.
För
flera år sedan, när allmänheten kom till klarhet att det
verkligen existerade ett allvarligt globalt miljöhot, så växte en
stor opinion med förhoppningen av ett ingripande för att hejda den
globala uppvärmningen. Men den opinionen kördes över av de
maktintressen som bokstavligen struntar i de överhängande behoven.
Dessa maktintressenter vill att den nuvarande livsstilen, med ökad
tillväxt, ska bevaras till vilket pris som helst. De låter istället
kommande generationer överta resterna av vår tids livsstil. Detta
är ett djävulskt brott mot mänskligheten, och om detta måste vi
prata klarspråk!
PSYKOLOGIN
KRING FÖRLAMANDE MILJÖHOT
Är
hotet från den globala uppvärmningen så paralyserande
att människor, och makthavare, väljer att definiera bort hotet som
overkligt? Eller är det en medveten makthållning grundad på
ideologisk egoism som låter Mammons livsstilsideal prioriteras
före framtida generationer? Det tycks vara av båda slagen. En ytterligare orsak kan vara den
relativt långsamma klimatförändringen, ur människans
tidsperspektiv, som inte upplevs som
speciellt märkbart eller akut. Problemet med klimatförändringarna kommer
när märkbarheten blir slående, eller katastrofala, men då kan det vara försent att
kunna stoppa den globala uppvärmningen.
Om vi jämför med en akut
kärnkraftskatastrof, så är det begripligt att de allra flesta
reagerar på allvarets stund med en önskan av åtgärder, även om detta medvetande
i värsta fall kan klinga av med tiden. Men även klimatförändringarna ger sig till
känna genom katastrofala väderförändringar redan i dag, och som kan mätas
och graderas som nya lokala eller globala väderrekord.
En
aspekt på livsstilens bevarare visar sig hos dem med en politisk
och destruktiv arrogans i strid med de nödvändiga behoven för
att hindra den globala uppvärmningen. Det tycks gälla att ignorera
problemet och samtidigt befästa den konsumistiska livsstilen och
dess fortsatta tillväxt, som en djävulsk reaktion mot att deras egen
ideologiska egoism är dödsdömd och samhällsoduglig. Och med
deras fall får hela mänskligheten falla med dem.
Högerregeringen i dag tar inga konstruktiva åtgärder för att
bekämpa den globala uppvärmningen. De tycks tänka som så att dessa
obehagliga åtgärder får ett eventuellt regimskifte ta över,
för att därefter söka fånga ett eventuellt missnöje på grund av
nödvändiga miljöåtgärder. Ett sådant missnöje förmodas av
dessa destruktiva misantroper kunna leda
till ny seger vid kommande val. Men att inte söka skydda livet
på jorden, är detsamma som att förstöra planeten.
Den
globala uppvärmningen är visserligen fortfarande möjlig att förhindra,
även om vi förlorat en hel del dyrbara år på grund av försummelse. Problemen
med att komma till stånd med ett nationellt krisprogram beror
mest på de politiska makthavarna, och av påtryckningar från
ekonomiska maktintressen. Men det gäller inte alla intressen, det gäller
inte dem som håller måttet för en hållbar industriproduktion utan
miljönegativ skadegörelse.
Politiker
med egoism som ideologi har svårast att bryta den onda cirkeln
angående den globala uppvärmningen, de
vill inte svika sina egna politiska ideal bara för något så
banalt som en "inbillad global uppvärmning".
NEGATIV
PRESTIGEKONSUMTION
En
hel del av den skadegörande industriproduktionen utgörs av bland
annat prestigevaror, som exempelvis bilar, med kort livslängd och med tillhörande motorvägsbyggen.
Betong och asfalt tillhör nämligen de produkter som är
allvarliga skadegörare för miljön. Den rika världens livsstil
är helt avgörande för den globala uppvärmningen, och detta på
grund av livsstilsideal som nödvändigtvis måste förändras. Det
handlar inte alls om domedagsfanatism, domedagens realiteter skapas
av dem som förstör vår planet och dess livsbetingelser. Istället
handlar det om att reformera bort vår
tids livsstilshuliganism, för utvecklingen av en människovänlig
livsstil som hållet måtten för en hållbar utveckling avsedd för
hela världen.
Behoven
av en människovänlig och anpassad livsstil utgör vägen för en
kvalitativ civilisationsutveckling avsedd för alla. Denna målinriktning
bör i så fall ses som målsättningen för det goda samhället. Den
politiska makten i sig kan aldrig få vara allenarådande, målet i
sig måste istället utgöras av ideologier som förenar människorna för det goda samhället.
Vad
menas då med "livsstilshuliganism"? Ja det vimlar av dåliga
exempel, såsom MC-idealen med motorcyklar tillverkade med ett
medvetet grymt
och aggressivt motorljud, vilket frestar konsumenterna;
prestigebilar med design och marknadsföring som med en psykologisk
analys handlar om infantilism. Hela västvärldens provocerande
motortävlingar är exempel på vad som är livsstilshuliganism.
Detta var bara några få exempel av en alltför stor mängd av
skadegörande huliganism.
Men
ska inte människorna få välja vilken livsstil de själva önskar?
Nej, inte om den livsstilen skadar andra människors frihet och liv.
Det borde vara en självklarhet.
Marknadens livsstilsideal är dessutom en konstgjord
marknadsprodukt skapad för Mammons intressen – inte för
människornas bästa.
MILJÖPOLITIK
FÖR LIVET
Den
politiska anpassningen till det ekonomiska maktetablissemanget har
inte gynnat utvecklingen för det goda samhället. Ett modernt samhälle måste
visserligen kunna samarbeta gränsöverskridande och vara lyhörda för mångfaldens
möjligheter och önskningar. En stor del av det ekonomiska etablissemanget
gör
rätt för sig vad det gäller miljöanpassningen, medan andra vill
låta som om de gör rätt för sig – greenvash.
Exempelvis kan
bilar aldrig vara miljöanpassade, eftersom all biltillverkning ur
olika aspekter är skadegörare för miljön. Trots det behövs det bilar
av olika skäl, men inte i den massomfattning som råder i dag. Och
inte inom storstadsregionerna – där passar kollektivtrafik
betydligt bättre.
Klimatförhandlingarna
under ledning av FN-organet IPCC havererade – inte på grund av
IPCC utan på grund av den reella oviljan att lösa klimatkrisen.
Det var i och för sig väntat. Förhandlingarna blev ett slagfält
för maktens positioneringar och om marknadens handelsrätter och köpslåenden.
Klimatförhandlingarna koordinerades kring frågan om en bindande
global överenskommelse, och utan en ratificering skulle det vara svårt
att hindra den globala uppvärmningen, sades det. Och det
är sant, men...
Ståndpunkten om en nödvändig ratificering blev istället ett
effektivt argument för alla tillväxtkramare. Utan ratificering så
fanns det nämligen ingen anledning att den enskilda nationalstaten skulle behöva
reformera den egna industriella miljösituationen. Främsta talförare
för den ståndpunkten var de amerikanska republikanerna, vilka strävade
efter att överhuvudtaget inte behöva styras av ett bindande
globalt klimatavtal. Den rika världen riktade istället miljökraven mot
utvecklingsländerna och ville få dem att ta samma ekonomiska
ansvar som i-länderna, vilket var helt orealistiskt. Det var
ytterligare en orsak till förhandlingskollapsen.
CYNISMEN OCH DEN IDEOLOGISKA EGOISMENS EFTERFÖLJELSE
I
cynismens efterföljelse efter klimatförhandlingens kollaps,
provocerade Ryssland med försöken att med vapenskrammel annektera
Nordpolens bottnar på grund av naturrikedomarna som finns där. Åtkomligheten
ökar eftersom istäcket snart har smält bort – en gammal
sovjetisk dröm. Samtidigt uppvärms
den sibiriska tundran som lämnar ifrån sig stora mängder
metangas. Det är i sådan omfattning att den globala uppvärmningen
accelererar än värre. Allt detta är allmänt känt. Men när
dessa nyheter kom till allmän kännedom så förväntades att
kraftfulla åtgärder skulle hindra denna miljöförstöring.
Ytterst
lite har gjorts i försöken att hindra den globala
uppvärmningen. Och det beror på att världens gud heter Mammon.
Runt
om i världen finns det länder som vill föregå med de goda
exemplens politik. Sveriges regering vill inte tillhöra dessa länder.
De har själva argumenterat om att det inte är prioriterat eftersom
det ändå inte finns något globalt och bindande avtal.
Poängen
med initieringen av föregångsländer för miljöutvecklingen i exempelvis Europa, är att det sporrar
en opinionsrörelse som stärker tilliten för det möjligas konst
– för det goda samhället. Det går nämligen fortfarande att förändra
den ohållbara tillväxtfundamentalismen. Några går först, och efter
dem kommer fler…
Finansminister
Anders Borg fick uppmaningen av Norrköpings ansvariga politiker och
näringsliv att snabba på med utvecklingen av förbättrad järnväg
mellan Östergötland – Stockholm. Borg svarade att det inte behövs
någon sådan utveckling av järnvägen – ta motorvägen i stället,
blev svaret. Det svaret visar i all sin tydlighet vad som gäller för
Borgs framtidsfientliga miljöpolitik.
Sverige
behöver fler miljöpartier och parlamentariska samarbeten, som med visionära handlingsprogram går
demokratins ärenden. Allt annat är livsodugligt.
För när de stora glaciärerna som Antarktis och Grönland har
smält så behöver vi inte längre ha några drömmar om det goda
samhället. Samarbeta parlamentariskt för det goda samhället, än är det inte
försent!
|