Ledare:

De behövandes överlevnad

"Vi har inte råd", blev egoismens kampparoll – ett sätt för makthavarna att frånsäga sig ansvaret. Och solidariteten för de svagaste skulle definieras bort. Men alltfler vänder sig mot den asociala nyliberalismen, som drabbar dem med behov av trygghet för sin överlevnad och meningsfullhet.

  Paul Lindberg: | 2008–11–26 |  I krisernas tecken delas miljarder ut till misskötta banker, med direktörer som avlönar sig själva med fantasilöner – fuskvinster, som på ett maffiaägt casino. Och detta är möjligt i Sverige.

Till otidsenliga industrier utdelas kontraproduktiva insatser för konstgjord andning. Så var det med varvskrisen på 60-talet, det var att kasta pengarna i sjön. Och så är det fortfarande många gånger. För dessa pengar kunde produktiva insatser istället göra nytta inom exempelvis behovsnäringar – någonting som borde ha framtiden för sig.

Panikåtgärder med improduktiva bidrag kan istället blir spiken i kistan för landets ekonomi, på grund av att miljardmottagarna inte alltid är utvecklingsbara företag längre. 

Världens bilindustrier har en överproduktion, med en kolossal råvaru- och energiåtgång i själva tillverkningsprocesserna, samtidigt som vi har en globalt växande miljökris som har kommit att påverka överlevnaden. Miljön och överlevnaden måste få ett företräde före bilindustrins överlevnad! Det måste vara självklart!

Viktiga beslut

Ledarskapets konstruktiva beslutsfattande i dag kan bli räddningen av det som annars senare kan få oss på fall. Den uppkomna ekonomiska krisen kan ge oss chansen för nya möjligheter, genom alternativen mot otidsenliga industrier. Många ledande politiker och fackliga företrädare har uttalat sig i den riktningen. 

I samma riktning uttalar sig de ledande fackliga representanterna för LO och TCO. De menar att miljöfrågan har allra högsta prioritet, men att ansvaret för sysselsättningen och för miljön inte är någon motsättning – båda sidornas problem måste få sina lösningar.

Strukturomvandlingar har alltid förekommit, och med förändringar följer en hel del vånda. Förändringar är till för nya behovslösningar. Och här kommer det "goda samhällets" solidaritet väl till pass. Alla är i behov av ett solidariskt samhälle, men som idag tyvärr saboteras!

Med ovanstående realiteter får miljardrullningar knappast några positiva effekter om pengarna investeras i redan på förhand döda branscher.

Hoppet att få ekonomin i rullning genom otidsenliga åtgärder för otidsenliga industrier är alltså inte relevant. 

Jämför denna miljardrullning med de eftersatta samhällsfunktionella behoven. Offentliga sektorn skulle nu äntligen kunna byggas ut för att täcka de enorma uppdämda behov som finns för de behövande. Utbyggd offentlig sektor kan möjliggöra ökade leveranser från en rad tillverknings- och tjänsteföretag, och ge stora möjligheter till arbete.

Fördelningspolitik

Det sorgliga är att medan vissa belönas med miljon- och miljardbidrag, så drabbas andra av stora neddragningar inom hela den sociala sektorn.

Nyfattigdomen växer, med ständiga nedskärningar av sjukvård, äldrevård, skolor, boende, kultur och kollektivtrafik. Neddragningarna sker inom de flesta landsting landet runt, med transfereringar för finansieringen av bidragen till banker och industriföretagen. 

Stoppa den sociala nedrustningen! Agera nu!

 "Vi har inte råd", säger makthavarna. Och på frågan om vad de menar med "vi", så har politikerna varit väldigt dimmiga. De sneglar mot medelklassen och med diffusa analyser vill de förvandla dem till hjärtlösa och snikna egoister, som inte ska vara solidariska mot de svagare i samhället. De ska i stället läras vara lojala mot överklassen. 

Medelklassen väljer säkert inte själva den vägen, utan påverkas och pressas i stället av den destruktiva nyliberala propagandan: Var dig själv nog! Men den vägen tycks ha misslyckats.

Nej, jag tror egentligen inte att medelklassen är så hjärtlösa som makthavarna vill få dem till. Det kan istället vara så att medelklassen gärna låter sig övertygas om att humanitets- och empativärderingar åter kan bli renläriga som ideal. För att stärka och utveckla den sinnesförändringen skulle alla demokratiska rörelser kunna stämma in i en högstämd förändringskör. 

Ändå! Vi ser redan idag att människor i allmänhet har en ökad förändringsvilja, exempelvis för att bekämpa miljöhotet – mer än vad ansvariga politiker tycks ha. 

Många människor är beredda att avstå en viss otidsenlig och onödig konsumtion, av nödvändighetsskäl för miljön och för privatekonomin. Detta kan vara ett tecken på att den goda viljan trots allt är det naturliga, till skillnad från egoismens nyliberalism, som är en politisk ideologisering av "arternas kamp".

Sveket mot gamla

Istället för illusionism: tillbaka till verkligheten och fördelningen av de gemensamma resurserna. Skapa en kraftfull ersättning för det nuvarande förvaltandet och vanskötseln av omsorg, vård och skola. Låt humaniteten blomstra och få kosta!

Hela världen har nått en punkt då sinnelaget måste ändras hos var och en, och resultera i en ny livsstil och en ny livsanda. I Sverige kan vi föregå med gott exempel genom ett ansvar, först för vår del av världen – i solidaritetens tecken, för gemenskap med hela världen.

Sveket mot de gamla och unga är tyvärr alltför tydligt, genom raden av försummelser i ansvaret för omsorgen av våra gamlingar, med mängder av exempel, bland annat ransonering av hembesök till de behövande. Många gamla blev helt utan hjälp, en hjälp som ska vara en självklar rättighet.

Humanitet måste få kosta, om det gagnar medmänniskorna!

Den fria etableringen av vårdföretag blev inte alls så bra som ledande politiker hoppades på. Det blev många gånger tvärtom, en misskötsel skapad av inkompetens och oseriöst lycksökande!

Sverige behöver en ny humanare socialpolitik, som först och främst månar om de behövande. Finansiering måste självklart ske genom en mera omfattande och kraftfullare fördelningspolitik som är värt namnet.

Sveket mot unga

En hel del ungdomar far riktigt illa och har redan hamnat i ett utanförskap och fattigdom. De får inte den konstruktiva hjälp de behöver. Självförtroende och förmåga saknas många gånger för att de ska kunna ta sig ur denna fälla. 

Många av ungdomarna borde komma under behandling för rehabilitering. Men några riktiga behandlingshem för barn och ungdomar finns inte, trots att behoven är stora. Dessa ungdomar placeras därför bland vuxna missbrukare, psykotiska och tungt kriminella. Det kan jämföras med gamla tider då barn sattes på fattigstugan.

Det är de sociala och kärlekslösa orättvisorna som är orsaken och som lett till utanförskapet. Det handlar sällan om något självförvållat, som de själva är skyldiga till. Deras liv måste tas på allvar, och rehabiliteras, för allas skull. Låt det kosta om de bara kan bli hjälpta till livet!

I stället för miljardbidrag till banker och företag borde bostäder byggas. Ett nytt miljonprogram bör tas fram, för billiga, bra och funktionella lägenheter – behoven är omfattande. Bostaden måste bli en garanterad demokratisk rättighet, gällande för alla. Giftasmogna ska inte tvingas bo hos föräldrarna. Ett miljonprogram skulle generera en mängd arbetstillfällen i många produktionsled.

Låt dem som fastnat i bostadslånens klor få annullera lånen och åter bli hyresgäster. Ingen människa ska behöva gå i konkurs på grund av att de lurats att ta lån som de inte klarar av 

Sveket mot livet

När hela världen står inför en växande miljökris på grund av en global uppvärmning, ja, då fortsätter makthavarna med motorvägsbyggen. Det är ansvarslöst, minst sagt! 

Vi har överbelagda och slitna järnvägar, och kollektivtrafik med stora behov av kvalitets- och kapacitetshöjningar. Inom dessa sektorer finns en stor utvecklingspotential för tillverkning och sysselsättning. 

Luftskeppsanvändning borde kunna tas på ett seriöst allvar, och i alla fall studeras av politiskt ansvariga. Sverige kan med stort kunnande säkert tillverka dessa farkoster. EU har visat stort intresse och inlett undersökningar för en möjlig luftskeppsutveckling. Luftskeppstrafik kräver nämligen ingen större utveckling av infrastruktur. Flygplansindustrin kan säkert tillverka luftskepp i samma transport- resandebehov som finns idag, men med förändrade förtecken förstås.

Jämfört med dyra motorvägar skulle luftskeppsalternativet kunna tas med i beräkningar som ett komplement till olika slag av kollektivtrafik.

Tankarna kring alternativa samhällsförändringar växer hos en mängd förhoppningsfulla och positiva människor – för livets skull. Detta är livets mening!