Foto RLC

Demokratins hörnpelare

Folkkyrkans förankring

För en folkkyrka är det av största vikt att det finns en demokratisk förankring. Hitintills har det politiska partiväsendet helt dominerat scenen sedan den stora reformen år 2000, då staten och Svenska kyrkan gick skilda vägar. Den lokala demokratiska förankringsprocessen, via etablerandet av olika nomineringsgrupper, har visserligen startat men har inte på något sätt rubbat styrningen av kyrkan.

  Ulf Svensson: |2009–05–04|  Det finns tecken på att de etablerade partierna stärkt greppet över Svenska kyrkan än mer, och att de inte har några planer på att släppa makten om kyrkan.

En titt på Svenska kyrkans hemsida, under rubriken ”Vad är kristen tro”, framkommer att kärleken både är grunden och målet för kristen tro. Att Gud är central i den kristna tron är en självklarhet men frågan är på vilket sätt som detta faktum präglar våra församlingar och hur dessa styrs.

Vi har tidigare konstaterat i samband med granskningen av skandalförsamlingen Hedvig Eleonora att Svenska kyrkan är en arbetsplats med en överrepresentation av konflikter. Att det är på detta sätt råder inga tvivel om utan frågan är varför en organisation som har kärleken som grund och mål totalt misslyckas att verka i en kärleksfull anda.      

1. Vad är demokrati för en kyrka? Utgångspunkten för Svenska kyrkan är evangelierna. Det vill säga det är Jesus ord och gärningar, beskrivna via fyra evangelier, som är det centrala styrdokumentet för verksamheten. I förgrunden står ”berättelserna” om Jesus, som självfallet tolkas av människorna i den tid vi för tillfället lever i.

De program som partier och nomineringsgrupper lägger fram ser väldigt olika ut men ofta handlar det om programförklaringar som behandlar allt från hur man vill bedriva konfirmationsundervisning till musikverksamhet och barn- och ungdomsarbete.

Man kanske kan formulera det som att evangelierna är rättesnöret och kärnvärdena samt förklaring till vad Gud vill och vem Gud är. Medan de politiska programförklaringarna är dokument hur de styrande vill att verksamheten i en församling ska se ut och vilka mål man vill verka för.

Man kan tillägga att evangelierna inte är förhandlingsbara men att politikens utrymme är omfattande så länge man inte bryter mot de grundläggande värdena.        

2. Medlemmarnas vilja. Viktiga för en församling är, eller borde vara, medlemmarna. I en artikel i DN Debatt, signerad prästen och forskaren Elisabeth Arborelius, framkommer att förrättningar, det vill säga dop, vigslar och begravningar, är den främsta anledningen till att människor är med i en församling och därmed medlemmar i Svenska kyrkan.

När församlingarna själva fick beskriva vad som man prioriterade visade det sig att förrättningar först kom på 14:de plats. Arborelius nämner i sammanhanget också utfrågningen av biskopskandidaterna till valet av ny biskop i Stockholms stift och konstaterar att ingen talade sig varm för hög kvalitet på förrättningar.

Man kan säga att det finns ett glapp mellan vad medlemmarna i Svenska kyrkan efterfrågar och det utbud som levereras och prioriteras från våra församlingar. Ett glapp som en väl fungerande demokrati skulle kunna omsluta om vi haft en folkkyrka värd namnet. Man kan därför fråga sig vad man prioriterar istället, och bevekelsegrunderna för dessa prioriteringar som uppenbarligen inte har någon kontakt med medlemmarna i Svenska kyrkan.

Jag kan tycka att när jag får ett församlingsblad i min hand så förväntar jag mig att det är min andliga ledare som framför något budskap. I min församling, Oscars församling, möts man med texten ”Kyrkorådets ordförande har ordet”. Inget fel på ordföranden men budskapet är tydligt, det är politikerna som har makten i kyrkan och påvisar vad som är viktigt och mindre viktigt.

3. Varför färre medlemmar? När man går igenom kyrkostatistiken slås man av en rad förändringar, som visserligen går långsamt men verkar obönhörliga. 1972 fanns det 7,7 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan som motsvarade 95,2 procent av befolkningen. År 2007 var antalet medlemmar cirka 6,8 miljoner och som motsvarade 74,3 procent av befolkningen.

Det finns flera förklaringar till denna medlemsutveckling. Numera föds till exempel ingen till medlemskap i Svenska kyrkan utan det är upp till föräldrarna att fatta detta beslut. Denna nyordning infördes 1996 vilket nu slår igenom i statistiken.

Även invandringen till Sverige påverkar dessa siffror eftersom många inte är kristna.

Slutligen kan vi medborgare som redan är medlemmar välja att utträda ur kyrkan respektive icke-medlemmar som väljer att gå med.

Totalt innebär de senaste 37 årens utveckling att cirka en miljon färre medlemmar mellan åren 1972 till 2006. Är detta ett problem? Kanske är det ett problem, eller kanske inte. Om anledningen till att medlemmarna går ur är att församlingarna inte motsvarar förväntningar då skulle det kunna bli ett problem. Eller att man missköter sina uppdrag och verksamheten kan ifrågasättas ur ett kristet perspektiv, som i Hedvig Eleonora församling, då är det fara på färde.

4. Vem är egentligen intresserad av kyrkopolitik? Ska man ta sin utgångspunkt i våra medier så ligger dessa frågor knappast i strålkastarljuset. Intresset uppstår framförallt när det finns en konflikt i botten som media visar ett visst intresse.

Att följa vad en församling gör, kritiskt granska verksamheten, ekonomin, beslutsfattandet är knappast något som är av publikt intresse, förutom för några specialtidningar som Dagen, Kyrkans Tidning och liknande media.

Någon har formulerat ointresset som

a) det finns få stridsfrågor,

b) människor är med i kyrkan av ohejdad vana,

c) bra att kyrkan finns, men varför rösta eller engagera sig.

Man kan fråga sig om det är ett problem att Svenska kyrkan har många medlemmar men få väljare. Hade valdeltagande gällt riksdag, kommun och landsting hade 10 procents valdeltagande varit en fullständig katastrof. En demokratisk kollaps som skulle sätta igång omfattande aktivitet i samhället. Nu är det annorlunda och frågan är om detta tillstånd är hållbart inför framtiden.        

5. Stift utan spets. Man skulle kunna tänka sig att en stiftsledning har mandat att lägga sig i och påverka en församling när man är på väg bort från breda vägen. Men som i fallet Hedvig Eleonora visat så kan stiftsledningen, med biskopen i spetsen, inte göra mycket åt sakernas tillstånd när dialogen upphör.

Att det sker mindre goda saker i en stor organisation som Svenska kyrkan är knappast något som förvånar. Vi människor är ofullkomliga och ibland går det snett även om avsikterna varit goda. Problemen uppstår när valda politiker, som själva brukar använda begreppet förtroendevalda, varken har goda avsikter eller kompetens att agera inom ramarna för den organisation man valts in i.

Att bara cirka 10 procent av väljarna i kyrkovalet går och röstar är ett stort problem i sammanhanget. Enligt min uppfattning kan vi komma i ett läge när alltfler församlingar runt om i landet styrs av politiker som har svag eller helt saknar förankring i det kristna budskapet. I de lägena hoppas man att det finns något som kan göras, men frågan är vad.