Vägen, sanningen och livet

Det goda samhället

Vill du se det goda samhället förverkligat? Säkert, många vill nog det – men inte alla! Men hur skall det gå till? Har de politiska systemen, från liberalism till socialism, staten eller marknadskrafterna gett oss det goda samhället med rättvisa för alla människor? Har den politiska makten kunnat skapa fred och säkerhet i världen? Eller...

klarar makthavarna verkligen av att skapa trygghet, hållbar miljö och välstånd för alla människorna i världen? Erfarenheten säger att eländet i världen inte minskat trots utfästelser från dem som har makten över folken. Den rika världen har blivit rikare, många gånger på bekostnad av den fattiga världen. Detta är ett faktum!

Det finns många frågor kring vår existentiella tillvaro, frågor som betyder så mycket för människorna och för livets mening och överlevnad. Svaren för de verkliga behoven har i grunden egentligen aldrig realiserats eller infriats. De stora i samhället klarar sig alltid, medan de minsta blir maktlösa, utnyttjas eller skjuts åt sidan på många sätt och vis.

Även religionerna, som oftast haft renaste avsikter i ursprungligheten, har med tiden chanserat och avmattats på livets ljus i praktiskt handling.

Många rörelser och organisationer har heller inte alltid varit sina medlemmars rätta talesmän, de har istället förlorat sig i världens illusionistiska maktordning. Så är det!

under 1800-talet kom den sekulariserade kritiken mot de troende och deras förhoppningar, såsom ovetenskapligt och som en verklighetsflykt undan livets vedermödor. Det sunda förnuftet, med industrialism och ny teknik, samt nya politiska ambitioner, skulle istället ge den nya upplysta människan möjlighet att växa i nya moderna tider – befriade från religiositet. 

Samtidigt under samma period växte de nya frikyrkosamfunden sig allt starkare, med krav på religionsfrihet och med skapandet av fackföreningar och sociala reformer. Och tiden rullade på…

Den många gånger manipulerade människan av i dag, försöker emellertid hitta sin mening i vad denna världens illusionism har i sitt utbud – denna högturbulenta och mycket overkliga nonsensvärld. För många räcker trots allt inte detta utbud, det är något helt annorlunda och mycket mera värdefullt som saknas. Det är istället det som inte finns i världen som önskas – den innerliga meningsfullheten, och det oförfalskade levande livet. Den största frågan i mänsklighetens historia har just varit: vad är livets mening? Svaren ryms inte hos denna världsordning!

Många har frågat sig om detta med att tro på Gud bara kanske är rena fantasier, som odlats och utvecklats genom årtusenden – en religionernas evolution. Bara inbillade och påhittade sagor för att ge tröst i livets motgångar och svaret på den stora tomheten, en enda längtande väntan.

Hur har allt detta med tro uppstått? En brinnande buske talar till en förryckt person som sedan förmedlats till människorna. En buske som säger att ”jag är den jag är”. Hur har människorna kommit att tro på något sådant? 

Till förståelsen över frågorna kommer den pockande nödvändigheten och bistår förnuftet i sökandet av meningsfullheten!

människas dårskap, men också vishetens dårskap, har sysselsatt miljarder människor, med en mängd teologer, filosofer, ateister, författare, naturvetare och troende i denna gigantiska mystik. Våra medier har dagligen något kring detta ämne, oftast stora inlägg.

Författaren Karen Armstrong ger i sin framgångsrika bok Historien om Gud uttryck för en stor personlig besvikelse över Guds tystnad. Hon hade under hela livet gett sig hän för Gud men aldrig fått några tydliga tecken eller svar. 

Karen Armstrong är mycket kunnig och kan verkligen sin historia. Förklaringen till hennes besvikelse kanske inte heller kan ges med förnumstighet eller mänskliga ord. Men med den symbolik som Jesus lär ha genomlidit, då han skrek: ”Eli, Eli, lama sabachtani?” (Gud, varför har du övergivit mig?), får vi accentuerat för oss den förlamande utsattheten den maktlösa människan befinner sig i – Ecco homo.

Det är den felaktiga makten under denna världsordning över människorna, som många gånger orsakar förlamningen. Den makt som alltid tabbar sig och missar målet med att göra rätt mot människorna. 

Om Jesus historia slutade med historien på korset, i mänsklig förnedring och fastspikad på trästocken, hade antagligen inte Jesusdomen kommit att bli vad den blev. Men Jesus var född i Livsanden efter att Johannes symboliskt döpte Jesus. Nedsänkt under vattnet fick det gamla livet dö bort, och upp ur vattnet föddes det nya livet i Livsanden, från död till liv. Med detta visar man världen att man tagit parti för Gud. Detta var symbolik för dopet, som egentligen sker hos var och en i ljuset av sitt inre, och den som döper är Livsanden!

Dopet menade Jesus var vägen till sanningen och det nya livet, som människorna skulle ta efter och göra till sitt eget. Vattnet i sig har symboliska värden. Allting blir nämligen symbolik i skuggornas rike, till skillnad på klarheten i en möjlig uppståndelse, alltså den insikt som vi skall söka komma underfund med.

jesus ger oss motivation till att följa hans väg, den trånga och kämpiga vägen till räddningen för var och en, genom att han återuppstod som Jesus Glansen, det vill säga den förblivande Jesus från Ljusriket, dit vi alla kan komma – om vi själva vill.

Uppståndelsen är Jesusintentionens absoluta centrum. Uppståndelsen är också säkert det allra svåraste för den sekulariserade förnuftsmänniskan att tro på. 

Tomas, Jesu lärjunge, kunde inte alls tro att Jesus återuppstått förrän han själv sett Jesus, då kom han att tro på Jesus.

Men besvikelsen över Livsandens tystnad i denna lidande och orättvisa värld övergår i Livsandens levande ord, där Livsanden verkligen är med oss, vilket visar sig först vid uppståndelsen. Det är själva livet som blir det övertygande. Det är döden och lidandet som synliggör livet. 

Utan död finns inget liv. Detta kan tyckas vara en motsägelsefull cynism, vilket också lett till stor tveksamhet hos många människor. Men nu är det egentligen inte Livsanden som är tyst. Det är människorna som inte själva orkar lyssna till lockelserna, så att de själva ger sig en chans att höra Livsanden. Det gäller att själv kunna urskilja Livsandens signaler, i ljuset av sitt inre, i livets kakofoniska brus. 

livsanden talar till oss, i verkligheten. Visserligen är det många som trott sig höra Livsandens röst och blivit inspärrade på hospitalet. Men det är viktigt för var och en att lära upp en seriös urskiljningsförmåga. För detta finns de andliga erfarenheterna från religionerna och kan läras av var och en.  

Många författare har beskrivit det ohållbara med Livsandens tystnad. Karen Armstrong var en, Albert Camus en annan, som visar trotsigt i boken Myten om Sisyfos en till synes ateistiska hållning.

Det är skriet från det mörkaste nattsvarta, under nazisternas ockupation av Frankrike under 1940-talet, som författaren formulerar sina filosofiska tankegångar kring en ateistisk existentialism. Det var en protest mot Livsanden i det bländande mörkret under kriget. Men hans resonemang är närmare Jesus kärnbudskap, kring denna världens absurditet, än vad många har viljat förstå. 

I sina ateistiska utlägg förklarar Camus ofrivilligt, kanske, sitt eget troende, med utgångspunkt av det djupaste mörker många människor hamnar i då de inträder på rätt väg med stapplande steg, men som ändå inte riktigt tagit steget fullt ut. Exemplet gäller den djupaste fasen en människa kan hamna i då hon kommit in i tankemedvetandets funderingar över själva meningen i sig själv. Alltså, det gällde inte bara frågan om meningen med det egna livet.

Camus beskriver dårskapen med vårt eget förnuft när vi anser det som allra mest förnuftigt, och visar att inte ens det djupaste mänskliga förnuft duger som förnuft, i jämförelse med vad detta förnuft ger sig ut för att vara. Camus skriver: 

”Det typiska för den absurda människan består i misstron mot tingens djupaste mening. Människa (Camus exempelgör ur pjäsen Don Juan) stakar ut sin väg bland alla dessa heta och bländade ansikten, gör sin skörd bland dem och bränner dem. Tiden följer med i hans lopp. Den absurda människan skiljer sig inte från tiden."

Ja, den absurda människan lever och dör med själva tiden. De förbrukar livet utan att ha levat det. De har inte förstått livets mening. Och vi får lära oss av hans upptäckter, att innan människan möter det absurda lever hon i vardagen och ställer upp sina mål för sig, bekymrar sig för framtiden eller söker sig ett berättigande i sina förhållanden eller anknytningspunkter. Hon mäter sina möjligheter, räknar på sådant som skall inträffa och kalkylerar med sin pension eller med sina barns verksamhet. Hon tror fortfarande att saker och ting i hennes liv kan dirigeras av henne själv. I själva verket handlar hon som om hon vore fri, även om alla fakta talar motsatt språk. Men sedan hon mött den absurda verkligheten blir förhållandena omkastade. Idén att jag är, min vana att handla som om saker och ting hade en mening, oberoende av om jag vid något tillfälle försäkrat motsatsen. Allt detta blir plötsligt underkänt genom den svindlande upplevelsen av absurditeten i en möjlig död.

Camus skriver: ”Om man tänker på morgondagen, sätter mål för sig eller sköter sina vanor, så måste man tro på friheten, även om man ibland försäkrar sig att inte känna till den. Men i detta ögonblick vet jag gott och väl, att den högre friheten, friheten att vara – som ensam kan ligga till grund för en sanning – inte existerar. Döden framstår som den enda verkligheten. Därutöver finns ingenting att tillägga. Jag är inte fri att föreviga mig själv, utan jag är en slav, till på köpet en slav utan hopp om revolution (uppståndelse, parentes av artikelförfattaren) i evigheten och utan möjlighet att ta min tillflykt till föraktet. Vilken frihet i ordets fulla mening kan bestå utan visshet om evigt liv?”

Jesus säger: ”Fäst dig inte vid denna värld, den skall försvinna.”

Camus beskriver helt enkelt (eller komplicerat) destruktiviteten i det meningslösa och konsekvenserna av vårt sinnelag, när vi klänger oss fast vid världen, och som inte låter sig påverkas av någon sinnesändring. 

Camus gör klart att det är i vårt tankemedvetande (eller sinnelag) vi kan hitta sanningen. Han skriver: 

”En som arbetar på posten är jämlike med en erövrare, om de har samma värderingar.” 

Analogt med detta kan vi också säga, att den som säger sig vara ateist är jämlike med Jesus om de har samma värderingar. Eller den som säger sig vara Jesus anhängare men lierar sig med rasismens eller Mamons värderingar inte alls har något med Jesus att göra.

Här handlar det om handlingens betydelse, kontra trons betydelse, och som knappast behöver någon prioritetsordning.

camus själv hade ett speciellt medvetande. Han ställer också den mänskliga uppfattningen om hoppet på sin spets: 

”Jag väljer bara sådana människor vilkas enda mål är att uttömma sina erfarenheter, eller om vilka mitt medvetande säger mig att de försöker uttömma sina erfarenheter. Längre går jag inte. För ögonblicket vill jag inte tala om någon annan värld än den, där tankarna och liven saknar framtid. Så snart människan arbetar och strävar är det hoppet som sätter henne i rörelse. Den enda tanke som inte är osann är alltså en ofruktbar tanke. I den absurda världen mäter man värdet av en idé eller ett liv efter dess ofruktbarhet.” Han syftar på livet i denna världens ordning, precis som Jesus gör. Något annat finns ju inte att syfta på, det är den verkligheten som gäller här.

Bönen är tanken, som försänkts i natt. Men anden måste möta natten, menar mystikerna och de existentiella, säger Camus och fortsätter: ... men inte den natt som föds genom att man sluter ögonen, genom människors egen vilja – denna mörka och slutna natt, som människan framkallar för att drunkna i den. Om hon skall möta en natt, då bör det hellre vara en förtvivlans natt som förblir klar, en polarnatt, en andens vaka, ur vilken kanske skall resa sig den vita och orörda klarhet, som ger alla objekt deras konturer i intelligensens ljus. På denna nivå förenas likvärdigheten med den lidelsefulla förståelsen.

Vilken frihet i ordets fulla mening kan bestå utan visshet om evigt liv? frågar sig Camus.

FRIHETENS VISSHET. Och vissheten gäller evigt liv, för många människor, som menar att hela samhällsordningen omgestaltas och omfattas av den goda principen, det vill säga genom Livsandens kärlek mellan människorna, för att det ”goda samhället” skall kunna återskapas. Någonting som människorna själva inte lyckas skapa i den här världen, tycks det. Meningen är därför att vi skall lösa så många problemknutar som möjligt i detta liv för att dessa skall vara lösta vid uppståndelsen. 

Uppståndelsen ser ut att vara Camus mest förhatliga stötesten. Utan tvekan är det ett gråtande, men ett intellektuellt kärlekshat till den allra innersta meningen. Detta oförnuft som de vetenskapliga erfarenheterna inte har kunnat acceptera.

Livsanden skänker i alla fall ett medvetande för den som vill, och alldeles gratis, enligt Jesus. Med det följer rättrådighet och kärlek som skall omsättas i handling för kärlek och rättvisa. 

Enligt den andliga traditionen är Livsanden en verksam men avvaktande verklighet, där andekraften är förmedlare av en opartisk och pragmatisk medling mellan Livsanden och människorna. En handling som uppenbaras av en nödvändig mottaglighet, i anslutning till var och ens död, för livet.

Förkunnelsen om Jesu outgrundliga rikedom skall låta alla människor som vill se hur den heliga hemligheten förvaltas, som från obestämd samtidighet har varit fördold i Livsanden, vilken lagt grundförutsättningarna för skapelsen. 

Och enligt det andliga uppsåtet utformar förbindelsen med Jesus, med vars hjälp vi får tillträde till Livsanden genom tankemedveten tro. 

För att fullständigt kunna fatta denna helighet och begripa vad bredden och längden och höjden och djupet är, som är mera än bara geometri, så kan vi förlita oss på Jesu kärlek, som överträffar den mänskliga kunskapsförmågan och uppfyller oss med den nödvändiga andekraften, allt enligt de andliga traditionerna från religionerna.  

Det goda samhället, som inte vill till sig riktigt här i världen, måste ta form i ljuset inom var och en för att kunna ta plats över världen.

Vi har kunnat se samhällen som närmat sig de goda idén, och sett hur tillräckligt många människor visat den goda viljan, och tvärtom sett när den goda viljan saknats, med följder av elände, krig och egoism som härskat. Här har tro och handling en avgörande betydelse, och ett rikare liv och en högre civilisation får därmed sin avgörande betydelse. Det absurda finns inom oss!

religionerna har likartad grundsyn  och förklaringar beträffande förståelsen av varat. På frågan var vi ursprungligen kommer ifrån och vart vi är på väg har nästan samtliga religioner ett likartat svar. 

Pairidaeza är det lånade persiska ordet för paradiset, som i den grekiska formen Paradeisos kom in i den grekiska bibelöversättningen Septuaginta, gällande för Edens lustgård i Första Moseboken.

Det är föreställningen om en lycklig urtid i en fullkomlig harmoni, som i denna fråga förenar världens religioner. Dilmun var sumerernas namn på det förlorade paradiset och Guldåldern var grekernas. Buddhisternas Sukhavati, eller Himmelriket och det Nya jordiska paradiset för de kristna. I Islam heter paradiset al-Djanna eller Firdaws.

Nästan samtliga religioner beskriver det förlorade paradiset med att odödligheten gick förlorad genom ett tabubrott – ondskan och hatet kom in i världen genom olydnad mot Livsandens intentioner. Och detta har ingenting med att Eva i paradiset var kvinna, det är ren ondskefull vidskepelse.

Ur den splittrade samsynen växte ekumeniken fram. Med den ekumeniska rörelsen, med bland andra Nathan Söderblom, gavs nya möjligheter. 

I dag lyssnar religioner mer på varandra än tidigare – paradoxalt nog – trots alla de synliga religionsmotsättningarna. Här skall vi urskilja mörkrets krafter, som överallt, med maktfullkomliga ambitioner utnyttjar människors behov, och vilseleder dem till hat och elände, inom religioner som i politiken.

Men genom kunskapen kommer hoppet om tolerans och kärleksfulla möjligheter till en ny värld grundad på mer tolerans över tankegränserna. 

Ofta har religion utnyttjats av makthavare. Maktfullkomliga människor har gjort religionen till sina verktyg för att legalisera sin maktutövning. 

Politik och religion har ofta gått hand i hand i makthavarnas ambitioner. Kungar av Guds nåde eller diktatorer med hegemonisträvanden legaliserade alltid sin rätt att skapa lagar över undersåtarna , så är det ännu i vår tid.

Paul Lindberg

Uppdaterad 2007-12-29