Egoism som politisk ideologi

Sortering av lönsamma mot olönsamma

Egoism som politisk ideologi

”Snällism” tillhör politikens löjligaste uttryck som propaganda! Löjligt, men ändå så verkningsfullt och skrämmande i sin hotfullhet! Ett ord påhittat av dem som vill konfrontera de starkare mot de svagare! De starka slår mot de svagare!

argumentens urusla enfald fick den egna partiledaren på fall. Men töntstämpelns konsekvenser kvarstår i praktisk handling. ”Snällism” kom i praktiken att ersättas av ”elakism”, som ideal istället för den goda medkänslan och solidariteten till behövande medmänniskor.

Det löjliga med ordet ”snällism” ligger i dess fördomar: nedsättandet, förljugenheten, diskriminerandet och kärlekslösheten – helt grundat på egoism.

Med urskiljning skulle alltså lönsamma människor stå mot olönsamma, och på så sätt bredda basen för de rikare och de redan lyckligt lottade, genom att försvaga de svagares ställning, och låta egoism blomma fullt ut.

Egoismens blomning är egentligen ingenting nytt. Tidigare ansågs det ociviliserat, det var inte rumsrent, och doldes ofta genom dålig argumentation. I dag sägs det öppet: lev upp till tesen om arternas kamp, ta för dig så mycket som möjligt, utan ansvar för andra, och känn dig själv lyckad i jämförelse med de misslyckade (losers). Sköt dig själv och skit i andra. Men detta är verkligen ociviliserat!

Under lång tid har emellertid många ansvarsfulla människor, med olika ideologier, värnat det sociala ansvaret för de behövande. Det har skett såväl bland liberaler som bland socialister. Hos dem har inte egoism varit drivkraften, utan civilisationsbygget. Övertygelsen har också funnits starkt förankrat både bland troende och många icketroende, och hand i hand. Och mycket har kunnat uträttas för det goda samhället.

En rocksångare intervjuades i radion (SR), och på frågan vad som är den bästa egenskapen hos människan, svarade han: ”Snällhet, på alla sätt och vis”. Och detta kan väldigt många människor säkert ställa upp på.

Dessvärre har egenskapen snäll förlöjligats av människor med den dåliga egenskapen ”elakism”. Dessa två ideal står mot varandra, som en realitet under världens gång – det onda mot det goda!

Paul Lindberg

Senast uppdaterat 2007-09-10

Först och främst

Om teleologisk utveckling

livet i sig självt är det som anses vara meningen med tillvaron – om vi summerar tänkandets flertusenåriga historia.

Denna summering har också fått en sammansmältning med vissa ursprungliga, såväl andliga, som ibland ideologiska värderingar. Ganska självklart och odramatiskt kan det tyckas, att livet självt är det som är meningen – något som alla redan tänkt ut själva – men ändå inte!

utformningen av människornas olika levnads-

sätt har varit vattendelare, som skapar olika flöden för utvecklingen, men som blöts och stöpts i olika åtskillnader, men som med tiden kunnat resultera i hållbara sanningar. Många ”sanningar” kommer säkert att omvärderas, medan nya förklaringar kommer att anses som mera sanna.

Naturvetenskapens utveckling är exempel på den ”dialektiska teleologin”, det vill säga: den "ändamålsenliga utvecklingen".

Människan tycks vara del i evolutionsprocessen med sitt ändamålsenliga skapande, och med kunskapsutvecklingen på gott och ont.

I civilisationsutvecklingen finns det två vägar, har det visat sig: den "konstruktiva", och den "destruktiva", med stora variationer. Inför dessa val kan man alltid ställa sig den moraliska frågan: till vad nytta är mitt skapande, och vad leder det till? Vem har glädje av mitt skapande, och vilka kan skadas av mitt skapande?

I vår tids extrema högkonsumtionssamhällen är det inte alls svårt att se att det destruktiva ger allvarliga följder för världens människor.

Egoism och girighet som drivkraft, tillhör den destruktiva vägen, medan ändamålsenligt skapande är den konstruktiva vägen – i de stora dragen.

Vilken av dessa vägar som dominerar i världen kan ju var och en fundera på, men också att ta ställning till. Vägen man väljer borde vara den som gynnar folkflertalen, och därmed skapandet av största möjliga kärlek och rättvisa för alla.

Att egoism skulle kunna vara en konstruktiv kraft är naturligtvis rena rappakaljan. Egoism har alltid varit ondskefullt och alltid destruktivt. Precis så som i dag.

Paul Lindberg

Senast uppdaterat 2007-08-21