|
Foto:
RLC
Cogito:
Ett
svenskt perspektiv
Ekonomi
utan tillväxt
Efter ett par decennier av
febrig global ekonomisk tillväxt började mörka orosmoln synas på
himlen under 2008. Utsläppen av växthusgaser hade de senaste åren
ökat rekordartat, med uppemot tre procent per år. På vårkanten
skenade oljepriserna upp till 130 dollar fatet, vilket skickade
chocksignaler till världens alla börser. Delvis som en följd av
stigande bränslepriser började världsmarknadspriserna på
livsmedel öka kraftigt, och under sommaren drog hungerkravaller
genom det globala Syd.
Rikard Warlenius: |2011-04-12|
Men
framåt höstkanten bytte världsekonomin riktning. Det amerikanska
banksystemet imploderade efter att utlåningsbubblan spruckit, och
en global lågkonjunktur utlöstes. Lägre efterfrågan gjorde att
priserna på olja och livsmedel åter sjönk och oron över att vi
kan vara på väg att överskrida planetens ekologiska gränser, som
hade varit framträdande i debatten i ett par år, ersattes av en
akut oro för finansiell härdsmälta och massarbetslöshet.
Världens regeringar satsade tusentals miljarder dollar på att
rädda bankerna. Uppskattningarna varierar, en av de mer trovärdiga
siffrorna kommer från Bank of England som hävdar att totalsumman
på statliga lån och lånegarantier till finanssektorn under 2008
och 2009 uppgick till 14 triljoner dollar, alltså 14 000 miljarder
dollar (George, 2010: 15-16).
Att
regeringarna lyckades mobilisera dessa fantasisummor för att rädda
bankerna är dock inte till någon omedelbar ekonomisk tillväxtglädje
för världens fattiga. När staterna nu behöver förbättra sina
statsfinanser sker det ofta genom att skära i utgifterna för
skola, vård och omsorg samt internationellt bistånd, alltmedan
finanselitens högt uppskruvade löner och bonusar fortsätter att
ticka in.
inkomstklyftorna växer
Åtminstone
en utveckling har varit förvånansvärt konstant under de senaste
decenniernas högkonjunkturer och lågkonjunkturer: att
inkomstklyftorna växer. Under högkonjunktur sker det främst genom
att de rikas inkomster ökar snabbare än de fattigas. Under
lågkonjunktur sker det genom att de fattigas inkomster sjunker
även i absoluta termer. Lågkonjunkturer slår brett genom att
många behöver skjuta upp vissa konsumtionsbeslut, men det är
förstås mest dramatiskt för dem vars konsumtion nästan
uteslutande består av baslivsmedel.
I juni 2009 rapporterade FN:s
World Food Programme att antalet kroniskt hungriga i världen hade
ökat med 115 miljoner människor de två senaste åren, upp till
över 1 miljard. När FN antog de så kallade
millennieutvecklingsmålen om att bland annat halvera antalet
hungriga till år 2015 var antalet 800 miljoner. I stället för att
minska i antal har de hungriga alltså blivit 25 procent fler.
När
den globala krisen nu – våren 2011– ser ut att vara
överstökad i åtminstone stora delar av världen återupprepas
mönstret från åren fram till 2008. Tillväxten är återigen
hög, i Sverige mycket hög. Arbetslösheten sjunker.
Försäljningen av bilar och utlandssemestrar tar återigen fart.
Julhandeln slog, som i gamla tider, rekord. Regeringen är
överlycklig och sänker skatten ytterligare och blåser därmed upp
konsumtionen än mer.
Men
så tornar de gamla orosmolnen åter upp sig vid horisonten.
Oljepriset stiger igen, bensinpriset är nu rentav högre än 2008.
Även livsmedelspriserna har passerat 2008 års nivåer. Åtminstone
en delförklaring till vinterns arabiska revolutioner är de allt
dyrare levnadsomkostnaderna. De minskningar av växthusgasutsläppen
som rapporterades för 2008 och 2009 lär visa sig ha varit
tillfälliga och en ökning åter redovisas när statistiken för
2010 är klar. När världen nu tar sig ur den akuta ekonomiska
krisen kastar den sig återigen rakt in i den mycket mer
djupliggande och långt mer allvarliga ekologiska och sociala
krisen. Den försvann aldrig 2008. Så fort tillväxten tog fart
igen, kom bekymren åter.
MINSKAD
TILLVÄXT – MINSKADE VÄXTHUSGASER
När
tillväxtsiffrorna efter krisen 2008 sjönk eller rent av
omvandlades till negativ tillväxt minskade för första gången
på årtionden de globala utsläppen av växthusgaser, och priserna
på mat och naturresurser stabiliserades. Men i stället ökade
arbetslösheten, fattigdom, hungern, utsattheten. När tillväxten
återigen tar fart kanske den akuta fattigdomen kommer att lindras
genom att fler får jobb och försörjning – men till priset av
att de ekologiska problemen förvärras. Detta ser ut att försätta
oss i ett fruktansvärt dilemma: ekologiskt ohållbar tillväxt
eller socialt oacceptabel stagnation.
Måste
det vara så? Kan det finnas en väg ur dilemmat?
Det
hegemoniska svaret på frågan är hållbar tillväxt. Endast
fortsatt ekonomisk tillväxt kan skapa de resurser som krävs för
att investera i en klimatomställning som på sikt minskar
våra ekonomiers miljöpåverkan. Det anses rent av ske spontant.
I
enlighet med den så kallade miljö-kuznetz-kurvan finns det i en
tidig utvecklingsfas ett samband mellan växande ekonomi och
växande miljöpåverkan. Men i den mognare fasen, ungefär där
industriländerna befinner sig, vänder kurvan och fortsatt
tillväxt leder till minskad miljöpåverkan. Detta påstådda
samband har visst empiriskt stöd vad gäller exempelvis lokala
utsläpp av svaveldioxid, men inte alls när det gäller utsläpp av
växthusgaser. Ändå fortsätter miljöekonomer att använda
kurvan, och ändå fortsätter i princip alla "seriösa"
politiker, debattörer och organiserade samhällsintressen att
hävda att fortsatt ekonomisk tillväxt kan frikopplas från
växande miljöpåverkan.
Vurmen för miljövänlig tillväxt liknar
nästan en statsreligion, en tro som omfattar alla (utom ett fåtal
kättare) och som nästan aldrig ifrågasätts, trots att den saknar
stöd i erfarenhet och vetenskaplig prövning.
tillverkningsindustrin
förlagd i utlandet
Hittills
finns förmodligen inget exempel på ett land som har frikopplat
ekonomisk tillväxt från ökad klimatpåverkan. Inte heller
Sverige, trots att motsatsen ofta görs gällande. Visserligen har
Sverige unikt låga utsläpp per capita för att vara ett
industrialiserat land, och dessutom har utsläppen per capita
minskat de senaste 20 åren – trots god ekonomisk tillväxt. Men
den bilden är sann bara så länge vi håller oss till utsläpp
gjorda i Sverige.
I den officiella statistiken, den som rapporteras
till FN, ingår inte transporter av personer och varor till och
från Sverige, och inte heller tas någon hänsyn till Sveriges
handel med andra länder. I en globaliserad världsekonomi har den
energikrävande tillverkningsindustrin i hög grad förlagts till
Syd, samtidigt som dess produktion
i hög grad konsumeras i Nord. Att då enbart bokföra länders
utsläpp där de görs ger en högst orättvis bild. Om utsläppen i
stället redovisas där varorna konsumeras, som invånarnas totala koldioxidfotavtryck (carbon footprint) får vi en helt annan
bild.
Om utsläppen från importvaror räknas in och exportvaror
räknas bort ökar Sveriges utsläpp per capita med minst 25 procent
i jämförelse med vår officiella statistik, hävdade
Naturvårdsverket för ett par år sedan (Naturvårdsverket 2008).
Nyare och mer detaljerad forskning pekar på att skillnaden snarare
är 65-100 procent (se exempelvis Carlsson-Kanyama med flera 2007,
Hertwich & Peters 2009, David & Caldeira 2010, Peters &
Solli 2010). Ur konsumtionsperspektiv är alltså Sveriges utsläpp
uppemot dubbelt så höga som ur produktionsperspektiv.
ökade
utsläpp i
takt med den ekonomiska tillväxten
Så
betraktat har Sveriges utsläpp sannolikt också ökat över tid, i
takt med den ekonomiska tillväxten. Sverige har en starkt negativ
koldioxidhandelsbalans, det vill säga att betydligt mer koldioxid
är förkroppsligad i vår import än i vår export. Vid sidan av
inhemska utsläpp är Sveriges koldioxidfotavtryck därmed i hög
grad en effekt av dels utrikeshandelns storlek, dels av
utrikesresor.
Både utrikeshandeln och våra utrikes flygresor har
fördubblats sedan 1990-talets början. Utrikeshandeln motsvarar
omkring halva Sveriges BNP och utrikesflyget ensamt motsvarar mer
än tio procent av Sveriges utsläpp. Därmed torde även Sveriges
samlade utsläpp ha ökat kraftigt sedan dess. Den farhågan
bekräftas även av ny forskning.
I en vetenskaplig rapport
publicerad av Nordiska rådet 2010 redovisas närmevärden för de
nordiska ländernas konsumtionsutsläpp för åren 1997, 2001 och
2004. Även under denna korta period finns en starkt stigande
tendens, och det varnas för att Sverige snart kommer att importera
mer koldioxidutsläpp än som orsakas direkt i landet (Peters &
Solli, 2010).
I
en annan studie utförd av forskare vid Stockholm Environment
Institute 2008 konstateras att även de inhemska koldioxidutsläppen
i Sverige har ökat mellan 1993 och 2003, trots att industrin och den
offentliga sektorn har blivit mycket utsläppseffektivare (det vill
säga orsakat mindre utsläpp per BNP-enhet) och att konsumenterna i
allt högre grad har valt grönare produkter. Men dessa minskningar
har helt ätits upp av ökade utsläpp till följd av högre
konsumtionsnivåer.
Rapportförfattarna drar slutsatsen att
förbättringarna i utsläppseffektivitet inte håller jämna steg
med den ekonomiska tillväxten; de konstaterar att det kanske inte
räcker att konsumera annorlunda för att nå klimatmålen, utan att
vi måste konsumera mindre.
utsläppseffektiviteten måste vara
högre än den ekonomiska tillväxten
»Frikopplingstesen«,
att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från ökad miljöbelastning,
stämmer alltså inte – inte ens i Sverige. Men skam den som ger
sig. Bara för att det saknas exempel på frikoppling i historien
och samtiden behöver det ju inte innebära att det inte är
möjligt i framtiden. Förvisso.
Men i så fall bör vi ändå vara ärliga och konstatera att
storleken spelar roll.
Som konstaterades i SEI-rapporten förmår
den måttligt tilltagande utsläppseffektiviteten inte hålla jämn
takt med den ekonomiska tillväxten, och därför ökar de absoluta
utsläppen. För att de absoluta utsläppen ska börja sjunka krävs
följaktligen att utsläppseffektivitetstillväxten måste vara
högre än den ekonomiska tillväxten.
Tim
Jackson har i sin bok Välfärd utan tillväxt ett enkelt men
slående räkneexempel:
Enligt FN:s klimatpanel IPCC behöver de
globala utsläppen minska med 4,9 procent per år till år 2050 för
att stabilisera atmosfärens koldioxidhalt vid 450 ppm och
tvågradersmålet ska vara inom räckhåll. Samtidigt beräknas
världsbefolkningen öka med 0,7 procent per år, och
världsekonomin per capita växa med 1,4procent per år. Det
innebär att för att minska utsläppen i enlighet med scenariot
räcker det inte att minska utsläppsintensiteten med 4,9 procent
per år, vilket är svårt nog, utan med 7 procent. För närvarande
blir ekonomin inte ens 1 procent mer koldioxideffektiv per år!
Om
vi dessutom föreställer oss en rättvisare värld år 2050, där
EU har fortsatt att växa med ett par procent per år men där
övriga världsdelar har vuxit ikapp, måste den globala tillväxten
bli ännu högre. För att vi samtidigt ska nå 450-målet
måste då utsläppsintensiteten minska med 11 procent per år och
vara 130 gånger lägre år 2050 än nu. Världen måste i så fall gå
från att släppa ut ungefär 700 ton koldioxid för att producera
ett värde av 1 miljon dollar till att bara släppa ut 5 ton per
miljon dollar. Det finns inget land som är i närheten av det idag.
Med ett skarpare utsläppsmål – allt fler forskare talar om
behovet av att stabilisera koldioxidhalten vid 350 ppm snarare än
450 – måste utsläppen minska ännu snabbare än i exemplet. Med
lägre ekonomisk tillväxt blir utmaningen åtminstone något mer
hanterbar.
Sveriges utsläpp måste minska
med 92 procent
För
Sveriges del kan ett Jackson-inspirerat räkneexempel se ut som
följer. Min utgångspunkt är inte IPCC:s "gamla" tvågradersmål
utan ett nyare framtaget av IPCC-medarbetaren Malte Meinshausen.
Enligt detta måste de globala utsläppen minska med 86 procent till
år 2050 (jämfört med 1990) för att till 75 procents sannolikhet
inte missa tvågradersmålet.
För Sveriges del utgår jag ifrån
att de globala utsläppen per capita bör vara lika över världen
år 2050, vilket innebär att Sveriges utsläpp måste minska något
mer än det globala genomsnittet, nämligen med 92procent (se
Warlenius, 2010). Det motsvarar en årlig minskning med närmare 6
procent per år. Observera att jag inte använder utsläpp ur
konsumtionsperspektiv, trots att det vore mer rättvisande. Skälet
är främst att tillgången på data är så påver. Dessutom blir
resultatet tämligen slående även med utgångspunkt i den
officiella statistiken.
Om
vi tänker oss att Sveriges ekonomi skulle vara lika stor om 40 år
som den är nu innebär det, logiskt nog, att utsläppsintensiteten
(utsläpp per BNP-enhet) behöver minska med knappt 6 procent per
år. 2007 var Sveriges utsläppsintensitet ungefär 20 ton CO2e per
BNP-enhet omfattande en miljon kronor. Om 40 år skulle intensiteten
i detta exempel behöva sjunka till 1,6 ton per miljon kronor. Det
är onekligen en stor utmaning. Men om vi dessutom tänker oss att
Sveriges ekonomi fortsätter att växa med omkring 3 procent per år,
vilket ungefär motsvarar de senaste decenniernas genomsnittliga
tillväxt, blir utmaningen långt större.
För att hålla jämna
steg med tillväxten och samtidigt minska de absoluta utsläppen
måste utsläppsintensiteten minska med 8,5 procent per år. Det
innebär att produktion motsvarande en miljon kronor år 2050 bara
får åstadkomma utsläpp av 0,45 ton växthusgaser (i exemplet
avses givetvis fasta priser, det vill säga ingen hänsyn tas till
inflation. Produktion för en miljon kronor avser alltså en miljon
kronor i dagens penningvärde, både nu och 2050).
Det
råder ingen tvekan om att vår ekonomis utsläppsintensitet måste
minska mycket snabbare än idag om vi ska nå rimliga klimatmål,
och det alldeles oavsett ekonomins storlek. Men det råder heller
ingen tvekan om att det är betydligt enklare att minska
intensiteten 12,5 gånger på 40 år, vilket räcker om Sveriges BNP
står stilla, än att minska utsläppsintensiteten med 45 gånger,
vilket krävs om ekonomin ska fortsätta att växa som nu.
Ett
sista räkneexempel. Om vi tänker oss att tillväxten ska
fortsätta med 3 procent per år ända fram till år 2100 –
nationalekonomerna anser ju att tillväxten inte behöver upphöra
– utan att utsläppen ens behöver fortsätta minska efter 2050,
måste utsläppsintensiteten då vara fjäderlätt. Att producera
samma mängd varor och tjänster som nu orsakar utsläpp om 20 ton
växthusgaser får 2100 bara orsaka 103 kilo – en minskning med
99,5 procent.
Denna
artikel är utdrag ur ett förord till rapporten Ekonomi utan
tillväxt
Rikard
Warlenius är styrelseledamot i Cogito
Läs
hela rapporten av Mikael Malmaeus!
Ekonomi
utan tillväxt
|
