Sanning
och tro
Att
tro på det otroliga
Är
det omöjligt att tro det otroliga även när det är sant?
Historien visar hur omöjligt
det är för oss att tro det ”otroliga”. Vi stämmer av med våra
vänner, och när ingen
tycker som ”galningen”, ja, då avfärdar vi honom. Det är
viktigare att "tro som andra" än att det man tror är sant.
Leif
Erlingsson: |2004-12-29|
I den självbiografiska klassikern "Natten", en
av de mest lästa böckerna om
Förintelsen, berättar Nobelpristagaren Elie Wiesel om hur
han som 14-årig judisk pojke bodde i den lilla Ungerska staden
Sighet under andra världskriget.
Rykten
cirkulerade medan nazisterna närmade sig, men få trodde att deras
lilla värld skulle kollapsa. Alla utländska judar utvisades. Bland
dem Wiesels religiösa läromästare, Moshe Beadle.
Månader
gick. Moshe kom tillbaka. Han
berättade en skrämmande historia. Bussarna med de utvisade hade i
Polen blivit överlämnade till Gestapo. Judarna
tvingades ut för att gräva djupa gropar. Alla,
män, kvinnor och barn hade blivit avrättade med maskingevär och
nedknuffade. Man roade sig med
prickskytte på bebisar som kastades upp i luften. Moshe
var sårad och antogs vara död. Det
tog honom månader att ta sig tillbaka för att varna sina vänner.
Under
långa dagar och nätter gick Moshe från hem till hem och berättade
om Malka, den unga flickan för vilken det hade tagit tre
dagar att dö, och om Tobias, skräddaren, som hade bönat om att få
bli dödad före sina söner.
Människorna vägrade inte bara
att tro på Moshe utan också att lyssna på honom. Detta var
i slutet av 1942.
Det
fanns ännu tid att fly. Det kom ännu fler rykten, men ingen
kopplade samman dessa rykten med Moshes historia. Tyskarna
kom, började ta bort judarnas rättigheter. Inte förrän de såg
sina släktingar ledas in i gaskamrarna i Auschwitz eller när de själva
steg in där, förstod de. Trots alla tecken.
Varför
kunde de inte se det uppenbara? Därför att det var alltför
otroligt för att man skulle kunna tro på det.
Bara
"galningar" talade om det. Det var därför.
*
Ett
annat exempel är Milton Mayers "They Thought They Were Free: The
Germans 1933-
1945"
(de trodde de var fria…), där han beskriver den gradvisa förlusten
av frihet och säger att leva i denna process är att absolut inte
kunna lägga märke till den om man inte har en långt större
medvetenhet än de flesta någonsin har behövt träna upp. VI
VÄRJER OSS mot att ändra vår världsbild. Ändå, ibland är
det nödvändigt, för vår egen överlevnad.
Jag förstår så
väl varför Moshe grät. Det är psykologiskt oerhört svårt
att tro på det som "ingen annan tror på". Det är
viktigare att "tro som andra" än att det man tror är sant.
Och ett halvår framåt signerade jag mina mail antingen
"Viljan
att tro oavsett sanning är större än viljan att finna sanning
oavsett tron." eller "The will to believe regardless of truth is
greater than the will to find truth regardless of belief.",
beroende på språk.
*
Följande
text behandlar den uppmjukning av vad som ses som etiskt försvarbart
som sker på båda sidor av Atlanten, samt i någon mån vilka
motkrafter som finns. Söndagen den 19 december 2004 kunde vi
i Kaliber, i P1, lyssna om systematisk tortyr och dödande av fångar,
utfört av det stora landet i väster. Något som jag särskilt kommer ihåg
från inslaget är att "Reglerna har mjukats upp. Från högsta
ort."
Ändå
finns det så mycket fina människor i det stora landet. Där
finns massor av intellektuella som ofta är långt mer extrema i sin
"vill hela mänskligheten väl" än vad många svenskar tycks
vara. Det finns faktiskt massor av positiva motkrafter.
Det fanns det förstås även i Tyskland i slutet av 30- och början
av 40-talet. Tills de hade undanröjts.
Det vi har i
dag, som vi inte hade då, är ett facit. Vi kan jämföra med
historien. Men vad vi tyvärr har i dag är att man tror att
vi bara "ropar varg" en gång till. Det är kanske inte
allom givet att se att denna gång är det likheterna i mekanismerna
vi pekar ut, inte någon slags jämförelse av grad av ondska.
Dessa
mekanismer är snarlika även i vårt eget land. Vi tycks vara
väldigt aningslösa här, kanske till och med mer aningslösa än i
själva det stora landet varifrån dessa mekanismer nu utgår.
Vi
har inte varit uppmärksamma på "the writing on the wall", som
trots allt många intellektuella har varit i USA. Vi har i
allmänhet inte läst de analytiker som i åratal har sett detta
komma. Och vi följde aningslöst
"Patron Persson", för
att inte stöta oss med Bush, Blair & Berlusconi.
Smygfascismen
kunde inte visas tydligare än när två borgerliga partiledare inte
såg något som helst anmärkningsvärt med att tala klarspråk på
radio om att vi i Sverige måste ge vika för de stora grabbarnas säkerhetstjänster
och acceptera tortyr, etc. Vi skulle göra om Baltutlämningen utan
att blinka. Vi lever med någon slags värderelativism hos våra
makthavare. Om det är OK med Washington, ja, då är tortyr
OK då.
Reglerna för vad som är etiskt försvarbart mjukas
upp och flyttas "fram" överallt. Moderatledaren Fredrik
Reinfeldt och folkpartiets Lars Lejonborg gav onsdagen den 22
december 2004 i radions P1, Studio Ett, strax efter 17:30 indirekt
sitt stöd till tortyr, i samband med diskussionerna kring de två
tortyr-utvisade Egyptierna.
Vi
får veta att Svenska folket ska ställa in sig på att såväl utländsk
säkerhetstjänst kan operera på plats i Sverige som att det kan
komma att ske avvisningar till länder som ANVÄNDER ANNAT ÄN ALLMÄN
DOMSTOL för att pröva skuldfrågan. Lars Lejonborg sa strax
därefter att "Jag vill försvara Fredrik Reinfeldt". Som
just hade avslutat med orden ".. eh .. Och ibland kan det vara bra
att vara rak över det, snarare än det vi har upplevt, tycker jag,
för att försöka .. eh .. komma undan diskussion i den här frågan."
Det var ju bra att han är rak.
Så att vi äntligen kan få
en diskussion i den här frågan! D.v.s. smyg-fascismen och de
långsamt flyttade gränserna för vad vi accepterar som etiskt försvarbart.
Det är dags för alla goda krafter att gå samman, i dessa
"yttersta tider".
Själv
har jag drygt 15 år av egen personlig erfarenhet av en av de
fundamentalistiska höger-kyrkorna från USA. Fram till den 15
mars 2004 var jag nämligen en helt aktiv medlem av Jesu Kristi
Kyrka av Sista Dagars Heliga dvs. Mormonkyrkan. Och hade så
varit sedan mitt omvändelsedop den 31 augusti 1988.
Hur kom
det sig då att jag vaknade upp, och började ifrågasätta och så
småningom grundligt undersöka min religion?
Från att på
1800-talet ha haft sina politiska sympatier till vänster så
uppvisar denna kyrka speciellt från senare delen av 1900-talet
betydligt större lojalitet och sympatier åt höger.
I dag
aktar man sig noga för att stöta sig med storföretagen och med
den allt mäktigare kristna högern. Man vill hålla sig väl
med makten. Detta görs inte tydligt för medlemmar, som ges
uppfattningen att "kyrkan inte tar ställning i politik".
Tidigare trodde jag att mormonerna skulle rädda världen.
Men
i dag ser jag att de snarare är en del av problemet. Inte,
som jag felaktigt trodde, en del av lösningen. Det var när
jag insåg detta, som jag började undersöka mormonismen på nytt.
Och när jag lyfte på locket stank det.
Det
stinker:
a.
när man ser intellektuella medlemmar som farliga medlemmar,
b.
när man ser sanningen som farlig,
c.
när man genom avtal censurerar alla som i dag får tillgång till
mormonernas historiska arkiv.
d.
när man utesluter medlemmar för att de skriver sanningen.
Mormonkyrkans
historia är en enda stor stinkande byk. Enskilda medlemmars andliga lidanden och oförrätter spelar inte någon
roll. Det finns i Mormonkyrkan ingen möjlighet att få rätt
mot en ledare som missbrukar sin ställning mot en troende medlem.
En sådan måste vörda ledarna som Guds ställföreträdare på
jorden.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hindrar
andlig och personlig utveckling genom sin hållning att medlemmar
aldrig ska tvivla, ifrågasätta eller tänka själva. Såvida
de inte tänker "rätt", för då får de givetvis tänka själva. Men
för omvärlden så är detta inte så viktigt.
Det politiskt
viktiga med Mormonkyrkan är att den kontrollerar en stor del av rösterna
i den amerikanska västern. Och är en viktig del av den
kristna högern, även om den inte egentligen ses som kristen av de
andra. Vilket förresten är en mycket viktig aspekt att ta
med i eventuella "härska genom att söndra" strategier.
Som
idealisk politisk styrelseform ser man i Mormonkyrkan teokrati – alltså inte demokrati
– utan envälde under Kristus. Därför växer
inställningen att demonstrationer, yttrandefrihet och fredsarbete
är något löjligt och skadligt.
Mormonkyrkans ledare, president
och "Profet", är republikan. D.v.s., han har sina
sympatier åt höger. Han stödde t.ex. Irak-kriget.
Och
den nu avlidne något lägre ledare som i media uppfattades vara
kritisk till ett då förestående krig blev motsagd genom
press-release, att det inte alls var så han hade menat.
Men
detta skifte från vänster till höger är bara ytligt sett en motsägelse.
Därför att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga alltid har
eftersträvat politisk makt.
Joseph Smith, grundaren, ville
t.ex. bli kung över hela jorden. Man går alltså efter
makten, söker världslig makt. På 1800-talet var
"högern"
mot det som då sågs som helt grundläggande för Jesu Kristi
Kyrka, såsom bl.a. månggifte. Då stod också Jesu Kristi
Kyrka för anti-fattigdom.
I början av 1900-talet ändrade
man strategi. Bl.a. avskaffades månggiftet. I dag står samma
kyrka för motstånd mot lika rättigheter för alla och motstånd
mot homosexuella äktenskap och annan intolerans. Och för
plutokrati, maktförskjutning till storföretagen. Man vill ha
en del av makt-kakan som den kristna högern skär, verkar det.
Och
vad är det för makt-kaka som den kristna högern skär då, kan
man fråga sig?
Den så kallade evangeliska kristendomen i
USA har sedan ungefär 1967 ingått i en ohelig allians med
Sionisterna. För Sionisterna så handlar detta enbart om makt
– att ha 200 000 "Kristna" predikanter i USA som predikar stöd
för staten Israel i alla väder och oavsett vilka brott mot mänskligheten
som begås, det är bara alldeles för bra för att tacka nej till.
Så de flesta intellektuella judar i USA sålde sina vänster-sympatiserande
och liberala själar, och gick i partnerskap med de så kallat
evangeliskt kristna. Men, vad är lockelsen för de senare,
kan man fråga?
Teologiskt så är det
"Rapture" (extas, hänförelse); att tas
upp till Gud; och Harmageddon. Det måste bli
– så
resonerar de – ett Harmageddon med kärnvapen och så vidare i
Israel, och vi måste alla arbeta för att uppnå detta höga mål,
så att de rättfärdiga kan "tas upp", och resten av oss få
vad vi förtjänar – inklusive judarna.
Politiskt,
så handlar det om rå makt. Tillsammans med Sionisterna så har de evangeliskt kristna i dag
makten. Vilken kick, för dem
som står vid rodret!
Vilken
makt-kick! De kontrollerar
den mäktigaste nationen på jorden! De kontrollerar den mäktigaste
kärnvapenarsenalen någonsin! Och den mäktigaste armén,
flottan, flygvapnet, etc.. Vad bryr de sig om soldaterna?
Inte ett dugg. Soldaterna förväntas bara göra vad de är tillsagda!
De är inte viktiga.
Målen – makt och
"Rapture" – helgar vilka medel som helst.
Inklusive tortyr, mord, o.s.v.
*
Sammanslagningen
av följande fyra institutioner anser jag är det som sannolikt
kommer att ge upphov till den "perfect storm" som vi tycks ha
framför oss, ett förestående storkrig mellan "kristendom" och
Islam. Ett religionskrig, alltså.
Regeringar
a. slås samman med det militär-industriella komplexet
b. slås samman med storfinans utom demokratisk kontroll
c. slås samman med fundamentalistisk religion
Angående
den konflikt detta måste innebära för mina egna gamla vänner
bland Mormonerna så kan jag konstatera att för Mormoner som
regelbundet besöker templet så minns de, om de tänker efter: Vem
det var som lovade att ta jordens skatter, och med guld och silver köpa
arméer och flottor, falska präster som förtrycker, och tyranner
som förstör, och att regera i blod och skräck på denna jord.
Jo, Lucifer.
Och de kommer då också ihåg att Elohim (Gud
Fadern) med stort eftertryck sade: "Gå bort!"
För
den som är en aktiv och tempelbesökande Sista Dagars Helig i dag måste
det kännas splittrat att å ena sidan tro att det är Lucifer själv
som regerar i blod och skräck på denna jord, och att å andra
sidan Profeten ger sitt stöd till de "evangeliskt" höger-kristna
som förde angriparen George W. Bush till makten.
För att hantera en
sådan motsägelse måste man helt upphöra med att bry sig om sin
omvärld och endast fokusera sin egen navel och sin egen personliga
rättfärdighet.
Det finns ett sätt till, som väldigt många
tillämpar, och det gäller säkert inte bara Mormoner. Nämligen
att säga och tänka att "detta är för komplicerat för lilla
mig att förstå", "Det finns experter och kunniga personer i
regeringarna som tar hand om dessa svåra frågor." Dvs, man
hänskjuter ansvaret bort från sig själv, för att det blir för rörigt
i skallen, med motsättningen mellan det man ser och det man tror.
Ungefär som Moshes vänner, ovan.
Men
det finns inte bara höger-kristna utan också en massa "tjäna främlingen
och de lidande-kristna" i det stora landet. De är
visserligen ofta icke-politiska, men om de bara vaknar så är de en
mycket stark kraft med stark tro bakom det de i så fall gör. Och så
finns det, som nämnt, en massa intellektuella också. Motkrafterna
väcks ju av den extremism som fundamentalisterna uppvisar.
Ett
av problemen är politisk hemvist. Som många säger, det
finns ju bara två olika höger-partier att välja på. Jag känner
själv en amerikan med vänstersympatier som röstade höger år
2000 för att inte en misstänkt höger-Sionist, Senator Joseph
Lieberman, som är ortodox jude, skulle bli vicepresident.
Lieberman var ju "running mate”" till
Al Gore för demokraterna,
och min vän oroade sig för utvecklingen i mellanöstern mellan
Israel och Palestina och ville hellre ha Collin Powell som ordförande
över the Joint Chiefs of Staff.
Det var ju Powell som lyckats
förmå Israel att inte hämnas på Irak när Irak sköt
Scud-missiler på Tel Aviv i Israel. Dessutom talar Powell
jiddisch. År 2004 röstade samme man givetvis på
John Kerry,
för då gällde det ju Irak-fiaskot. Kanske inte alla
amerikaner är lika kalkylerande i sitt röstbeteende, men det är
ett problem att det inte finns en fungerande demokrati där man har
reella alternativ.
Ändå,
när man läser vad Noam Chomsky och andra som är ute och träffar
människor säger, så förstår man att det finns massor av tänkande
amerikaner. Jag tror att andelen tänkande amerikaner, skam
till sägandes, är långt större än andelen tänkande svenskar.
De har ju också fina traditioner av att ha skapat FN och andra människorättsorganisationer.
Det finns mycket och goda krafter.
Faktum är att själva det
republikanska (höger-) partiet riskerar att brytas sönder av inre
motsättningar mellan fundamentalisterna och mer jordnära högermänniskor.
Fundamentalisternas övertag är att de ännu är bättre
organiserade, men det är bara en tidsfråga, såvida
fundamentalisterna inte skickar alla andra till koncentrationsläger…
Leif
Erlingsson, är författare och numera religionskritiker.
Ursprungligen
postat på mailinglistan Mediekritik. Tidigare
publicerad på Humanistgruppen, under Leif
Erlingsson, Att
tro på det otroliga.
|