Stabila berg utan risker existerar inte.

Forsmark och avfallsförvaringen

Kärnavfallsförvaret osäkert

Det högaktiva avfallet från våra kärnkraftverk skall läggas i berget vid Forsmark. Det är beslutat. Där måste avfallet ligga fullkomligt intakt i minst 100.000 år. Men Kärnavfallsförvaret är inte säkert, skriver docent Nils-Axel Mörner. Och han skriver i UNT om att vi måste tänka om för att klara säkerheten för det högaktiva avfallet för nästkommande generationer.

 Som grundförutsättning för detta förslag angav man ”urbergets stabilitet”. Metoden fick namnet KBS-3-metoden och innebär att de använda bränslestavarna läggs i en kopparkapsel som deponeras på 500 meters djup i gångar­ och schakt som tillsluts med en svällande (därmed tätande) bentonitlera. Därefter överger man lagret och utlämnar det till bergets egna processer.

Man anser att systemet har flera oberoende barriärer: kopparkapseln ( 5 centimeter), bentonitleran (35 centimeter) och berget (500 meter). Så var det utstakat för 30 år sedan, och vid det konceptet har SKB envetet hängt kvar, trots att modern forskning ger en närmast revolutionerande ny syn på berget och dess stabilitet. 

"HYPERSTABILT BERG"
Den ursprungliga grundförutsättningen – ett hyperstabilt berg – är numera totalt utraderad.

Måndagen den 16 november hölls ett märkligt möte om koppars korrosion. SKB anger mycket ringa korrosion över ofantliga tidsrymder. Detta säger man sig har forskat på i över 30 år. Som argument har man bland annat använt den ringa korrosionen av en bronskanon från skeppet Kronan som gick under 1678. 

En grupp forskare från KTH bestående av professor G Hultqvist, doktor P Szakalos och doktor O Grinder visar däremot att kopparmynt från Kronan (1678) och Vasa (1528) är starkt korroderade. Dessa forskare visar även att koppar kan korrodera i vatten. Det var om detta symposiet egentligen handlade. Frågan synades av en internationell expertgrupp. SKB-gruppens försvar klingade ihåligt. 

Det måste anses som ganska otroligt att en sådan här frågan kan komma upp i ett så här sent skede i processen. Om KTH-gruppen har rätt skulle en kapsels kopparhölje kunna vara förstört på 1000-2000 år.

SÄKERHET UTAN GARANTIER
Därmed föreligger inte längre kopparkapseln som en garanti för en långtida säkerhet och isolering av det högaktiva avfallet gentemot biosfären.

Bentonitleran som återfyllnadsmaterial  runt kapslar och i gångar och schakt är kopplad till många och stora problem. För 30 år sedan ansågs frågan enkel och närmast trivial. Med åren som gått har problemen tornat upp sig. Bentonit innehåller lermineralet montmorillonit som är svällande. I vardagslivet känner vi det från kattsand och snigeldynamit. Balansen mellan vattentillförsel och svällning är delikat och varierande från bergmiljö till bergmiljö. 

Mycket – förvånande mycket – återstår att lösa och visa innan man riktigt vet hur detta skall ske nere i berget vid Forsmark intill de heta kapslarna. Bentonitleran kan inte anses som en barriär i en långtida säkerhet, snarast som ett förpackningsmaterial.

Berget självt ansågs tidigare utgöra huvudbarriären. I detta 30-år gamla scenario var berget helt stabilt och jordbävningarna inte större än de vi uppmäter i dag. Detta har emellertid visat sig vara fel och ohållbart. 

Berget är inte alls stabilt

Jordbävningarna efter senaste istiden har visat sig vara både stora och många. Hela 59 stora jordbävningar har dokumenterats under de senaste 13.000 åren. De flesta (50 procent) skedde för 9000-10.000 år sedan då landhöjningen var som störst. Flera av dessa jordbävningar måste ha varit på över 8 på Richterskalan.

Tack vare lervarvskronologin (där ett lervarv motsvarar ett år) har många av dessa jordbävningar kunnat dateras inpå året när. I området runt Stockholm har hela sju jordbävningar identifierats inom perioden 10.491 till 10.388 varvår sedan. Det innebär en utomordentligt hör frekvens. Det hör till saken att bara jordbävningar på över 5,5-6,0 kan identifieras med geologiska metoder. Till detta kommer förkastningar och frakturer i berget över stora distanser från epicentra. Vi har även identifierat explosiv metanavgång; en faktor som SKB inte ens beaktat. 

Tron på ett stabilt urberg är därmed bortblåst och förpassad till kärnkraftens barndom för 30 år sedan. Därmed faller berget som en garanterat säker barriär i ett långsiktigt perspektiv, det vill säga över den erforderliga 100.000-årsperioden.

I denna nya situation synes KBS-3-metoden direkt olämplig för ett slutförvar av högaktivt kärnbränsle. Man bör även notera att det högaktiva materialet från själva reaktorerna ännu inte omfattas av något förslag till långsiktigt omhändertagande (hur det nu kan motiveras ur laglig synpunkt är fördolt). 

Vad gör vi då med avfallet som vi har och kommer att få? Det finns egentligen bara två vägar att gå: djupa borrhål på tre till fem kilometer eller en torr förvaring i dränerade berghöjder.

DET ÄR SÄKERHETEN SOM GÄLLER
Personligen har jag länge pläderat för en torr förvaring inuti höga berg (DRD-metoden från Dry Rock Deposit). Därmed får man rådrum under god säkerhet och med kontrollmöjlighet. Man inväntar helt enkelt nya tekniska lösningar. 

Metoden är mycket billigare än KBS-3 metoden, en tredjedel eller kanske ännu mindre. Dessutom blir man omgående av med mellanlagret Clab, där säkerheten är mycket låg, för att inte säga urusel. 

Hur som helst faller barriärerna, och då gäller det att tänka om. Naturligtvis är det just det vi nu måste göra: med kraft och lyhördhet. Det är ju ändå säkerheten under minst 100.000 år det gäller.

Nils-Axel Mörner, docent och tidigare föreståndare för Paleogeofysik & Geodynamik vid Stockholms universitet
patronus för Skytteanska Stiftelsen vid Uppsala universitet
Artikeln har tidigare varit publicerad i UNT 2/1 2010  

Läs mer: Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen

www.folkkampanjen.se