|
Countdown
to Copenhagen
Värna
skapelsen!
Inför
FN:s ödesmöte i Köpenhamn i december bjöd Svenska kyrkan,
riksdagspartierna och fyra stora organisationer in till ett
seminarium om klimatpolitiken. Världens främsta klimatforskare har
slagit fast att klimathotet ökar allt snabbare. Åtta av tio svenskar vill att
Sverige ska snabba på när det gäller att minska
koldioxidutsläppen. Hoppet ligger nu hos människornas goda vilja!
Och den viljan måste prioriteras och respekteras!
Maria Sandell: |2009–05–14|
– Att värna skapelsen och människan är kyrkans ansvar men
samtidigt inget unikt kristet. Vi har att finna våra roller
tillsammans med krafter som delar samma mål. Att ge stöd åt våra
politiker att föra en solidarisk klimatpolitik är att ta rollen
på allvar, säger ärkebiskopen Anders Wejryd.
Under
FN-mötet i Köpenhamn ska ett nytt internationellt klimatavtal
förhandlas fram. Det avgör världens klimatinsatser för
årtionden framåt. Svenska kyrkan driver tillsammans med svenska
Diakonia och organisationer i åtta andra länder i Europa kampanjen
Countdown to Copenhagen.
På
Svenska kyrkans uppdrag intervjuade Synovate i slutet av mars 1023
personer bland allmänheten. De fick höra vad världens
klimatforskare sagt under konferensen i Köpenhamn i mars strax
innan intervjun gjordes och fick sedan frågan:
"Anser
Du att den nya forskning som visar att klimatförändringarna går
mycket snabbare än man tidigare trott är skäl för att öka
takten i Sverige och EU:s utsläppsminskningar eller anser du inte
det?"
Åtta
av tio svenskar svarade att de vill att Sverige ska öka takten när
det gäller att minska på koldioxidutsläppen.
Maria
Sandell är pressekreterare i Svenska kyrkan.
Upprop
från Svenska kyrkan och forskarsamhället, klimatseminarium i Riksdagen:
Människans
klimatpåverkan mycket värre än vi tidigare trott
Publicerad:
2009-05-12, Uppdaterad: 2009-05-13
"Nya
studier att en viss klimatförändring kan medföra värre effekter
än vad som tidigare antagits. Sverige har hittills drivit en
alltför försiktig linje och vi menar att ambitionsnivån måste höjas
rejält." Det skriver ärkebiskopen Anders Wejryd tillsammans
med flera företrädare för forskarsamhället.
Det
vetenskapliga stödet blir allt starkare för att klimatförändringen
är värre än vad som tidigare antagits. Därmed ökar vårt
moraliska ansvar att vidta åtgärder.
För
det första visar nya data att förändringar i klimatsystemen kan gå
snabbare än vad tidigare bedömningar sagt. Ett tydligt exempel är
den dramatiska minskningen av havsisen i Arktis 2007 och 2008. Förändringen
är större och sker snabbare än vad modeller har visat. Om
minskningen består kan den bli ett första exempel på en kritisk
tröskeleffekt.
För
det andra visar nya studier att en viss klimatförändring kan medföra
värre effekter än vad som tidigare antagits. Den temperaturökning
som ger "skäl för oro" över allvarliga risker för
unika och hotade ekosystem, extrema väderhändelser och global
spridning av effekter ligger snarare vid någon eller ett par
grader, än vid några grader.
De
som drabbas värst av klimatförändringen är de fattigaste i världen,
de har ofta sämst möjligheter att anpassa sig till förändringar
och de har bidragit minst till problemen.
Men
samtidigt som klimatförändringen ser allt mörkare ut tar alltfler
enskilda, forskare organisationer, företag och politiker världen
över klimatfrågan på allt större allvar. Lösningskatalogen växer
och många lågt hängande frukter väntar att bli plockade. De
snabbaste åtgärderna är ofta direkt lönsamma för plånboken och
bokslutet, och klimatinvesteringar kan ge exportintäkter. Trots
problembilden är vi därför optimistiska.
Mot
den här bakgrunden presenterar vi idag våra åsikter på ett
seminarium i Sveriges riksdag. Vi har globala nätverk inom
akademin, civilsamhället och religiösa organisationer, vi
samverkar med forskare, företag och lokala organisationer över
hela världen och vi vet att förväntningarna är höga på
klimattoppmötet i Köpenhamn i december.
Men
innan dess ska EU finslipa sina positioner och just dessa dagar
arbetar riksdagen på den politik som Sverige - EU:s ordförandeland
under Köpenhamnsmötet - ska driva. Sverige har hittills drivit en
alltför försiktig linje och vi menar att ambitionsnivån måste höjas
rejält.
1.
Först måste målen ses över. Tvågradersmålet är sannolikt
alltför högt. Koncentrationen av växthusgaser får inte överstiga
400 ppm. För de rika länderna krävs utsläppsminskningar på
hemmaplan på minst 40 procent åren 1990-2020. Till 2050 bör utsläppen
minska med 90 procent. EU:s mål på 30 procent är alltför låg, särskilt
då en stor del av betinget får genomföras utanför EU. Den
minskning på 27 procent i Sverige åren 1990-2020, som föreslås i
klimatpropositionen, är heller inte tillräcklig. Med en så låg
omställningstakt idag blir kraven långt högre på våra barn och
barnbarn.
2.
Sedan krävs insatser i utvecklingsländer. Sverige och EU måste
minska utsläppen i utvecklingsländer motsvarande 40 procent av de
egna utsläppen. Arbetet måste fokusera på åtgärder som annars
inte skulle blivit av. En politik som tillåter att Sveriges och
EU:s klimatmål till stor del får nås med billiga åtgärder i
fattiga länder innebär inte bara att åtgärder på hemmaplan
skjuts på framtiden. Den leder också till att rika länder gör
vad fattiga annars kunde gjort och att utvecklingsländerna därmed
pressas till mer kostsamma insatser. "40 hemma, 40 borta"
är därför ett minimikrav.
3.
När den rika världen står för merparten av utsläppen är det svårt
att förmå fattiga länder att acceptera klimatåtgärder. Därför
behöver de rika länderna inte bara gå längst för att minska
utsläppen, de måste också ge stöd för teknikutveckling och
anpassning i fattiga länder. Den globala notan har beräknats till
två till tre gånger världens samlade bistånd. EU och Sverige måste
nu markera att de är beredda att ta sin del av notan.
4.
När klimatmålen ska genomföras är två strategier viktigare än
andra: energieffektivisering och förnybar energi. EU:s mål för
energieffektivisering, 20 procent bättre än prognosen för år
2020, är för svagt. Trots det föreslår regeringen en försiktig
linje: 20 procent lägre energiintensitet, dvs energiförbrukning i
förhållande till BNP. Energimyndigheten menar att "business
as usual" leder till 20 procent vid 2020. Det krävs alltså en
energislösarpolitik för att misslyckas. Målen måste skärpas.
Negawatten, den sparade energin, är den billigaste åtgärden av
alla. Rapporter pekar på att Sveriges energianvändning kan
halveras till 2030.
Regeringen
vill att hälften av energin ska vara förnybar år 2020, men det är
bara någon procents ökning av ett bindande EU-mål. I det
perspektivet är det också anmärkningsvärt att låta Vattenfall
fortsätta att storsatsa på kolkraft. Och det finns goda skäl att
ifrågasätta öppningen för mer icke-förnybar kärnkraft utifrån
ett globalt utvecklingsperspektiv. Uranbrytning i fattiga länder är
förknippad med både säkerhetsproblem och miljöskador och
problemen med avfallshanteringen kvarstår. Avgörande för EU och
Sverige borde vara ett fullt pris på de samlade miljöskadorna. Då
vrids marknaderna rätt.
Målet
med våra presentationer i riksdagen idag är att visa att samtidigt
som problemen ter sig allt allvarligare så är lösningarna mer
lovande än någonsin. När världen nu ska hantera den ekonomiska
krisen med stora investeringsprogram är det därför inte bara
viktigt utan också fullt möjligt att en stor andel av resurserna
satsas på klimatsnåla samhällen. Varje krona som läggs på ohållbara
lösningar är ett dyrt steg åt fel håll.
Klimatförändringen
ställer mänskligheten inför en historisk utmaning. Vi måste därför
alla verka för att fler åtgärder sätts in snabbare. Kommande
generationer och människor i fattiga länder ropar på oss - här
och nu - att ta ett långt större ansvar. Vi har mycket att vinna på
att satsa rätt. Höj tempot i klimatarbetet!
Anders
Wejryd (SvK), Johan Rockström (SEI), Svante Axelsson
(Naturskyddsföreningen), Lasse Gustavsson (WWF), Christer
Zettergren (Röda korset), Mikael Karlsson
(Naturskyddsföreningen).
|
