Högt i det blå...

Nya moderaterna

Föregångslandet

Efter reformeringen av Svenska kyrkan år 1999/2000 har en rad kyrkoherdar (över 20 stycken) inom Stockholms stift sagt upp sig, ”frivilligt”, som det heter. Det understryker ett faktum att politikerna alltid avgår med segern och därmed skriver kyrkohistoria. 

  Ulf Svensson:  |2009-09-02|  Nya Moderaterna, med statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg i spetsen, har onekligen gjort avtryck i svensk politik. De är moderna, framgångsrika och nydanande i flera avseenden. 

Frågan är om Moderaterna i övrigt kan sägas leva upp till de nya, höjda kraven nu när ambitionsnivån höjs i partiet och man vill bli det nya statsbärande partiet.

I samband med arbetsstämman i slutet av augusti lanseras nämligen också skriften ”Framtidsvalet” där ett område handlar om det etiska förhållningssättet.

Kanske faller de redan här med sina nya ambitioner, om man betänker på hur man agerar inom Svenska kyrkan?

Kyrkovalet och nya Moderaterna ställer upp lokalt såväl som nationellt. Men frågan är vad det innebär att vara folkvald representant för nya Moderaterna inom Svenska kyrkan.

Av händelserna i Hedvig Eleonora församling, där det fortfarande ur en politisk synvinkel anses vara biskopen som föreslagit att den kvinnliga kyrkoherden skulle avgå från sin befattning, vilket måste innebära bryderi. 

Här har moderata politiker offentligt blivit utskällda av biskopen, vilket är unikt, och som kallat politikerna i Hedvig Eleonora församling för fega. Och framförallt gäller kritiken nya Moderaterna, som har egen majoritet i Kyrkofullmäktige, men också Folkpartiet genom FISK, som också varit med och genomdrivit beslutet. Att inte stå för de egna beslutet, och att skriva till stiftet utan att vare sig kontakta den tidigare kyrkoherden eller biskopen, och sedan påstå än det ena än det andra, ökar inte trovärdigheten. 

I kristliga sammanhang talar man ibland om falskt vittnesbörd och med det menar man att man inte får säga något om någon som inte är sant.

Rättssystemet

Många menar att ”inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa” är en grundsten i vårt rättssystem. Och att ”inte säga något om någon som inte är sant”, som en absolut kärna i vårt värdegrundsystem. Man bryter inte bara ett Guds bud, utan man raserar och förstör något som är mer djupgående i ett rättssamhälle och i den mellanmänskliga samvaron. Detta faktum tycks vara klart utanför kyrkans värld, och det borde kännas problematiskt om detta blir ett allt större inomkyrkligt problem. 

Som jag ser det är politikernas återinmarsch i Svenska kyrkan (många trodde nämligen att när staten bröt med kyrkan bröt man också den politiska makten över kyrkan), där man gjort varje enskild församling till en egen värld av normer och regler, som ytterst problematiskt. 

Det stora problemet är kanske inte att det är en och annan politiker som inte håller måttet, som kommer in i dessa sammanhang, utan vad alla andra omkring dessa personer gör. Gör man inget blir man medskyldig till oredligheten. Det kallas också för medlöperi. 

Nya, fega Moderaterna

När biskop Caroline Krook uttalade sig i Östermalmsnytt om händelserna i Hedvig Eleonora församling, konstaterande att politiker som inte står för sina egna beslut är fega, så uttalar biskopen i praktiken också om ordningen i kyrkan.

Å ena sidan hyllar biskopen principen om det dubbla ledarskapet, där politiker och kyrkoherdar i samförstånd leder en församling. Å andra sidan kan biskopen konstatera att det är politikerna som har slutordet, och att det ibland får oönskade konsekvenser för en församling. 

Efter reformeringen av Svenska kyrkan år 1999/2000 har en rad kyrkoherdar (över 20 stycken enligt våra källor) inom Stockholms stift sagt upp sig ”frivilligt”, som det hetat i kommentarerna. Samtidigt som de fått 2 eller 3 årslöner i avgångsvederlag, som plåster på såren. Det understryker det faktum att våra politiker alltid avgår med segern och därmed skriver historien. 

Hur det ser ut i övriga stift vore av stort intresse att ta reda på, eftersom denna nyordning kommer att få stora konsekvenser för kyrkans inre, och yttre, liv.

Framtidsvalet

En naturlig följdfråga: vad innebär det att lägga sin röst på nya Moderaterna i kyrkovalet 2009? I den aktuella skriften ”Framtidsvalet” har man apostroferat etikens betydelse för att verka inom nya Moderaterna, och tagit fram en skrivning som man kallat ”Vårt etiska förhållningssätt”. 

Här talar man klarspråk om vilka spelregler som gäller för alla de som är förtroendevalda inom Moderaterna. 

Det är en ambitiös skrivning även om det blir oklart vilka som är viktigast att ta hänsyn till – andra partikamrater eller väljarna. 

I skriften talar man både om uppförandekod och kandidatförsäkran, vilket tyder på att man tar frågan på högsta allvar, vilket måste anses vara föredömligt. Men om man då struntar i ett etiskt ansvarstagande, vad händer då? Tja, det är här man börjar undra om allt detta är på låtsas. Omfattas till exempel moderata politiker i våra kyrkofullmäktigeförsamlingar av denna skrifts innehåll, eller ligger dom utanför detta regelverk? 

Och om alla moderata kyrkopolitiker omfattas av skriften ”Framtidsvalet”, vad gör man då med politiker av den sort vi upplevt i skandalernas Hedvig Eleonora församling och i alla övriga församlingar där kyrkoherdar skilts från sina förordnanden i förtid? 

Allt detta har skett under oklara förhållanden och där Moderaterna haft ledande befattningar!