Vad
döljer sig bakom församlingsledarna? FOTO RLC
Kyrkovalet:
Ockuperad
kyrka
I
senaste valet till Europaparlamentet avstod majoriteten av EU:s
medborgare från att rösta, trots stora ansträngningar från
unionens politiker. Valdeltagandet uppgick i genomsnitt endast till
43 procent för alla EU:s medlemsstater. Röster har höjts om
att den demokratiska legitimiteten för unionen närmar sig en
kritisk gräns. Ett annat val av tvivelaktig karaktär är höstens
kyrkoval.
Ulf Svensson |2009-09-02|
Kyrkovalet handlar om vilka som skall styra och ställa inom
Svensk kyrkan. Det är ett val där 9 av 10 avstår från att
använda sina röster. Men mycket står på spel. Det finns nämligen
krafter som vill åt kyrkans ställning, resurser och inflytande för
egna syften, och som inte alltid är liktydigt med vad kyrkan officiellt
står för.
Valet den 20 september gäller till Svenska kyrkans olika församlingar
och andra beslutscentra. Medlemsantalet är det största i Sverige näst
efter medborgarskapet i nationalstaten Sverige. Totalt har Svenska kyrkan
nära 7 miljoner medlemmar varav cirka 5,6 miljoner är röstberättigade.
Till skillnad från övriga demokratiska val i Sverige får även
ungdomar rösta om dom fyllt 16 år. Ungdomarna är ju en av de största,
aktiva grupperna inom kyrkan, vilket i sig är ett intressant faktum.
Totalt
är det 1200 nomineringsgrupper som ställer upp i kyrkovalet,
nomineringsgrupper som i sin tur valt ut ett antal kandidater. Till
kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, är
det 14 partipolitiska respektive politiskt obundna grupper som slåss
om 251 platser.
Listan på nomineringsgrupper upptar alltifrån våra
ordinarie partier, sammanslutningar med nära kopplingar till
kyrkans olika intresseinriktningar, diverse lokala grupper samt
grupper som värnar om politisk obundenhet inom kyrkan.
Viktigt
val för vem?
Frågan
är för vilka som kyrkovalen är viktiga. När bara 1 av 10 väljare
går till valurnorna kan man kanske säga att dessa val inte är
viktiga för väljarna, utan snarare för de valbara. De valbara är
politiskt valda och således inte förtroendevalda av församlingsborna.
Ett undantag utgör alla de som startar lokala nomineringsgrupper,
vilka engagerar de som är aktiva i kyrkan, det vill säga
kyrkfolket. Men många av väljarna som går till vallokalen röstar
slentrianmässigt på sina ordinarie partier.
Eftersom media inte
belyser denna verksamhet särskilt väl är det ett relativt
okontroversiellt val. Även om man numera kan välja enskilda
kandidater, så är frågan vad man har för information och fakta
att utgå ifrån.
Väljarna,
eller snarare medlemmarna, möter ofta kyrkan vid olika tillfällen
som vid giftermål, begravningar och dop. Det är då kyrkan ”blir
till” och får en identitet, får betydelse och fyller en
funktion. Dessa tillfällen påverkar enligt en undersökning till
90 procent den bild man har av kyrkan. Dock är detta inget som våra
politiker prioriterar.
I en artikel av forskaren och prästen, Dr.
Elisabeth Arborelius, framkommer att våra kyrkopolitiker placerar förrättningar
först på 14:e plats. Alltså, det som är viktigt för medlemmarna
är inte särskilt viktigt för kyrkopolitikerna.
Snittar
och mingel
Man
kan därför fråga sig vad som är viktigt för våra
kyrkopolitiker. Att bli vald och kunna utöva makt, är knappast något
som
någon kyrkopolitiker skulle uppge på en sådan fråga.
Men frågan är om det
inte är just det många eftersträvar. I en församling deklarerade
kyrkorådets ordförande att vederbörande inte var troende och tog
uppdraget under förutsättning att ingen förväntade sig att
personen i fråga skulle dyka upp på högmässorna.
Andra vill
vrida perspektivet mot det fosterländska perspektivet, och talar mot
att kyrkan ska ha en nära dialog med andra religioner än den egna.
Åter andra vill göra om kyrkan till en allmän mysinrättning med
konserter, snittar och mingel på programmet.
Att man under en enda
konsert använder lika mycket, eller mer av kyrkobudgeten, än vad
diakonen har till förfogande under ett helt år, är inget som
bekymrar dessa politiker.
Det finns flera grupper, med olika religiösa
föreställningar, som vill påtvinga en viss tolkning av
kristendomen, som står i bjärt kontrast till Svenska kyrkans
officiella hållningar och ställningstaganden.
Kort
sagt, många
vill komma i åtnjutande av kyrkans tillgångar och position för
att driva sina egna hjärtefrågor.
Jesuskramare
Det
lätt att fyllas av den radikalitet som Jesus representerar. Man
kommer dock snabbt till slutsatsen att Jesus radikalitet inte är något
som genomsyrar vår kyrka, med många undantag. För i rättvisans
namn finns det många som följer i den radikale snickarens spår och lever i en kärleksfull relation till sina medmänniskor.
Granskar man politiken och vilka som engagerar sig, måste man tyvärr
konstatera att något har blivit väldigt fel på vägen.
Den
senaste kyrkoreformen har satt oss i en situation, där relativt få
väljare kan skapa en församling med värderingar som är helt främmande
för Svenska kyrkans officiella ställningstaganden.
Frågan är varför
man inte utvärderar reformen som vilken reform som helst. Våra
politiker verkar i alla fall se det som vilken verksamhet som helst,
och frågan är då vad som blir kvar i slutändan.
Professionalismens
död
Kanske
fanns ett embryo till svar i ett radioprogram där man härförleden
kunde uppsnappa följande uttalande: ”professionalismens död är
kunskapens bödel”.
Är det så illa att vi tappar våra andliga
ledare till förmån för kyrkliga ledare som sitter i knäet på våra
kyrkopolitiker. Det vill säga en utveckling som innebär att den
kraft, det hopp och den visdom och kärlek som finns i det kristna
budskapet, blir ”det lilla”, medan utanpåverket blir ”det
stora”.
Eller uttryckt på annat
sätt: vi får i slutändan
politikerorienterade kyrkor istället för kyrkoorienterade
politiker med samhällsengagemang. Det kan bara sluta på ett sätt,
med ökad maktfullkomlighet, färre andliga ledare och ett ökat fjärmande
från samhället.
|