REDAKTION

Övriga artiklar

Till framsidan

Brev till Rikare Liv

Vad döljer sig bakom församlingsledarna? FOTO RLC

Kyrkovalet:

Ockuperad kyrka

I senaste valet till Europaparlamentet avstod majoriteten av EU:s medborgare från att rösta, trots stora ansträngningar från unionens politiker. Valdeltagandet uppgick i genomsnitt endast till 43 procent för alla EU:s medlemsstater. Röster har höjts om att den demokratiska legitimiteten för unionen närmar sig en kritisk gräns. Ett annat val av tvivelaktig karaktär är höstens kyrkoval.


  Ulf Svensson |2009-09-02|  Kyrkovalet handlar om vilka som skall styra och ställa inom Svensk kyrkan.  Det är ett val där 9 av 10 avstår från att använda sina röster. Men mycket står på spel. Det finns nämligen krafter som vill åt kyrkans ställning, resurser och inflytande för egna syften, och som inte alltid är liktydigt med vad kyrkan officiellt står för.

Valet den 20 september gäller till Svenska kyrkans olika församlingar och andra beslutscentra. Medlemsantalet är det största i Sverige näst efter medborgarskapet i nationalstaten Sverige. Totalt har Svenska kyrkan nära 7 miljoner medlemmar varav cirka 5,6 miljoner är röstberättigade. 

Till skillnad från övriga demokratiska val i Sverige får även ungdomar rösta om dom fyllt 16 år. Ungdomarna är ju en av de största, aktiva grupperna inom kyrkan, vilket i sig är ett intressant faktum.

Totalt är det 1200 nomineringsgrupper som ställer upp i kyrkovalet, nomineringsgrupper som i sin tur valt ut ett antal kandidater. Till kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, är det 14 partipolitiska respektive politiskt obundna grupper som slåss om 251 platser. 

Listan på nomineringsgrupper upptar alltifrån våra ordinarie partier, sammanslutningar med nära kopplingar till kyrkans olika intresseinriktningar, diverse lokala grupper samt grupper som värnar om politisk obundenhet inom kyrkan.  

Viktigt val för vem?

Frågan är för vilka som kyrkovalen är viktiga. När bara 1 av 10 väljare går till valurnorna kan man kanske säga att dessa val inte är viktiga för väljarna, utan snarare för de valbara. De valbara är politiskt valda och således inte förtroendevalda av församlingsborna. 

Ett undantag utgör alla de som startar lokala nomineringsgrupper, vilka engagerar de som är aktiva i kyrkan, det vill säga kyrkfolket. Men många av väljarna som går till vallokalen röstar slentrianmässigt på sina ordinarie partier.

Eftersom media inte belyser denna verksamhet särskilt väl är det ett relativt okontroversiellt val. Även om man numera kan välja enskilda kandidater, så är frågan vad man har för information och fakta att utgå ifrån.

Väljarna, eller snarare medlemmarna, möter ofta kyrkan vid olika tillfällen som vid giftermål, begravningar och dop. Det är då kyrkan ”blir till” och får en identitet, får betydelse och fyller en funktion. Dessa tillfällen påverkar enligt en undersökning till 90 procent den bild man har av kyrkan. Dock är detta inget som våra politiker prioriterar. 

I en artikel av forskaren och prästen, Dr. Elisabeth Arborelius, framkommer att våra kyrkopolitiker placerar förrättningar först på 14:e plats. Alltså, det som är viktigt för medlemmarna är inte särskilt viktigt för kyrkopolitikerna.

Snittar och mingel 

Man kan därför fråga sig vad som är viktigt för våra kyrkopolitiker. Att bli vald och kunna utöva makt, är knappast något som någon kyrkopolitiker skulle uppge på en sådan fråga. 

Men frågan är om det inte är just det många eftersträvar. I en församling deklarerade kyrkorådets ordförande att vederbörande inte var troende och tog uppdraget under förutsättning att ingen förväntade sig att personen i fråga skulle dyka upp på högmässorna. 

Andra vill vrida perspektivet mot det fosterländska perspektivet, och talar mot att kyrkan ska ha en nära dialog med andra religioner än den egna. Åter andra vill göra om kyrkan till en allmän mysinrättning med konserter, snittar och mingel på programmet. 

Att man under en enda konsert använder lika mycket, eller mer av kyrkobudgeten, än vad diakonen har till förfogande under ett helt år, är inget som bekymrar dessa politiker. 

Det finns flera grupper, med olika religiösa föreställningar, som vill påtvinga en viss tolkning av kristendomen, som står i bjärt kontrast till Svenska kyrkans officiella hållningar och ställningstaganden. 

Kort sagt, många vill komma i åtnjutande av kyrkans tillgångar och position för att driva sina egna hjärtefrågor.

Jesuskramare

Det lätt att fyllas av den radikalitet som Jesus representerar. Man kommer dock snabbt till slutsatsen att Jesus radikalitet inte är något som genomsyrar vår kyrka, med många undantag. För i rättvisans namn finns det många som följer i den radikale snickarens spår och lever i en kärleksfull relation till sina medmänniskor. 

Granskar man politiken och vilka som engagerar sig, måste man tyvärr konstatera att något har blivit väldigt fel på vägen. 

Den senaste kyrkoreformen har satt oss i en situation, där relativt få väljare kan skapa en församling med värderingar som är helt främmande för Svenska kyrkans officiella ställningstaganden. 

Frågan är varför man inte utvärderar reformen som vilken reform som helst. Våra politiker verkar i alla fall se det som vilken verksamhet som helst, och frågan är då vad som blir kvar i slutändan.

Professionalismens död

Kanske fanns ett embryo till svar i ett radioprogram där man härförleden kunde uppsnappa följande uttalande: ”professionalismens död är kunskapens bödel”. 

Är det så illa att vi tappar våra andliga ledare till förmån för kyrkliga ledare som sitter i knäet på våra kyrkopolitiker. Det vill säga en utveckling som innebär att den kraft, det hopp och den visdom och kärlek som finns i det kristna budskapet, blir ”det lilla”, medan utanpåverket blir ”det stora”. 

Eller uttryckt på annat sätt: vi får i slutändan politikerorienterade kyrkor istället för kyrkoorienterade politiker med samhällsengagemang. Det kan bara sluta på ett sätt, med ökad maktfullkomlighet, färre andliga ledare och ett ökat fjärmande från samhället.