Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstad stift. Foto Svenska kyrkan

Kyrkodebatt

En politisk partilös kyrka

Esbjörn Hagberg, biskop för Karlstad stift, har i sin blogg på Svenska kyrkans hemsida uttalat sig om kyrkans koppling till riksdagspartierna. Frågan uppfattas gälla om kyrkan kan stå friare till partistyrningen. Kan Svenska kyrkan vara demokratisk och samtidigt mindre partipolitiskt styrd? Nu är det inte bara Svenska kyrkan som har partipolitisk överstyrning, det gäller även andra kyrkosamfund i Sverige. Det är ganska vanligt med politisk överhöghet över troendet. Så har det alltid varit.

  Paul Lindberg: |2011-04-01| Det har alltid funnits en önskan, mer eller mindre, för kyrkligt oberoende. En önskan som står i paritet med de kyrkligt närvarande besökarnas vilja. Många har ställt kraven på partipolitisk alliansfrihet i den kyrkliga verksamheten. Kyrkans traditioner med en övermakt är bundet till hennes hela långa kyrkohistoria – men det var aldrig bättre förr. Trots allt har kyrkan blivit bättre än någonsin i hela sin historia.

Esbjörn Hagberg gör ett intressant inlägg i synsättet på frågan under rubriken ”Skall kyrkan vara politik?” Läs biskopens inlägg här nedanför, med följande kommentarer av Paul Lindberg.

En politiskt partilös kyrka

Esbjörn Hagberg frågar: ”Skall kyrkan vara politik? Frågan återkommer med jämna mellanrum och också i anslutning till mitt senaste blogginlägg. Det beror förstås på vad man menar. Tycker mig minnas att den legendariske finansministern Gunnar Sträng en gång sa: ”Den som är intresserad av vad ett kilo smör kostar är intresserad av politik.” Tänker man så måste förstås en kyrka som bryr sig om människorna och deras livsvillkor vara politisk. En tro som bärs av tanken att Gud blivit människa kan aldrig bli världsfrånvänd. Den utmanar varje människa till ansvar för sin nästa och för våra gemensamma livsvillkor. Tron utmanar också att se världen ur barnens och de utsattas perspektiv, underifrån.

Skall kyrkan vara partipolitisk? Nej, borde det självklara svaret vara. Det skall inte vara kyrkans uppgift att alliera sig med partipolitiken. Kyrkan ska stå fri för att alltid kunna vara den kritiska rösten oavsett vem som har makten. Den lojalitet kyrkan skall ha är med Gud och till tron på Guds kärlek och omsorg om varje människa. Kyrkan ska alltså vara en politisk samhällsröst men inte partipolitisk. Då är det inte okomplicerat att kyrkan till stor del just är partipolitisk i hela sin demokratiska struktur. Finns det inte en risk att just den strukturen är ett hinder för att kyrkan skall våga säga de obekväma sanningarna och vara en profetisk röst i tiden? Kopplingar till den politiska makten riskerar alltid att skapa oheliga allianser och bidra till ohälsosam försagdhet.”

Paul Lindbergs kommentar

Paul Lindberg: Det första som slår mig när jag läste biskop Esbjörn Hagbergs inlägg är hur konsekvent innehållet förhåller sig till hans eget valspråk, ”I försoningens tjänst”, som han gjorde till sitt när han vigdes till biskop i Karlstads stift 2002. Inlägget är kort och koncist, med god förståelse av skillnaden mellan politik och partipolitik.

Parlamentarismens fördelar av mångfald har sin motsättning i diktaturen, och får sin betydelse för samhällets människor i det stora hela. Även om mångfalden kan spåra ur, är den sannolikt det allra bästa i riktningen mot demokrati. När parlamentarismen slirar, exempelvis då kyrkan skiljdes från staten, för att istället fördelas som partipolitiska fögderier, så var inte det något tecken på att färdriktningen gick mot ökad demokratisk mångfald. Kyrkan snuvades på sina förhoppningar. 

Jag tror innerligt på demokrati, men inte på parlamentariska halvmesyrer. Konsekvenserna av det partipolitiska styret över kyrkan ledde till att teologer, präster och aktiva medlemmar förlorade det avgörande inflytandet över kyrkans verksamhet. Och kyrkans egen personal kunde avskedas, ja till och med kränkas på grund av överstyrning från partifunktionärer. Det kan inte få vara möjligt.

Med Esbjörn Hagbergs föredömliga försoningstänkande, borde kyrkan och partierna kunna granska nuvarande situation och förhandla som två likvärdiga parter, för nya demokratiska definitioner och utgångspunkter. En försoningskompromiss med respekten för en suverän kyrka utan partipolitisk överhöghet, men med lämpliga samarbetsformer som rimligtvis kan accepteras av båda parter. Låt kyrkan få vara kyrka, men i så fall med en demokratisk och modern Jesustolkning, och som leds av sina stift och inte av politiska partier.

Inför Gud gör det nog detsamma om du är grön, blå eller röd, men det du gjort dig ämnad för, ska förverkligas som Ordets görare, och inte förfuskas.