Välfärdsstatens överlevnad

Polisen är inte problemet!

Polisen är en institution i vårt samhälle, som kanske inte alltid behandlas med den respekt den förtjänar. Visst finns problem. Visst begås misstag. Men det verkar vara det enda man vill diskutera när det gäller svenskt polisväsende samt vad som händer i topphierarkin. Sällan eller aldrig diskuteras vilka värden som polisen ska värna.

  ofta sker ingripanden i motvind och inte sällan är allt fel även när man gör något bra. För handen på hjärtat: skulle man kunna tänka sig ett samhälle utan poliser, och vem skulle i så fall rycka ut för att trygga liv och hälsa, och försöka ställa saker tillrätta.

Polisen och polisfrågorna har diskuterats livligt i samband med rikspolischefen Stefan Strömbergs avsked. Visst är det viktigt att diskutera lednings- och inriktningsfrågor. Här fastslås agendan och här sätts ribban för vilka toleransnivåer som ska gälla, men oftast känns dessa resonemang ganska så avlägsna från den verklighet som de flesta svenskar lever i.

I denna verklighet är det mer vardagsnära frågor som gäller. Ett brottsoffer vill att polisen undersöker brott och löser brott, samt att rättsväsendet i övrigt gör sin del av arbetet och fäller förövarna.

Tittar man på statistiken är denna inte alltid på polisens sida.

Exempelvis har Svenskt kvalitetsindex mätt denna centrala samhällsservice och aldrig uppmätt ett sämre resultat.

Uppklarningsprocenten för vissa brottstyper ser inte heller alltid lysande ut. Sveriges ende polisprofessor, Leif G W Persson, hävdade för tio år sedan att Sverige har världens lataste poliser. Bo Ringholm, med diverse ministerposter i tidigare regeringar, tyckte också att polisen är slöa, djävla slöa till och med.

Dock finns en röst som ger en mer nyanserad bild av polisarbetet, och som för ett par år sedan kom med en avhandling, som vänt upp och ner på mycket av resonemangen kring svenskt polisväsende.      

först något om värdena. I ett samhälle där det råder otrygghet, ordningsstörningar och utanförskap, och där människor känner rädsla eller finns i utsatta positioner är knappast något idealsamhälle, något vi kan vara stolta över och säga: va bra det blev! I ett sådant samhälle deltar inte alla medborgare fullt ut, vilket har mycket negativa konsekvenser på de värden som vårt demokratiska samhällsskick är byggt på.

Intressant är också att människovärdena, de ekonomiska värdena och demokratin hänger intimt samman. Hur kan man se sambanden? Kanske så här:

Demokratin: När människor inte deltar i aktiviteter inom föreningslivet, idrottsrörelsen eller studieverksamhet, politiska möten och politiskt arbete, eller liknande i den utsträckning som man skull vilja. Och detta på grund av att verksamheterna ofta pågår kvällstid, och att man inte känner trygghet att ta sig till och från dessa aktiviteter, att åka kollektiva färdmedel eller vistas på vissa platser efter mörkrets inbrott, då är demokratiska värden i stor fara.

Speciellt utsatta känner sig äldre personer och kvinnor men även ungdomar.

Tillväxten: När verksamheter som restauranger, caféer, nöjeslokaler, teatrar och andra ekonomiska enheter inte besöks tillräckligt ofta utifrån sina potentialer av delvis samma skäl som ovan är tillväxten hotad.

Men vi kan här också tillägga diskriminering, där grupper i vårt samhälle på olika sätt utestängs eller inte känner sig välkomna.

Sammantaget påverkar denna problematik både utbud och efterfrågan i vårt samhälle. Och därmed påverkar det viljan att starta nya företag, omsättningen i befintliga företag, eller i institutioner av olika slag, samt inte minst idéutbytet i samhället i stort.

Mångfalden: Till mångfaldsfrågorna hör frågor om främjande av likabehandling och diskriminering. Att inte bli diskriminerad utifrån kön, etnicitet, funktionshinder, sexuell läggning, trosuppfattning och ålder är grundläggande.

När polisen, företagen, den offentliga förvaltningen förblir homogena, trots att samhället i stort är heterogent, då finns risk att den potentiella mångfaldsfrågan enbart blir retorik. Därmed är arbetet med mångfalden i samhället också en central del av ett levande och vitalt polisväsende.            

Välfärdsutvecklingen: När deltagandet i och utnyttjandet av vårt samhälle inte blir tillgängligt för stora grupper, och utanförskapet växer trots att den ekonomiska utvecklingen inom landet aldrig varit starkare än nu, då har vi problem.

De problem som inte kan lösas i en högkonjunktur brukar av tradition bli ännu svårare att lösa i en lågkonjunktur. Detta kan i sin tur leda till ökade motsättningar mellan grupper i vårt samhälle, ökad segregering och därmed ökning av olika typer av brott.

en riktig polis. När man läser polisman Stefan Holgerssons avhandling, numera filosofie doktor och polisman, är det lätt att bli poliskramare.

Det finns ibland en känsla av en bra gammal svensk film från 40- eller 50-talet, där en polis på slutet reder ut alla missförstånden på ett rättrådigt och fast sätt, så att man blir varm i hjärta.

Holgerssons inställning till sitt arbete kan inte nog plussas, och han värjer inte att ta upp vad missförhållanden inom polisen innebär. Men också vad illa dolda karriärambitioner bland tjänstemännen har för konsekvenser på ”golvet”.

Förutom Holgerssons arbete och uttalanden i pressen upplever vi också att polisen allt oftare går ut och påpekar missförhållanden i samhället.

För en tid sedan var det ett antal närpolischefer i Stockholms innerstad, som klagade på alkoholflödet och öppettiderna på våra krogar i centrala stan. Överhuvudtaget finns en stor kunskap om hur samhället fungerar just hos polisen. 

polisen är inte problemet. Det finns dom som menar att polisen roll i ett samhälle är att slå vakt om det bestående och tjäna de redan rika.

Vi Svenssons är dom stora förlorarna eftersom vi alltid säger sanningen när vi blir ertappade. De kriminella, som har det som ”yrke” eller de besuttna med god ekonomi vilka har råd med svindyra advokater, klarar sig förhållandevis billigt undan även om det ibland svider i skinnet. Mordanklagelser blir till självförsvar, och stöld blir till olovligt förfogande.

I denna kontext finns polisen av kött och blod, som ser och förstår detta spel och inte så sällan känner stor frustration.

Nej, man kan fråga sig varför vi har en växande våldsutveckling inom olika sektorer i samhället och vad vi kan göra åt problemen. 

En tanke som slår mig är att alla rika som vill bli ihågkomna satsar nästan uteslutande sina slantar på att bygga upp konsthallar, konsertbyggnader, medicinska projekt och tar olika miljöinitiativ med mera. Sällan eller aldrig satsas på organisationer som driver humanistiskt inriktad polispolitik eller kriminalpolitik.

Pappor och mammor på stan kan få resurser, ja, och det är bra. Även fryshuset och liknande organisationer kan få medel ur privata händer vilket också är bra. Satsning på polisen bland den rika delen av befolkningen finner vi möjligtvis utomlands men då med andra förtecken. 

Så, varför inte en think thank där polisiära kompetenser à la Holgersson får fritt spelutrymme?    

Ulf Svensson

Uppdaterad 2008-03-19