Om samhällets väv

Rötägg – polisen eller kyrkan?

Vårt språkbruk kan vara avslöjande för våra värderingar, djupare inställningar och allmänna syn på förhållanden omkring oss. 

Som agnostiker, språkintresserad och samhällsengagerad har jag hamnat i djupa funderingar och tvivel på vem som egentligen står för vad i vårt samhälle.

  Händelserna i Hedvig Eleonora församling har vänt upp och ner på mycket, för i kyrkan förväntar man sig att kärleksbudskapet råder. Det handlar egentligen inte så mycket om trosfrågor utan om den miljö som trosfrågorna lever och verkar inom. Jag kan känna att Jesus, som person, på många sätt är ett fantastiskt föredöme. En människa som stod upp för dom svaga, dom som behövde hjälp mot makten och övermakten. Detta är något jag funderar över mycket.

När man levt tillräckligt länge i ett samhälle har man samlat på sig erfarenheter som förhoppningsvis, om dom brukas klokt, kan utmynna i någon slags vishet. Med detta menar jag ett förhållningssätt som gör att man ibland tar ett steg tillbaka och funderar både en och två gånger innan man tar nästa steg.

Två organisationer som är viktiga för att samhällets väv ska bli starkt är polisen respektive kyrkan. Båda bär och bärs av humanistiska värderingar. Dom har olika uppgifter, javisst, men syftet är att finnas till för människor i nöd eller behov av hjälp och stöd.   

Likheter Polis – Kyrka. Skillnaderna är kanske uppenbara mellan Polisen och Kyrkan men det finns många likheter mellan dessa organisationer. Jag menar att det till och med finns en hel del, mer än vi kan ana. 

Båda organisationerna har fokus på att tjäna, bistå och serva människor. Människorna man möter befinner sig ofta i livsavgörande situationer, ibland på gränsen mellan liv och död. 

Man möter i båda organisationerna människor som har starka känslor, är sårbara, rädda eller utsatta. Att leverera hjälp och stöd, tröst och kunskap är något som utmärker både Polisen och Kyrkan. Många hamnar dock plötsligt och utan förvarning antingen hos Polisen eller hos Kyrkan och i båda fallen finns oftast någon redo att möta och att lyssna. 

Man kan också säga att utmärkande för arbetet i båda organisationerna är att de har parallella fokuseringar; på kritiska situationer och på att förbereda människor på ”ett före” och ”ett efter”. Säkerligen kan mer göras för att hålla kontinuerlig kontakt med medborgarna respektive församlingsborna, men så är det väl alltid.      

Vad är ett ”rötägg”? Begreppet ”rötägg” dyker emellanåt upp i massmedia men även i samtal människor emellan. 

Av någon anledning har vi i Sverige valt att reservera detta begrepp för tjänstgörande poliser i yttre tjänst (även om begreppet numera kan dyka upp även för andra yrkesgrupper). Det vill säga de som möter människor i extrema situationer där det inte så sällan finns vapen och droger inblandade och de beslut som tas måste tas blixtsnabbt. Besluten måste dels grundas på lagar, regler och förordningar, dels på hur situationen uppfattas av den enskilde polismannen. 

Ingen situation är egentligen någon annan lik men självfallet spelar erfarenheter, kunskap och kompetens samt inställning ofta en avgörande roll för hur den uppkomna situationen löses. 

Ibland går det snett, ordentligt snett med följden att personer kan skadas för livet till följd av övervåld eller av vårdslöshet, någon blir djupt kränkt och allmänt missnöje kan sprida sig när en insats upplevs som ”klantig” av dom inblandade med skilda konsekvenser för framtiden. När så sker dyker begreppet rötägg ofta upp och utpekar enskilda polismän, eller polismän i grupp, som olämpliga att utföra sina uppgifter och kanske olämpliga att överhuvudtaget bära sina uniformer.

Går det ”snett” bara hos Polisen? Vi vet att det ”går snett” i alla organisationer, företag och institutioner i vårt samhälle. Orsakerna är många och skiftande. 

Av någon anledning utpekas inte alla yrkesgrupper lika hårt som just våra polismän. Visst, konsekvenserna kan bli förödande när misstag begås samtidigt som man arbetar i extrema miljöer och i extrema situationer. 

När andra yrkeskategorier klantar sig, bryter mot grundläggande moraliska grundsatser, yrkesetiska regler och liknande kan uteslutning inte uteslutas, men ofta används straff som ”erinran” eller ”varning”, eller ”tillrättavisning” och liknande. Dessa begrepp handlar oftast om enskilda individer och deras handlande. Något som är begränsat i tid och rum.

 Med begreppet rötägg är det mer komplicerat. När man läser om fallen i media inser man att begreppet snarare döljer än förklarar vad som egentligen hänt, bakomliggande orsakssammanhang, varför folk handlat på det ena eller andra sättet. 

Frågan är varför man överhuvudtaget använder ordet. 

Utifrån erfarenheterna av händelserna i Hedvig Eleonora församling, och alla övriga fall inom Stockholms stift, där framförallt kyrkoherdar avsatts i förtid. Eller stridigheter om tillsättningar av nya kyrkoherdar – som utnämningen av Olle Carlsson till ny kyrkoherde i Katarina församling. I sådana fall kan man fråga sig om kyrkan har oförtjänt bra rykte medan polisen har ett oförtjänt dåligt rykte. 

För att börja med polisen kan man säga att det finns förhållanden som är mindre bra. Polisen ingår i en rättskedja med många olika myndigheter plus alla andra intressenter i en mycket komplicerad väv. 

Läser man filosofie doktorn, polismannen Stefan Holgerssons avhandling får man en mycket initierad bild av vilka problem som dagens polis brottas med. 

Av egen professionell erfarenhet vet jag att polisen arbetar hårt med frågor som har starka kopplingar till vad som händer inom områden som våld inom familjen, jämställdhet, integration, kompetensutveckling för att nämna några.

Överhuvudtaget finns många poliser som gör saker som går utöver sina tjänster, engagerar sig i olika sociala frågor. Och jag uppfattar att organisationen också skärper sig eftersom allmänhet och politiker satt stor press på verksamheten. Vi vill helt enkelt kunna lita på polisen.

Hur är det då med kyrkan? Inom kyrkorna finns många som engagerar sig på frivillig basis. Man arbetar som lekmän och deltar i gudstjänstlivet, kokar kaffe och gör insamlingar för en rad bra olika ändamål. 

Inom Svenska kyrkan finns en rad utåtriktade verksamheter som arbetar med fredsfrågor, konfliktlösning och numera också med miljöfrågan. Överhuvudtaget finns en mängd olika aktiviteter som bär progressiva tankar och handlingar i Jesus anda. Det är när man kommer till styrningen av församlingarna som tvivlen uppstår och vad den nya reformen egentligen inneburit för Svenska kyrkans inre liv. 

Skandalen i Vännäs församling, där man utförde gravsättningar av mer våldsam art, visade att det inte bara var de anställda som åsidosatte sina förpliktelser utan också ansvariga politiker.

SVT:s Uppdrag Granskning visade också att Vännäs församling inte var en unik företeelse utan att samma regelvidriga handlingar också utfördes runt om i landet. På samma sätt avsätts kyrkoherdar på löpande band i Sverige. Att det skett en stor mängd inom Stockholms stift efter år 2000 vet vi men hur många det är totalt inom landet är höjt i dunkel. Vi vet dock att det är kyrkoherdarna som sparkas medan politikerna sitter kvar. Undantagen är få.     

Finns några slutsatser? En sak kan vi konstatera när vi jämför Polisen och Kyrkan! Det inte finns någon verksam politiker inom polisväsendet som ens skulle komma på tanken att gå in i operativ verksamhet. Politikerna inom polisområdet verkar hålla på med det man ska, det vill säga planera och föra dialog om hur en polismyndighet kan bli effektivare. 

Beträffande Svenska kyrkans styrnings- och ledningsfunktioner verkar det däremot finnas ett inbyggt kardinalfel. Ibland hänvisas till en ordning där kyrkoherden står för att det kyrkliga arvet handhas på ett riktigt och värdigt sätt medan politikerna står för målen, ekonomin och besluten. 

Samspelet mellan de båda understryks i de politiska partiernas respektive nomineringsgruppernas program. Detta samspel verkar i dag dock gå allt sämre i alltfler församlingar. Självklart finns det församlingar där de olika rollerna respekteras men mängden bråk inom Svenska kyrkan är oacceptabelt många.

Mobbing är till exempel tre gånger vanligare i kyrkan än på andra arbetsplatser,  vilket är mycket anmärkningsvärt. 

Jämfört med polisverksamhetens organisering finns också väldigt många församlingar och därmed också många politiker. Frågan är om det finns för många kyrkopolitiker i vårt land? Eller om det är på det sätt som politikerna, som ibland kallas förtroendevalda, verkligen väljs? 

Det verkar utifrån församlingsmedlemmarnas perspektiv vara en ordning där människor väljs ”uppifrån och utifrån”, snarare än ”nedifrån och inifrån”. Därmed riskerar de valda att förlora förankring och förtroende hos väljarna. Detta kan vara en av grunderna till att vi dels har ett mycket lågt valdeltagande i våra kyrkoval (runt 10 procent), dels att stridigheter, om de tillåts fortsätta, kan marginalisera Svenska kyrkan som en seriös och central bärare av värden vi valt att uppskatta i vårt svenska samhälle.

Ulf Svensson

Uppdaterad 2008–09–23