Näringslivets svar på globala uppvärmningen:

Konsumera mera!

Kan vi konsumera oss förbi den globala miljökrisen? Ja, i alla fall enligt Stefan Fölster, chefsekonom för Svenskt näringsliv. Hans bok "Farväl till världsundergången"  tillhör det allra svagaste argumentet för en god vilja.

  Paul Lindberg: | 2008–10–20 | "Konsten att överleva växthuseffekten" är underrubriken på Stefan Fölsters bok, utgiven på Bonniers förlag. Den underrubriken stämmer illa med innehållet till boken i övrigt, som inte alls visar några exempel av någon vilja till överlevnad. 

"Farväl till världsundergången" tycks enbart handla om konsten att slippa ta ett miljöansvar, att helt och fullt låta bli och ta ett ansvar för nästkommande generationer.

Det är anmärkningsvärt av en representant för Svenskt näringsliv, som faktiskt är delansvariga till den globala miljökrisen som nu eskalerar. Det boken visar är ett tråkigt exempel av misantropi, när näringslivets offentlige representant skulle behöva ta ansvar fullt ut, men istället raljerar och skjuter skulden på miljörörelsen.

Trots att vi delar samma jord, så tycks det vara ljusårs avstånd på synen om den globala uppvärmningen och hur den måste lösas. Men nu gäller det inte bara miljökrisen. Det handlar även om miljökrisens uppkomst genom världsekonomin, en gigantisk ekonomisk bubbla, som när den spricker får mycket allvarliga följder. Men det är ändå med den ekonomiska bubblans detronisering som lösningen ligger för Jordens olika kriser och överlevnad. Och lösningarna finns säkert både i gamla idéer men också i nya kreativa lösningar. 

Stefan Fölsters bok visar helt tydligt att han och Svenskt näringsliv inte är speciellt intresserade av någon lösning. De vill helt enkelt inte se verkligheten och vill därför inte vara med om några påtvingade lösningar. 

Allting är bra som det är, och kommer att göra människorna år 2100 tjugo gånger rikare än i dag, skriver Fölster. Någonting han inte alls vet någonting om. Ekonomens ovetenskapliga önsketänkande. Och hans definition av "rikedom" är diametralt annorlunda mot de mänskliga behoven världens människor står inför. 

Fölster vill inte ha några inskränkningar för den ekonomiska utvecklingen, då skulle det bli fattigdom för världens folk, enligt Fölster.

Vilken gemen utpressning. Om vi inte fortsätter Mamons väg hotar han med utpressning.

När man läser Fölsters bok får man intrycket av uppgivenhet inför ett kommande nederlag. Allt var bättre förr och måste framöver fortsätta som förr. Fölster vet naturligtvis vad de grundläggande orsakerna beror på, men vill inte se och höra talas om detta. 

Fölster menar att ökad konsumtion av lyx är bra för världen och miljön, ju mer lyxkonsumtion desto bättre. En nasares retorik. Han skriver att mer välstånd följs av minskad miljöpåverkan. 

Men om vi ser vad som händer runt om i världen, så blir det något helt annat. Inlandsisarna smälter i allt högre takt, delar av världshaven förgiftas och blir oanvändbara för fiske. Dricksvatten blir odrickbart. Luften blir ohälsosam i de industriella länder och som sprids över världen. 

De miljöförändringar som nu sker i världen beror ju på den globala världsordningen, och då är det väl med världsordningen förändringen måste ske. 

Ett vanligt nyliberalt synsätt har varit att det är människornas eget fel om de drabbas av motgångar. Många gånger kan det vara så. Men vad det gäller den globala miljökrisen försöker nyliberaler att lägga skulden på miljörörelsen och anklaga dem som miljöfundamentalister. De beskyller andra för något de själva är ansvariga för. 

Fölster är naturligtvis försvarare av ett näringsliv som inte vill dirigeras, och som vill ledas på sina egna villkor Det handlar säkert mycket om ideologi, om gamla vänster och högermotsättningar, där den enda rätta ideologin står inför ett hot som är framkallat av sin egen orimlighet, att inte behöva ta ansvar för medmänniskornas elementära intressen av överlevnad.

Fölster tror att alla kommer att bli rikare om vi bara fortsätter som vi gjort tidigare. Han ser allt som tekniklösningar som ska ge oss både skydd mot instrålningen från solen, också att vi ska sopa koldioxiden under havsbottnen, och så ska problemen vara lösta.

Den enda lösningen Fölster inte tycks vilja ha är de politiska lösningarna. Han vill heller inte att Sverige ska vara föredömligt och visa goda exempel i miljöutvecklingen, han menar att det kostar för mycket. Låt andra ta ledningen i regimskiftet, och med det gör han klart att han är ärkeegoist av den svårare sorten.

Paul Lindberg