|
Foto
RLC
Folkkampanjen
Lögnens
strålande teknologi
Författaren
Eva Moberg ser de politiska lögnerna och sveken om kärnkraften
bilda ett skrämmande mönster från Folkomröstningen 1980 till
valrörelsen 2010.
Att politiker sviker löften de avgett i valrörelser kan vara ursäktligt.
De kan verkligen ha försökt men inte lyckats. En helt annan sak är
de löften som avges för att få möjlighet att handla tvärtom.
Att värva röster i syfte att använda rösterna till motsatsen.
Det här beteendet har särskilt utmärkt kärnkraftsindustrin och
dess lobbyister inom politiken. Det drevs till mästerskap redan vid
Folkomröstningen 1980.
Eva Moberg: |2010-09-29|
När det stod klart att segern
skulle komma att tillfalla Nej-linjen – som krävde avveckling
inom tio år av de då endast sex reaktorerna – skapades ett
mellanalternativ, lanserat som ”avveckling med förnuft”. Med
stora resurser och till synes på allvar propagerades för ett slags
avveckling som innebar en fördubbling av antalet reaktorer och en nära
tredubbling av kärnkraftselen.
Det lyckades. Linje 2 talade
alltid om avveckling. På valdagen visste många av de röstande
ingenting om att den stod för kraftig utbyggnad.
De
flesta som verkade för Linje 2 lyckades antagligen själva tro på
budskapet eller ville gärna göra det. Men de som tillhörde den
inre kretsen hade en helt annan agenda. Målet var motsatsen till
avveckling.
HANS
BLIX KRÄVDE AVVECKLING
Hans
Blix, som var fp-general för Linje 2, har i efterhand bett kärnkraftfolket
om ursäkt för att han krävde avveckling i folkomröstningen. Hans
avsikt var den bästa. I en intervju förklarade han att det var
enda sättet att rädda kvar kärnkraften.
I
valrörelsen 2006 upprepades tricket: lova ett, planera för
motsatsen. I Alliansens valmanifest 2006 står: ”Förbudet att
uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under
mandatperioden.” Och i regeringsdeklarationen från oktober 2006:
”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå.”
För
att inte riskera en större förlust av centerväljare avgavs alltså
ett löfte som man redan då planerade att bryta. Under loppet av
mandatperioden undanröjde Alliansen alla hinder för en fortsättning
av kärnkraftsamhället. Beslutet den 17 juni i år öppnade dörrarna
på vid gavel.
Och
vad mötte vi i valrörelsen till 2010? Jo, den beprövade metoden:
lova ett, planera för motsatsen. För att behålla centerväljarna
gick Alliansen ut med löftet att inte en enda skattekrona skulle gå
till ny kärnkraft. Sen ålåg det Maud Olofsson och
Andreas Carlgren att försäkra sina väljare att med det här löftet
kunde det inte bli några fler reaktorer. Det hindrade inte
Folkpartiet från att söka vinna helt andra väljargrupper med sin
framtidsvision om Sverige som en ledande kärnkraftnation, vilket kräver
nya insatser av svenska skattebetalare till forskning, utbildning
och administration på kärnkraftsområdet.
Allt ljus på en
delsanning, resten i mörker
Att
hela frågan nu har sjunkit undan är följden av en annan sorts
bedräglighet: mörkande. Allt ljus på en delsanning, resten i mörker.
Tyngda
av växande problem med kärnbränsleavfall, växande risker för
spridning av kärnvapen och en alltmer ihålig framtidsekonomi har kärnkraftlobbyn
satt ljuset på en enda punkt: kärnkraften är koldioxidfri och därför
bra för klimatet.
Det
har gått galant. Myten har blivit sanning, och alla våra större
medier har avstått från att granska den.
I
verkligheten är bara själva reaktordriften någorlunda
koldioxidfri. Men kärnkraft har ett långt liv både före och
efter. Uranbrytning, anrikning, transporter, byggande av reaktorer
och avfallsbassänger slukar stora mängder fossila bränslen,
liksom den tänkta slutförvaringen. Den innebär – enligt den nu
aktuella metoden – djupborrning av milslånga tunnlar i berg och
tiotusentals kopparkapslar – var och en fem meter hög – för
ett avfall som oavbrutet ökar.
Konsumentverket
har fastslagit att argumentet koldioxidfri om kärnkraft är
vilseledande marknadsföring.
KÄRNKRAFT
OCH KOLKRAFT SÄMST ENLIGT STANFORDUNDERSÖKNING
Stanford
University har grundligt undersökt samtliga aktuella energikällor
ur klimatsynpunkt och placerat kärnkraft i botten tillsammans med
kolkraften.
Koldioxiden
som sådan är nämligen inte det stora hotet utan den uppvärmning
den bidrar till. Och här spelar kärnkraften en roll genom sin låga
verkningsgrad – allt över 35 % blir spillvärme. Reaktorerna kräver
oavbruten kylning och ligger därför nästan alltid vid floder
eller hav. Ofantliga mängder kallt vatten tas in dagligen och strömmar
tillbaka i upphettad form. Detta ökar algblomning och bidrar i längden
till stigande havstemperatur.
I
kompakt mörker ligger också kärnkrafthökarnas framtidsvärld.
Hur tänker de sej att reaktorer och avfallsbassänger – så
beroende av ständig kylning och kontroll – ska undgå haverier i
en sannolik snar framtid med allt tätare väderkatastrofer? Extrem
torka, bränder, stigande havsnivåer, översvämningar, jordskred,
jordbävningar och åtföljande sociala katastrofer. Mottot ”Kärnkraft
för klimatets skull” kan gå till historien som ett rekord i skärande
ironi.
FN-ORGANET
WHO UNDERSTÄLLT KÄRNKRAFTSINTRESSENA
I
nyhetsförmedlingen har kärnkraftindustrins anseende vägt tyngre
än fakta om utsläpp och strålning. Världshälsoorganisationen,
WHO – det FN-organ som ska skydda och främja mänsklighetens hälsa
– har nämligen i praktiken varit underställt IAEA (International
Atomic Energy Agency), det FN-organ som har till uppgift att främja
kärnkraften i världen. Detta är följden av en resolution från
maj 1959. WHO måste samråda och komma överens med IAEA innan man
offentliggör någonting som rör kärnkraftens och strålningens hälsoeffekter.
Den
här bestämmelsen måste avskaffas, kräver de tre författarna
till en i våras utgiven bok från New York Academy of Sciences –
”Chernobyl – the Consequences of the Catastrophe for People and
Environment”. Där har mycket erfarna och framstående forskare
samlat och granskat cirka 5 000 vetenskapliga rapporter från de värst
drabbade länderna.
En
fruktansvärd verklighet framträder på knastertorr prosa bakom
tabeller och diagram.
Författarnas
slutsats är att kärnkraften på sikt är ett större hot mot mänskligheten
än kärnvapnen. De tvekar inte heller att hävda, att kärnkraftindustrin
visat sej i stånd att sätta mänsklighetens hälsa och framtid på
spel, och att WHO och IAEA har mörkat detta för att inte skada förtroendet
för den.
Det
här bör placeras högt på en lista över De Stora Lögnerna, hävdar
Karl Grossman, professor i journalistik vid State University
of New York.
Men
ännu efter fem månader är tystnaden obruten i Sverige, och boken
behandlas som luft.
Eva
Moberg är författare, dramatiker och debattör. Under många år
aktiv i debatten om
kärnkraften.
Artikeln är publicerad i Helsingborgs Dagblad.
Folkkampanjen
mot atomkraft
www.folkkampanjen.se
|
