Svenska kyrkan:

Sveket mot diakonin

Diakoni handlar om hjälp till de behövande och fattiga. Många med mig tror att denna verksamhet är omfattande inom Svenska Kyrkan och kanske är många människor i Sverige medlemmar av just denna anledning, för att bistå andra. Att det finns alternativ till våra svenska institutioner, som kommunala socialkontor, kan inte vara en nackdel. Många vill inte i alla sammanhang dra sin historia för myndighetspersoner och kyrkan kan då vara ett alternativ. Det ger en ibland människor respit, och kanske tänds ett nytt hopp och ny styrka. 

  Ulf Svensson  |2010-04-13|  Har själv börjat fundera på hur våra församlingar egentligen prioriterar bland sina uppgifter. När man läser hemsidor och ”årsredovisningar” slås man av att många församlingar kan visa upp en uppsjö av aktiviteter och arrangemang, engagemang och gärningar. Men när man ska värdera dessa i termer av resursinsatser blir informationen svårare att tränga igenom.    

Få diakoner

En första reflektion är att relativt få diakoner är anställda i förhållande till andra grupper av arbetstagare. Att en församling måste ha flera präster verkar rimligt. Det är också rimligt att det finns en administrativ personalgrupp respektive vaktmästeri. Det som sticker ut är att Svenska Kyrkan har relativt många musiker anställda, vilket till viss del också är naturligt, men frågan är hur mycket musiken kostar i relation till exempelvis diakonin.

I en församling gjorde musikerna av med diakonens årsbudget på en enda musikkonsert under en kväll. Frågan är om detta är rimligt. Eller är det mer rimligt att anställa fler diakoner för de diakonala uppgifterna.        

Musikkonserter eller hjälp

Alla människor gillar musik och just kyrkans musikarrangemang drar stora lyssnarskaror. Frågan är om det är detta som är poängen för de som styr. Man vill vara populära och i detta ligger att leverera det som människor vill ha, musik! Men musik kostar i form av instrument, arbetstid för repetitioner inför olika musikarrangemang, extrapersoner som kompletterar den egna personalen vid större produktioner för att nämna några anledningar. Kort sagt; musik är populärt, kostas på och tränger ut annan verksamhet.

Om musiken understödjer framförandet av evangeliet skulle musikbudgeten möjligtvis vara enklare att fördra, men ser man på församlingarnas annonser är det nog inte i den riktningen man siktar.  

En gråare kyrka

Vi har tidigare konstaterat att det som församlingsborna främst prioriterar är förrättningar. När man brukar sin kyrka vill man ha musik vid dopet, bröllopet eller vid begravningen. Man kan tro att det är just detta som musikerna främst är anställda för, men med tanke på våra kyrkoförsamlingars utbud verkar det ibland snarare vara en lokal musikförening.

I en artikel i Svenska Dagbladet kunde man läsa följande tänkvärda ord av Maria Ludvigsson: ”I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans.

Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla andra håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra.” Ibland får jag en känsla av att en del av musiken platsar i Maria Ludvigssons uppräkning.

Vad ska man tycka

Är det musiken som är det stora problemet. Snarare är det kanske ett symtom på något annat. Kan det vara så att kyrkan inte levererar det som människor söker och via den politiska styrningen blir en allmän aktivitetskyrka som varken berör, förargar och frigör.

Eller uttryckt på annat sätt: en del av tomhetens triumf (läs gärna boken Tomhetens Triumf) saknar riktiga uppgifter, i en värld som just söker äkta och reellt existerande medmänniskor i form av bland annat diakoner. Diakoner utrustade med en arsenal av nätverk, självhjälpsverktyg och en påse pengar för aktioner som äger förändringspotential.