FOTO Billy Johnston

Cogito

Stöd ickemilitära insatser i Libyen

Risken är avsevärd att kriget i Libyen blir långvarigt och de civila förlusterna stora. Sverige bör aktivt verka för ickemilitära insatser. Varför är alla så entusiastiska över USA/Nato:s bombningar i Libyen? Att man vill stoppa Qadhafis våld mot befolkningen är självklart men varför är man inte mer tveksam över att dra ut i krig?

  Annika Hjelm: |2011-03-30| Det är som i en cowboyfilm – nu ska vi dra ihop ett uppbåd och ge oss ut och skipa rätt. De modiga sluter upp bakom det rätta! Stor entusiasm och ingen tanke på att utgången av den heroiska insatsen är oviss. Krig betyder alltid att män, söner och pappor dör, att civilbefolkning, älskade barn, kommer att dödads och skadas med livslånga fysiska och psykiska men som följd.

Visst vore det bra med en vass operation och snabb insats enbart mot militära mål som gör att Qadhafi tappar makten och oppositionen kan ta över. Men är det troligt att det blir så?

Det är åtminstone lika troligt att uppbådet av stridsflyg också dödar, lemlästar och förstör bostäder och försörjningsmöjligheter för civila. Att man istället för att slå ut Qadhafis stridskrafter göder ett inbördeskrig på marken. Att bombningarna medverkar till en utveckling vi inte kan förutse. Det borde vara med stor motvilja man ger sig in i en flygbombningsoperation.

Oavsett om orsakerna till krig är rättfärdiga eller inte, består krig av massivt våld, död och elände, speciellt för de civila. Så skriver Robert Egnell, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan, på DN Debatt den 22 mars och efterlyser en etisk debatt. Han menar att vi har tvättat bort våldet, smutsen och lidandet ur vår säkerhetspolitiska vokabulär – vi bortser från vad krig egentligen är när vi motiverar insatser med vilja att bidra till demokrati och skydd av civilbefolkning. 

Att bidra till att brott mot mänskliga rättigheter upphör genom en militär insats från luften är mycket svårt, skriver han. I Kosovo blev effekten den motsatta och det krävdes i slutändan en massiv invasion och ockupation på marken. Är vi beredda på något liknande i det här fallet? Det är ovisst vad de militära insatserna i Libyen leder till och risken är avsevärd att kriget i Libyen blir långvarigt.  

SANKTIONER HADE VARIT BÄTTRE

Många länder som nu deltar i uppbådet mot Qadhafi var tidigare hans vänner. De kunde omedelbart när demonstranterna möttes av våld ha använt sina diplomatiska och handelsrelaterade förbindelser för att utsätta Libyen för press. I kombination med bojkott och frysning av alla tillgångar utomlands hade det förmodligen påverkat regimen, även om Qadhafi förväntas ha förberett sig mot sådant.

Erbjudandet om att medla från Turkiets president Recep Tayyip Erdogan kunde ha accepterats. Om FN först hade enats om sanktioner och medlemsländerna satsat på diplomati tidigt kanske våldsupptrappningen mot civila avstannat. Alla alternativ till våld borde ha prövats innan FN valde krig. FN:s sanktioner mot Libyen 1992 blev inledningen på en period då Libyen samarbetade med omvärlden. Qadhafi har gått att påverka tidigare.

SVENSK CHANS ATT VISA VAD JAS GÅR FÖR...

Sverige har ställt sig bakom aktionen och nu är det beslutat att vi också ska skicka Jas-plan. Till och med vänsterdebattören Andreas Malm sa tidigt att vi borde skicka Jas-plan, när vi ändå har dem.

Förra veckan berättade tidningen Metros löpsedel att svenskt engagemang i Libyen vore en chans för Jas att tas i bruk och visa upp sig i skarpt läge.

Men de flesta FN-länder deltar inte aktivt i aktioner de röstar för och Jas-planen har marginell betydelse för utgången av kriget. Sverige skulle kunna spela en viktigare roll som pådrivare av ickemilitära insatser. De miljoner Sverige nu ska använda till att visa upp våra stridsflygplan borde istället användas till stöd för demokratisk opposition, med fördel kanaliserad genom svenska organisationer som har kontakter med och stöder libyska oppositionsgrupper.

När nu FN/Nato ingriper militärt för att skydda civila i Libyen borde även civila i andra länder skyddas mot våld från auktoritära regimer. Andreas Malm menar att Jas-planen bör fortsätta vidare till Bahrain och Jemen, åtminstone, vilket han har rätt i om alla länder ska behandlas lika. Men Libyen är viktigt ur ett intressepolitiskt perspektiv på grund av oljan och de omfattande industriintressena i utvinning och transporter i samband med den. 

Stater med samarbetssvårigheter med väst

Väst vill gärna ha stabila, pålitliga affärspartners och därför är det inte troligt att stridsplanen fortsätter till andra länder i området. Dock undergräver det förtroendet för FN:s beslut om att med militära medel skydda civila mot våld från den egna staten enbart gäller regimer som har samarbetssvårigheter med väst.

Men antingen man ansluter sig till uppbådet i Libyen av intressepolitiska skäl eller av ideologiska så förklarar det inte entusiasmen för våldet. Erfarenhetsmässigt är utgången av insatserna uppenbart osäkra. Därför är jag förbluffad över att så få röster höjs som ifrågasätter eller är kritiska mot kriget.

Vad är egentligen motivet till denna lust att dra ut i krig? Är det det militärindustriella komplexets styrka eller är det krigarkulturens djupa rötter i oss som slår igenom så att vi bortser både från krigets verklighet och från politiska erfarenheter?

Annika Hjelm, ledare på Cogitos hemsida

www.cogito.nu