»»»  «««

Rättvisans livselixir

Om fenomenet människan – Del 1

När gemenskapens relationer splittras förlorar människan sin självkännedom och omdömet för omvärlden. Rättvisetänkande är resultatet av kärlek. Och när bristen på kärlek och rättvisa blir för stor rämnar tillvaron i människornas relationssystem. Att bli till som människa tillhör därför den nödvändiga och ändamålsenliga utvecklingen. Det kan vara andlighetens svar på det korta livets elementära mening – att bli till medan man passerar.

till medan hon passerar. Även om den gränsöverskridande kärleken tycks ligga nära hedonism, så menade även dess talförare Aristippos och Epikuros att människan måste förbinda den kärleksfulla lusten med dygden. 

Människan blir verkligen till i livet, men inte alltid så som Jesus förespråkade – människan blev sig själv nog. Helvétius naturalistiska människosyn utmanade makthavarna i mitten av 1700-talets Frankrike. Boken förbjöds och brändes offentligt. Maktens etablissemang menade istället att den hierarkiska ordningen i världen var en återspegling av Guds ordning i Himlen. Försynen eller Guds omtanke var orsaken till den kungliga feodalordningen. Det var en kvasivariant av korrespondensteorin.

MÄNNISKANS MYNDIGFÖRKLARING

Boken fick emellertid stor betydelse för upplysningstidens idéutveckling. Människan ville myndigförklaras och det som hägrade var ett samhälle grundat på kärlek och rättvisa. Myndigförklaringen gällde den enskilde individen, med avsikten av en funktionell människa för en fungerande samhällsgemenskap för alla.

Upplevelsen av att vara älskad frigör och möjliggör en mängd möjligheter hos människan. Världsordningens brist på kärlek och rättvisa har varit ett huvudsakligt tema för världens stora religioner och de politiska krafterna under alla tider. Kring denna fråga har religionsstiftarna oftast varit klara och tydliga, i just denna grundläggande och konkreta kontext. Gamla testamentets alla profeter, samt Jesus, Muhammed, Gautama och Zarathustra har i sina uppenbarelser ganska exakta och överensstämmande ståndpunkter om vad det är som gäller. Kärlek och rättvisa är det livselixir som kan få Mammons världsordning att förändras.

Mot maktetablissemanget stod alltså samtliga av världsreligionernas urkundsgestalter, och de kom i direkt konflikt med världsordningens makter. Av den anledningen sökte Mammon makten över religionerna – och Mammon erövrade makten över människorna. Mammons representation i världen blev kungliga militärdiktaturer och feodalism.

Kärleken däremot är den kraft som är starkare än all världslig makt. Om den kraften slår rot hos människan, och hamnar i var och ens medvetande utan ställföreträdande maktmänniskor, så kan berg flyttas. Kärleken kan emellertid ta sig en mängd olika bisarra uttryck. Var därför inte kärleksfulla till ondskan, eller toleranta till intoleransen! Den rena eller oegennyttiga kärlekens goda omdömen leder istället till rätta ståndpunkter och handlingar.

Kärleksbegreppet har sedan antiken förklarats på olika sätt, och kom med tiden att definieras ganska brett – bland annat med en generell tudelning av en andlig kärlek och en sekulär kärlek. Men frågan är om en sådan tudelning och definition överhuvudtaget låter sig göras. Jag tror inte det. Uppfattningen att det för närvarande inte finns en uttömmande definition av begreppet kärlek låter heller inte trovärdigt. Visst kan kärleksbegreppet förklaras, och visst har kärleken sin immanenta andemening. Alla har samma behov av denna gemenskap. Kärleken interagerar i samvetets medvetandeprocesser, och mellan perceptionen och interpretationen, i ett allomfattande samspel med Ordet.

MÄNNISKOSYNEN

Jesus benämning om sig själv, som människosonen, har ofta övertolkats och onödigt mystifierats. I evangelietexterna gör Jesus klart att han är en vanlig människa – en son av folket. Men att hans tillblivelse gick vägen genom den Helige Anden. Hans pånyttfödelse kom genom inspirationer från Gud. Människoson har antagligen varit ett allmänt begrepp, och som också använts av andra profeter om sig själva. De menade att de var "en människa av folket", precis som de människor för vilka predikningarna riktades till. Denna distinktion och humana människosyn, möjliggör en realistisk efterföljelse av Jesus, för möjligheten att kunna bli Ordets görare. Ja, det är helt enkelt verklighetsbenäget att söka bli som Jesus – i alla fall i strävandet efter att bli Jesus systrar och bröder.

Den gängse uppfattningen om människans grundläggande egenskaper, möjligheter eller begränsningar, har oftast ett samband med livsåskådningar och ideologier genom historien.

Den grundläggande människosynen har gällt det etiska människovärdet, och det har gällt frågan om det eftersträvansvärda för människan, och vilka egenskaper människan bör eftersträva. Uppfattningen att människan är en homogen och holistisk varelse – människosjäl, eller hel människa – är också en del av människans egna människosyn.

Människosynen gäller oberoende av om det empiristiskt går att bevisa, utan grundar sig istället på försanthållande. Och i paritet med detta kan människosynen jämföras med Darwins tes om arternas kamp, som inte heller har kunnat bevisas, men blivit ett försanthållande av dem som önskar att denna ståndpunkt grundar sig på sanningen. Och i människosynen går olika värderingar och ståndpunkter isär kring olika försanthållanden.

Människokunskapen grundar sig på olika erfarenheter. Utgångspunkterna empirism och öppna teorier om människan, som båda strävar efter kunskapen att kunna kategorisera människosynen. Det finns inga självklara motsättningar kring dessa begrepp. Det beror på att människosynen ständigt är under växande omprövningar, på grund av olika definitioner och värderingar kring förmodade nya sanningar. Det förekommer en ständig dialektisk process som handlar om teser, antiteser och synteser.

GUDS AVBILD OCH DEN FRIA VILJAN

Det centrala i kristendomens människosyn är Imago Dei, det vill säga att människan är Guds avbild, 1 Mos. 1:27. Innebörden av detta har haft skiftande teologiska ståndpunkter. Det har bland annat förklarats som att människan skulle ha en särställning, på grund av sin förnuftsutrustning, förmågan att behärska naturen, eller på hennes etiska och andliga bestämmelse – det vill säga gudsgemenskapen.

Enligt processteologisk panenteism är människan ett med skapelsen och med Gud, men Gud är något därutöver och skapelsens närvarande och agerande kraft, den logiska orsaken – pantokrator. Människan är i Gud, och Gud är i människan. Gud känner allt och vänder sitt ansikte mot allt och alla – Uni verto (universum).

Människan är alltings mått, enligt Protagoras, eller, människan är sig själv nog, är ståndpunkter som står i motsättning till gudstro. Samtidigt ger Jesus klartecken för människans fria vilja, men helt i ett beroendeförhållande till Gud. Människans fria vilja var också upplysningens grundläggande målsättning. Men som ännu knappast har förverkligats – vare sig i en andlig eller sekulär samhällsgestaltning. Trots ofullkomligheten så har människan bitvis hittat vägen som leder till både sanningen och livet. Exemplen för denna utveckling finns i en stor mångfald, som kan ses av dem med öppna ögon. 

UPPLYSNINGEN OCH MÄNNISKOSYNEN

En av föregångarna till upplysningstiden var den italienske filosofen Pico della Mirandola, som framhåller människans autonomi och fria vilja. Denne filosof gav sitt fulla stöd till reformatorn Gironamo Savonarola, vars huvudsakliga krav var att den fria viljan även måste gälla alla förtryckta och utnyttjade människor, även i krämarstaden Firenze.

Filosofen Emanuel Kant framhåller under upplysningstiden människans egenvärde, med hänvisning till hennes förnuftsnatur. Och under 1800-talet har Sören Kierkegaard med sin betoning av den mänskliga subjektiviteten blivit en viktig inspirationskälla för 1900-talets existentialistiska filosofier.

Under 1900-talet växer de nyvunna vetenskapliga perspektiven, och det moderna experimentet tog sin början. Charles Darwin tar steget genom sin evolutionsteori, och beskriver bland annat människans utveckling genom tesen om arternas kamp. Och från honom hittar Friedrich Nietzsche sin övermänniska, obunden av moralens inskränkningar, som utvecklingens mål. Darwin och Nietzsche blev 1900-talets mest inflytelserika personer. Exempelvis är nyliberalism och ideologisk egoism värderingar uppkomna från ovanstående teser.

Människosynen har från konservativt håll ansett att människan främst är bunden till det biologiska arvet, och att denna bundenhet utgör arvets avgörande betydelse för de sociala omständigheterna. Biologiska arvet är ingenting som kan reformeras bort, eftersom det biologiska arvet är naturligt. Mot detta står liberalism och socialism som hävdar motsatsen, att det är den sociala miljön som präglar individen, och som ger individen ett socialt arv, med möjligheten att socialisationens förändringar kan ske genom reformer och medvetna sinnesförändringar. Även om dessa ståndpunkter är rätt beskrivande, så råder en viss förvirrad sammanblandning om två olika saker – det själsliga (andliga) och det biologiska.

I människosynen finns en övertygande majoritet som menar att människan är en kollektiv varelse, som bäst utvecklar en värdegemenskap för både den enskilde och det allmännas bästa. Det handlar om socialt anpassade och oegennyttiga viljor vilka interagerar i mångfaldens demokratiska processer.    

MÄNNISKAN OCH HENNES MEDMÄNNISKOR

Hur många har inte betraktat stjärnhimlen med känslan av översinnlig dignitet? Känslorna pulserar och vi blir hänförda av gränsöverskridande frid. Mentala låsningar öppnas inför universum, av ett beskådande med egna ögon. Rymdstoftet utgör delar av vår egen verklighet. Känslan av insikt och vishet infinner sig, i en tidlös enhet ur tillvarons innersta djup.

Av rymdstoft är vi komna, och rymdstoft ska vi åter bli. Enhetligheten kan upplevas som välbefinnande nåd, och tangerar en personlig hängivelse och självutgivelse. Upplevelsen anses också kunna stå över otillräckliga traditioner, doktriner eller obekräftade tankar och sinnesförhållanden. En tacksamhet gör sig gällande, riktad mot Gud och medmänniskor.

Den himlastormande kärleken är den universella gemenskapens uttryck för beröringen med det gudomliga. I en sådan frid belyses vikten av Jesus uppmaning att vi ska bli till medan vi passerar.

Förutom definitionen av en tudelning mellan andlig kärlek och sekulär kärlek, så har den västerländska traditionen även gjort en tudelning mellan eros, psyke och agape. Av ordet eros uppkom erotik, vilket är en ganska ofullständig beskrivning av eros. Dessutom, den grekiska gudamytologin handlar mer om gestaltpsykologi än om rent mångguderi. Det kan mera jämföras med den kristna mytologins familjeförhållanden kring Fadern, Sonen och den Heliga Anden, eller Heliga Guds Moder, eller om änglavärlden. De monoteistiska religionerna har en mängd mångfasetterade myter och uttryck, vilket till vissa delar kan liknas vid andra religioners mytologier. Eros och psyke gestaltar med sina människoegenskaper kärleken och passionen, och motsvarar romarnas Amor och Cupido.

KÄRLEKENS FÖRKROPPSLIGANDE

Från greken Hesiodos hittar vi troligtvis de första definitionerna kring de västerländska beskrivningarna av begreppet kärlek. Kärleken (eros) är enligt Hesiodos den okända guden och den kosmogoniske och allenarådande orsaken till alltets tillblivelse, vilket alltså är en beskrivning av monoteism. Och den uppfattningen var allomfattande i Grekland från 700-600-talen före vår tid. Gudalärorna hade betydelsen för ett slags pedagogiskt värdeinnehåll, som skulle läras ut, och kan liknas med Jesus uttalanden i liknelser, vilket också handlar om pedagogik.

Den grekiska gudavärldens gestaltande av egenskaper, hittar vi även hos judendomen, buddhism och hinduism. Ur dessa gestaltningar uppkom religionsmyter, som senare befästes som bokstavliga sanningar och blev till religionsfundament.

Efter Hesiodos kom eros och psyke att förknippas med gränsöverskridande kärlek människor emellan. I Grekland och stora delar av omvärlden fanns tidigt kärlek över könsgränser, framförallt mellan unga män, som man vet. Erosmyten förändrades hos romarna till en ytlig egoistisk kärleksgud som tog för sig, men som drabbade människorna.

Men eros fick en annan parallell inriktning, också under romartiden, i betydelsen av genkärleken, det vill säga den ömsesidiga kärleken av att sända och mottaga. Betydelsen av psyke möjliggjorde utvecklingen av agapebegreppet. Psyke utgör människans kvinnliga sida, det vill säga den kärleksfulla själen, och strävandet efter odödlighet och med utvecklingen av medvetandet genom sinnesförändringar. Det handlar här om godhetens ideal – agape.  

DET URSPRUNGLIGA KÄRLEKSBEGREPPET

Agapebegreppet är grundläggande värderingar i de ursprungliga religionerna. Agape är ett centralt begrepp för evangelisterna i Nya testamentet. Den självutgivande kärleken gäller i relationen mellan Gud och människor, och ger karaktär och gestalt åt den gudomliga kärleken. Enligt Johannes är Gud kärleken. 1Joh.4:8

Evangelisterna ger kärleken den egenskap och dignitet som kommer allra först i relationen med Gud och människor emellan, enligt Markus 12:28-31. Och enligt Matteus riktas Guds kärlek till alla människor med en inbjudan för upptagandet i Guds gemenskap. Och den inbjudan gäller även människornas fiender dem emellan. Vän och fiende behandlas lika. Jesus ses som kärleken och rättvisan förkroppsligad och den fullkomliga förebilden.

Augustinus hade sin erfarenhetssyn efter manikéerna, som han uttryckte i Caritas, med drag av både eros och agape. Kärleken hos manikéerna gällde den kosmiska kraften, eller Guds partikelemanationer, med tingen utgörande Guds väsen – med likhet av uppfattningar i enlighet med panenteism.

Agape är kristendomens kärnfulla religiösa och etiska grundfundament och skiljer sig från eros i första hand på grund av en mer fullkomnad verklighetsförklaring. Eros utnyttjades felaktigt och fick under vissa tider en annan inriktning än vad som var menat från början, i enlighet med Hesiodos.

Människan befinner sig i ständig rörelse, och om vi självkritiskt jämför verklighetens kristendom så har kärleken inte heller där alltid varit så värst föredömlig. Och detta på grund av att ledningen utgjorts av andra än av Jesus. Var tid har sina bedömare över bland annat den egna människosynen.

Det stora och föredömliga med agape är det spontana oberoendet av objektets värde. Guds kärlek gäller alla människor, djur och natur. Och människor kan göra sig mottagliga för Guds kärlek. Agape är den kristna drivkraften och den grundläggande poängen.

MÄNNISKAN OCH RÄTTVISAN

Justitia och Dike är romarnas respektive grekernas gudagestaltning för kärlek och rättvisa. Det är också de uttalade orden av Jesus med uppmaningen att följa hans väg för sanningen och livet. Uppmaningen gäller att i praktiken verka som Ordets görare i förverkligandet av Guds avsikter för det goda samhället. Kärlek genererar rättvisa. Men om den kärleken är för svag, drabbas många människor av ojämlikhet och orättvisor. Rättvisebegreppen har i alla tider varit viktigt och tillhör religionsstiftarnas grundläggande värderingar. Ja, det var kring kärlekens och rättvisans behov som religionerna kom till stånd.

Någon allmänt accepterad definition av rättvisebegreppet anses det heller inte finnas – beroende på vilka uttalanden som vill göras gällande. Det kan bero på att det finns olika intressekonflikter kring makten över definitionen och över människorna. Den konflikten har i årtusenden visat sig i allvarliga konflikter och i stor mångfald. När Jesus påtalade orättvisorna i sitt samhälle svarade makthavarna med att direkt bekämpa Jesus.

Aristoteles förutsatte intressekonflikter kring synen på ägande och fördelning. Han gjorde klart att det fanns en dualitet, med flera parter inblandade i flerställiga relationer.

Dualitetsfrågan gäller om det är frivilliga eller ofrivilliga omständigheter mellan människor och makthavare, eller om det finns motsättningar mellan utfört arbete och betalning. Sådana motsättningar handlar om juridisk rättvisa och har vanligen varit uppkomsten av politiken.

Den moderna demokratin ger utrymme för en ömsesidig bedömning mellan olika parter kring den juridiska rättvisan, och vad ett förhandlingssystem kan möjliggöra. Parlamentarism för medlande uppgörelser mellan olika parts- eller särintressen är uttrycket för mer civiliserade relationsprocesser, även om det inte nödvändigtvis är uttryck för demokrati i sig.

Definitionen av rättvisa är mer än ett juridiskt begrepp. Rättvisa handlar om etik, om vad som är rätt och fel, och vilka moralregler som ska gälla. De ständiga teserna kring frågan om rättvisa och moral har lett till vår tids avgörande samhällsmotsättningar och formuleras i värderingarna kring ideologisk egoism eller för det ändamålsenliga och goda samhället. Fenomenet människan har aldrig gett upp förhoppningen om det goda samhället. Och detta på grund av att det är allra bästa för hela världen.  

»»»  «««

Vaclav Havel:

Ingenting är självklart

Mina damer och herrar, kära vänner, Jag välkomnar er alla till detta års Forum 2000 konferens. Jag är övertygad om att ni inte kommer att finna den tid ni tillbringar här bortkastad.

stationer, matkedjor, jättestora bilparkeringar, ett och annat höghus som hyser kontor, alla slags depåer och grupper av enfamiljshus som visserligen sluter sig tätt till varandra men för övrigt är förtvivlat bortom all annan mänsklig verksamhet. Och emellan allt detta – och det är det som bekymrar mig mest – finns stora landområden som inte innehåller något alls, jag menar att de saknar såväl ängar, fält, skogar, djungel eller meningsfull mänsklig bebyggelse. Här och där kan man finna det som tycks vara slumpvis belägna arkitektoniskt vackra eller originella byggnader, men sådana byggnader ligger för sig själva i förnäm avskildhet, som de tillhörde en grav. Den har inga grannar, ligger inte ens på ett visst avstånd från en annan byggnad, den bara står där. Med andra ord, våra städer är tillåtna att helt urskillningslöst och utan kontroll förstöra det omgivande landskapet som tidigare ägde natur, gammaldags stigar, trädalléer, byar, kvarnar och ringlande bäckar. Istället har man på dessa platser tillåts bygga gigantiska obestämbara agglomerationer som spränger sönder de naturliga mänskliga samhällena och under den internationella likformighetens fana angriper den allt som äger individualitet, identitet eller　olikartad beskaffenhet. Och då och då försöker den imitera något som tidigare hörde till den traktens kultur, eller något originellt, men det ser underligt ut, vi förstår att det är fejkad attrapp, placerad där för att lura oss. Ett nytt slags fenomen uppstår så: den obegränsade konsumtionslystnadens kollektiv som föder en ny form av ensamhet.

Varifrån kommer hela denna bedrövliga utveckling och varför blir den bara värre och värre? Hur är det möjligt att människorna på ett så oresonligt sätt behandlar inte bara landskapet som omger dem utan även den planet som de har fått som gåva att befolka? Vi vet att vi uppför oss på ett destruktivt sätt och ändå framhärdar vi med detta. Hur är det möjligt?

Vi lever i den första helt och hållet globala civilisationen. Det betyder att vilka nya företeelser som än uppstår på vår jord så kan de mycket snabbt och lätt spridas till hela världen.

Men vi lever också i den första ateistiska civilisationen, med andra ord en civilisation som har förlorat sitt samband med det oändliga och det eviga.

Därför föredrar denna civilisation förtjänst på kort sikt framför en mera långsiktig sådan. Vi lägger vikt vid hur en investering renterar sig inom en tidsrymd om tio eller femton år, vilken inverkan den kommer att ha på vår avkommas liv om hundra år, det är mindre viktigt.

Den allra allvarligaste sidan av denna globala, ateistiska civilisation är emellertid dess stolthet. Det är det samhälles stolthet som låter sig ledas av beviskraften i sin rikedom att upphöra att respektera naturens och våra förfäders bidrag (till vår civilisation), att upphöra att respektera detta som en princip och att endast respektera det om det anses kunna bli ytterligare en källa till profit.

Ja, varför skulle en byggherre bemöda sig om att bygga ett lager med flera våningar när han kan ha så mycket land han vill och därför kan bygga så många envånings lagerlokaler han vill? Varför skulle han bry sig att se till att byggnaden passar till sin omgivning, bara den ligger på kortast möjliga avstånd från kunderna och att det finns en jättestor parkeringsplats bredvid? Vad bryr väl han sig om ifall det mellan honom och nästa byggnad bara finns ett stort ödeland? Och kunde han bry sig mindre om att staden uppifrån ett flygplan mer och mer liknar en tumör som ger metastaser i alla riktningar och att det är han själv som bidrar till att den ser så ut? Varför skulle han uppröras över några dussin hektar som han låter gräva upp ur en jord, som många ännu betraktar som sitt hemlands naturliga inramning?

Vi är övertygade om att denna allmakt som vi tror oss att äga, och som förkunnar vetenskapens, teknologins och det rationella vetandets häpnadsväckande framgångar, ger oss rätten att använda oss av allt som kan bevisas vara användbart.

Bakom allt detta känner jag att det finns inte bara en global snabbt spridande närsynthet, utan också denna civilisations uppblåsta självmedvetenhet, till vars grundläggande drag det hör att tro att vi vet allt och att det som vi inte vet, det kommer vi snart att finna ut för vi vet hur vi ska bära oss åt för att få reda på det. Vi är övertygade om att denna allmakt som vi tror oss att äga, och som förkunnar vetenskapens, teknologins och det rationella vetandets häpnadsväckande framgångar, ger oss rätten att använda oss av allt som kan bevisas vara användbart, eller som helt enkelt är en källa till mätbar profit, allt som gynnar tillväxt, mer och mer tillväxt, inkluderande agglomerationernas tillväxt. 　

Men med dyrkan av den mätbara profiten, det bevisade framåtskridandet och synliga gagnet försvinner respekten för mysteriet och med detta ödmjuk respekt för allt som vi aldrig kommer att kunna mäta och känna till, för att inte tala om den förargliga frågan om det oändliga och det eviga, som fram till nyligen var den viktigaste referensramen för våra handlingar.　

Vi har glömt totalt det som alla tidigare civilisationer kände till: att ingenting är självklart. 　

Jag tror att den senaste finansiella och ekonomiska krisen var mycket betydelsefull och att den faktiskt var en signal att vakna upp till vår nutida värld.

De flesta ekonomerna trodde direkt eller indirekt på tanken att världen, inklusive det mänskliga handlandet, är mer eller mindre förståligt, möjligt att beskriva i vetenskapliga termer och därför förutsebart. Företrädarna för marknadsekonomin och för hela det legala ramverket räknade med att de visste vad människan är och vilket som är hennes mål, kände till bevekelsegrunderna för banker och firmors handlande, vad aktieägarna önskar och vad som kan förväntas av en viss individ eller samhälle. 　

Och plötsligt stämde inget alls av allt detta. Istället var det oförnuftets ansikte som lurade på oss från fondbörsernas dataskärmar. Och även de mest fundamentalistiska ekonomerna, vilka – eftersom de hade ingående kännedom om sanningen – med orubblig tillförsikt var övertygade om att marknadens osynliga hand visste vad den gjorde, fick plötsligt erkänna att de hade blivit tagna på sängen.

Jag hoppas och förlitar mig på att eliten i dagens värld kommer att inse vad vi bör lära av denna signal.

människors tvivelaktiga garderober. Tills de igen tillåts vända tillbaka till vår värld, ser det inte så bra ut. Det var inte bara helt nyligen som den moderna stoltheten som jag refererar till visade sig i arkitektoniska verk. I mellankrigsperioden fanns det redan många som ansåg att självsäkert och rationellt tänkande var nyckeln till ett nytt sätt på vilket man skulle betrakta mänskliga byggnadsverk. Därför började de planera för lyckliga städer med särskilda zoner för bostäder, idrott, underhållning, kommers eller hälsovård, vilka alla skulle vara förenade genom en logisk infrastruktur. Dessa arkitekter hade fallit offer för den felaktiga uppfattningen att ett upplyst sinne kan tänka ut den ideala staden. Men ingenting av allt detta blev verklighet. Djärva stadsplanerare visade sig vara en sak, själva livets krav en annan. Livet kräver ofta något helt annat än det som arkitekterna kan ge, som till exempel en stadsdel som består av en underlig blandning av olika funktioner, till exempel en lekplats bredvid en regeringsbyggnad, som i sin tur ligger nära en liten park. I hundratals år har mänskligheten levt i civilisationer där kulturerna bildades, med andra ord, en bebyggelse hade en naturlig ordning som fastställdes av en känslighet som delades av alla och tack vare vilken även en obildad smed på medeltiden när han blev ombedd att gjuta en konsol så göt han en gotisk sådan, utan att behöva ha en lärare som talade om för honom hur han skulle bära sig åt. Den designernas civilisation som vi lever i nu är bara en av många underordnade konsekvenser av denna den moderna tidens övermod, där människorna tror att de förstått allt och att de därför kan helt och hållet planera hur världen ska se ut.

Förundran och en medvetenhet om att saker och ting inte är så självklara som man tror, det anser jag vara den enda vägen ut ur denna farliga värld där högmodets civilisation får råda. 　

Kan något vara helt och hållet självklart?

Förundran över att allt som vår värld består av inte är självklart, det är ju den första impulsen till frågan: Vad är alltings ändamål? Varför existerar det alls? Varför existerar över huvud taget något? Vi vet det inte och det kommer vi aldrig att finna ut. Det är mycket möjligt att meningen med allt är att vi ska ha något att förundras över. Och att vi finns till så att någon kan förundras. Men vad är det för mening med att någon förundras över något? Och vilket alternativ finns det till vår existens? Om ingenting skulle finnas, då skulle det inte heller finnas någon som kunde betrakta det. Och om när inte fanns någon som kunde betrakta, då är den stora frågan om icke-existensen alls vore möjlig.

Kanske någon som bor några hundratals ljusår borta från oss tittar på oss just nu i ett raffinerat teleskop. Vad är det denna varelse ser? Jo, det trettioåriga kriget. Av enbart denna anledning inser vi att det är sant att allt som är finns här hela tiden, att inget som hänt kan anses inte ha hänt, och att med varje ord eller rörelse som vi gör förändrar vi kosmos – för alltid – och gör det annorlunda mot hur det var förut.

Hur det än må vara med den saken, så är jag övertygad om att vår civilisation är på väg mot en katastrof, om inte vår mänsklighet tar sitt förnuft till fånga. Och den kan endast göra det om den ger sig i kast med sin närsynthet, sin okloka övertygelse att den är allsmäktig och sitt svulstiga högmod, som kommit att gräva sig så djupt in i dess tänkande och handlingar.

Det är nödvändigt att förundras. Och det är nödvändigt att fråga sig om om saker och ting verkligen är så självklara. 　

Jag hoppas att Forum 2000 i år inte bara kommer att handla om arkitektur och urbanism, som den har tagit som sitt huvudtema, utan även med de vidare konsekvenserna. Vad kan vara den största utmaningen för vår tids tänkande än det sätt på vilket mänskligheten tar hand om en av kosmos miljarder himlakroppar?

Tack för er uppmärksamhet, jag anser den inte vara självklar.

»»»  «««

Kvantmedvetandet:

Luftarianer räddar oss i framtiden?!

Det pågår en bitter och tyst kamp mellan två oförenliga grupper inför det stundande paradigmskiftet, mänsklighetens kanske största utmaning sedan begynnelsen. Likväl är det bara en ytterst liten del, högst fyra procent av jordens sju miljarder invånare som känner till "kampen" – trots att den kan avgöra jordens öde. Medvetandet kan frigöra energi och näring ur luften…

materian upphör att existera. De hänvisar bland annat till kvantfysiken, som har avslöjat att i den subatomiska sfären finns varken tid eller rum. Inte heller något synligt att ta på – bara ett slags komprimerad och osynlig energi, som ibland uppträder i form av partiklar och ibland likt vågor, vars plats eller hastighet inte går att kartlägga.

Fysiker, som ägnar sig åt kvant talar alltmer om metafysik än om fysik, Och de predikar om en mystisk kvantverklighet medan de axlar apostlarnas, profeternas mantel.

Materialisterna, vilka tillhör vetenskapens huvudfåra, påstår att de inte vet vad "medvetandet" är. Hjärnforskningen kan inte hitta dess verksamhetsfält. Den etablerade vetenskapen har inget bevis (evidens) på medvetandets existens.

Senast var det professor Ulf Danielsson, känd fysiker i Uppsala med fokus på kosmologi och strängteori, som förnekade medvetandets förefintlighet när han sommarpratade i radion. Och han räknas ändå som en öppen och poetisk fysiker. Ja, han skriver om kosmos som en ängel, enligt litteraturgiganten och kritikern Lars Gustafsson, som har läst Danielssons böcker. 

Ulf Danielsson och hans likar på KTH fyller de lagbundna fariséernas roll i den pågående kampen. De anser att Medvetandet, om det nu finns, måste vara en biprodukt av hjärnan och sinnet (brain and mind).

"Medvetandet är inte en biprodukt av hjärnan utan en fri och självständig Skapare, som ingår i universums helhet och har direktkontakt med den ursprungliga Skaparen", replikerar medvetandets apostlar och talar om medvetande Gud.

Därmed är "kuddkriget" igång. Materialisterna går till attack och säger:

"Du får en stroke, hjärninfrakt (blodpropp i hjärnan) och du hamnar på intensiven utan att ha kontakt med din omvärld. Var är ditt medvetande då? Du överlever dock, men halva kroppen är förlamad och ditt minne från de senast 30 åren är som bortblåst, Dessutom har du svårt att tala och uttrycka dig. Var är nu ditt medvetande?

Var är medvetandet om hjärnan dör?

Några dagar senare tillstöter dock komplikationer och du dör. Din hjärna är död!! Var är ditt medvetande? Det finns helt enkelt inte längre.

Den världsberömde metateoretikern Ervin László protesterar emellertid och svarar så här:

"Ni materialister har en felaktig uppfattning om hjärnans funktion. Hjärnan (brain and mind) styr inte medvetandet. Hjärnan är bara en kopplingsstation, som förmedlar signaler till medvetandet. Precis som radion. Den sänder, vidarebefordrar till exempel en symfonikonsert från Carnegie Hall i New York via etern.

Plötsligt stänger du av radioapparaten. Apparaten tystnar. Den är "död". Betyder det att symfoniorkestern i Carnegie Hall också har tystnat? Inte alls. Den fortsätter spela, liksom radiotjänsten i ditt land fortsätter att sända och dirigenten plus kompositören får stående ovationer efteråt."

Både radioapparaten och hjärnan tar emot signaler och omvandlar dem till medvetna upplevelser, enligt László. Han har döpt processen Kvantmedvetande, KM eller Quantum Consciousness, QC, som till och med registrerar signaler från kosmos.

De materialistiska skeptikerna kontrar

Vad händer när alla sinnen är utslagna? Var är ditt QC eller KM om du är totalt handikappad? Med andra ord, du är dövstum och blind, din näsa känner varken doft eller lukt, din tunga kan inte skilja mellan olika smaker. Dessutom är du arm- och benlös sedan födelsen. Alltså, alla dina sinnen är utslagna. Din hjärna kan självfallet inte medvetandegöra sinnesorganens obefintliga signaler, Din förmåga till perception är plus minus noll. Har du då ett MEDVETANDE ändå? 

"Metateoretikerna ger sig dock inte och svarar med stor övertygelse:

"Absolut! Ditt medvetande kan skaffa information med paranormala metoder oberoende av några kända fysikaliska sinnen eller slutledning från tidigare erfarenheter. Det kallas Extrasensorisk Perception, ESP, och det vetenskapliga studiet av paranormala fenomen som ESP kallas parapsykologi, vilken även inkluderar andra fenomen – typ reinkarnation…"

Nu går materialisterna upp i limningen och debatten blir aggressiv:

"Nu börjar ni tala om medvetandets odödlighet, precis som de stora religionerna beskriver själens odödlighet. Både medvetandet och själen är för oss, tills vidare, gåtor, som vi låter vara i fred och som vi inte försöker lösa med våra bristfälliga kunskaper. Vi väntar med svaren tills vi får vetenskapliga bevis. Men ni metateoretiker presenterar era hypotetiska lösningar på gåtorna som absoluta sanningar. Det håller inte,"

Och repliken kommer direkt:

Acceptera vetenskap utan bevis!

"Här går skiljelinjen mellan materialister och metateoretiker, Materialister tror inte på metafysiska, mystiska fenomen och väntar på materialistiska bevis på mystik, som världen vimlar av. Ni väntar förgäves. Ni får aldrig påtagliga bevis på metafenomen. Ni är helt enkelt tvungna att godkänna den mystiska verkligheten – utan klassiska bevis.

Till exempel att den som uppnår en hög medvetandenivå kan undvika stroke. De kan med meditation och yoga eliminera stress – ja, med medvetandet kan de pressa blodtrycket till idealisk nivå. De går inte heller upp i vikt eftersom de äter rätt eller inte äter alls. Som den indiske yogin Prahlad Jani. Han är 82 år och enligt egen utsago inte har ätit mat eller druckit vatten på 74 år.

Läkarna som tog hand om honom i Ahmedabad i Indien kallar honom LUFTARIAN, eftersom han i djungeln kunde livnära sig på Luft, Med hjälp av meditation kan Prahlad Jani frigöra energi och näring ur luften. Precis som i nanoteknologin. Prahlad Jani är ett vandrande nano-under.

Luftarian gäckar vetenskapen

35 läkare och olika experter har testat honom under 20 dagar, då han avstod från mat och dryck och han konsumerade bara luft. Testkontrollen var rigorös och kontrollgruppen häpnade. Prahlad Jani, som i åtta års ålder välsignades av en indisk gudinna, var kärnfrisk efter fastan. Visserligen är han extremt smal och tunn, men alla hans värden är normala, enligt laboratorieproverna.

Den officiella rapporten om hans test kommer inom kort. Det är bara att googla på Prahlad Jani på Internet. Mystiken kring Prahlad Jani gäckar den materialistiska vetenskapen.

I Indien och i buddhistiska länder finns det en uppsjö av yogis och eremiter, som kan isolera sig och avstå från mat och dryck. Men inte bara i Asien utan även i Europa kan vi dra fram liknande exempel. Nunnan Therese Neumann (1898-1962) tillbringade sina sista 36 år på samma sätt som Prahlad Jani, hon varken åt eller drack i klostret.

Materialisterna håller emellertid tyst om dessa fenomen, inte ens intresserade av att forska i dem. I stället ifrågasätter de ännu hårdare alla paranormala händelser och argumenterar så här:

Heliga gurus kontra diabetiker

"Märkligt att metafysikens anhängare talar högt om ett fåtal gurus, som kan styra livet med meditation (bland annat TM) och yoga, men de talar betydligt tystare om de 50 miljoner, som lider av diabetes i Indien. Många indier har börjat ersätta vegetariska rätter med västerländsk skräpmat, och om de fortsätter på samma sätt så drabbas Indien av 100 miljoner sockersjuka inom tio år. I detta sammanhang skryter man inte med meditation och yoga.

Åk till Indien och du upptäcker att den stora majoriteten struntar i vedaskrifterna, som fascinerar västvärldens kvantfysiker. Den är inte heller intresserad av medvetande och holistiskt tänkande. De flesta hinduer vill bara göra business, sälja, sälja och sälja. I sina mest påträngande stunder överträffar de till och med de businesstokiga amerikanarna.

Förresten, endast få fattiga kan erövra ett högt medvetande eftersom TM-kurserna är dyra. Bara de välbeställda har råd med dem. Inofficiellt får daliterna, de oberörbara parias, inte besöka de hinduistiska templen och lära sig tekniken för meditation av prästerna.

Men hur vi än vrider och vänder på problemet så kräver Medvetandet kopplingsstationen hjärnan. De är ömsesidigt beroende av varandra i icke extrema situationer. Därför förväxlas ständigt brain, mind och consciousness. Hjärna eller Medvetande påminner starkt den klassiska frågan: Vad kom först, Hönan eller Ägget? "

Den ansedda vetenskapsjournalisten Arthur Koestler går ett steg vidare och ställer denna kontroversiella fråga utan att avvisa medvetandesamhällets efterlängtade födelse:

Kan Människan uppnå ett högre medvetande med Människans felkonstruerade hjärna?

Underförstått: Kan alla mobilsera Prahlad Janis eller Maharishi Mahedh Yogi: s meditationsförmåga när kopplingsstationen, hjärnan, har stora brister? Frågorna är berättigade av historiska och biologiska orsaker.

Sjuk biologisk produkt

Den historiska orsaken. De ledande kvantfysikerna med Amit Goswami i spetsen hävdar ju, som sagt, att allting har skapats av medvetande. Vi antar att Goswami & Co har rätt. I så fall har medvetandet skapat inte bara det goda utan också det onda i mänsklighetens långa historia. Och i så fall måste jag citera ännu en gång Arthur Koestler, som introducerade holonbegreppet och därmed gett det holistiska tänkandet ett ansikte. I sin omtalade bok Janus avslöjar han dock Människans dubbla ansikte, det goda och onda. Vilket framgår av namnet Janus, som syftar på romerska mytologins gud, som avbildas med två ansikten. Därför skriver Koestler så här:

"Det är huvudskälet till en låg återstående förväntad livslängd hos homo sapiens, efter Hiroshima är det paranoida drag som dokumenten från hennes förflutna vittnar om. Om en opartisk observatör från en mer avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt dra den slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd, men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvensen av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen – med tanke på möjligheterna till en långvarig överlevnad. Det mest ihållande ljud som genljuder i människans historia är krigstrummornas dunkande. Stamkrig, religionskrig, inbördeskrig, dynastiska krig, nationella krig, revolutionära krig, kolonialkrig, erövringskrig och befrielsekrig, krig för att hindra och göra slut på alla krig följer på varandra en kedja av tvångsmässig upprepning så långt människan kan erinra sig i sitt förflutna, och det finns alla skäl att tro att kedjan kommer att sträcka sig in i framtiden."

Vi kan resa till stjärnorna, men inte till Gaza…

Bara åren efter Hiroshima, mellan 0 och 20 e. H. eller 1946-66 utkämpades 40 krig förda med konventionella vapen, och vid åtminstone två tillfällen – Berlin 1950 och Kuba 1962 – har vi stått på randen till ett kärnvapenkrig. Och för närvarande år 2010 hotas vi av en ny potentiell kärnvapenmakt (Iran) – utan att vi, vardagsmänniskor, tar hotet på allvar. På grund av den moderna psykologin, som har lärt oss att tänka "positivt" och glömma det "negativa" så fort som möjligt.

Ja, Människan, har mer eller mindre glömt alla grymma krig, som hon har skapat med sitt medvetande. I varje fall lider vårt samvete inte så värst mycket av krigens hemskheter. Krig och mördande har i stället förvandlats till underhållning på filmduken, på TV-skärmen och i historieböckerna.

Det mest påfallande tecknet på vår arts patologi är kontrasten mellan de unika teknologiska framgångarna och den lika unika oförmågan att sköta de sociala angelägenheterna. Vi kan kontrollera rörelserna hos satelliter som kretsar kring avlägsna planeter, men vi kan inte kontrollera situationen på Nordirland och konflikten i Mellanöstern. Liksom osämjan mellan Pakistan och Indien om Kashmirs gränser. Människan kan ge sig iväg från jorden och landa på månen, men hon kan inte passera gränsen mellan Israel och Gaza.

Einstein kontra Eichmann

Och vi föredrar att stolt hylla våra beundransvärda astronauter, uppfinnarna bakom datorernas enorma potential, våra författare med Shakespeare i spetsen, våra fantastiska kompositörer med Bachs och Mozarts himmelska toner, våra omtalade konstnärer Picasso & Co och våra vetenskapsmän med Einstein som frontfigur.

Vi tänker dock sällan på skammens samvetslösa  representanter som Torquemada (spansk storinkvisitor),  Cortes och Pizzaro (spanska conquistadorer),  Tippu Tip (världens mest kända slavhandlare i Zanzibar), Stalin (grundare av Gulag i Sovjet), Hitler och Eichmann (tyska nazister bakom förintelsen), Pol Pot (folkmordets organisatör i Kambodja), Ratko Mladic ("slaktaren" i Srebrenica) osv.

Observera att Eichmanns abnormitet var ytterst nära att förinta Einsteins genialitet. Därmed är vi framme vid den biologiska frågan: Hur kan Människan vara både abnorm och geni?

Neocortex mot hypothalamus

Den biologiska orsaken. Evolutionen har lämnat några skruvar lösa mellan neocortex och hypothalamus. Det finns nämligen en klyfta mellan den fylogenetiska gamla reptilhjärnan (hypotalamus) och den nya hjärnbarkens funktioner, som skulle kunna förklara skillnaden mellan människans intellektuella och emotionella beteende.

Medan våra intellektuella funktioner utövas i de nyaste och högst utvecklade delarna av hjärnan (neocortex) fortsätter det rapsodiska och oberäkneliga känslobeteendet att styras av ett relativt enkelt och primitivt system av arkaiska strukturer i hjärnan, vilkas grundläggande mönster blott har genomgått ringa förändringar under utvecklingens gång. Enligt Fredric Wood Jones, en av grundarna av den moderna fysiska antropologin.

Teorin grundar sig på de fundamentala anatomiska och funktionella skillnaderna mellan de arkaiska strukturer i hjärnan, som människan har gemensamt med kräldjuren och de lägre däggdjuren, och den specifika mänskliga neocortex, som utvecklingen lagt ovanpå dessa äldre strukturer – men utan att säkerställa tillräcklig samordning.

Tro och förnuft i luven på varandra

Resultatet av denna evolutionära blunder är en osäker samexistens med ofta utbrytande akuta konflikter mellan hjärnans djupa fäderneärvda strukturer, som huvudsakligen har med instinkter och känslomässigt beteende att göra, och neocortex som har begåvat Människan med språk, logik och symboliskt tänkande.

Den gamla och nya hjärnan, känsla och intellekt, tro och förnuft ligger i luven på varandra. Se på de senaste krigen på Balkan, Nordirland, Rwanda, på Mellanöstern och Uzbekistan. Där är förnuftet helt ur spel. Där följs den gamla hjärnans känslobundna diktatur.

Hypothalamus eller mellanhjärnan är egoistisk i sin strävan. När starka känslor blir otillfredsställda tar hypotalamus över makten och tvingar neocortex till lydnad. Upprördheten blockerar alla försök till reflektioner, avvisar alla alternativa lösningar och överblick av konsekvenserna.

Tar ingen hänsyn till moral

Mellanhjärnan har omedelbar tillfredsställelse som mål och tar ingen hänsyn till moral. Och det borde ge medvetandets förespråkare en ordentlig tankeställare eftersom det högre medvetandet flaggar just för etik och moral.

Vi kan utan vidare konstatera att den tänkande huvan, som förser Människan med hennes förståndsgåvor, inte är tillräckligt integrerad och koordinerad med de gamla irrationella strukturerna. De nervbanor som vertikalt förbinder neocortex med mellanhjärnans arkaiska strukturer är uppenbarligen otillräckliga,

På så sätt kunde Adolf Hitlers ondskefulla reptilhjärna besegra Thomas Manns och weimarrepublikens humanistiska neocortex på 1930-talet. Just det, å ena sidan det bleka inslaget av rationellt tänkande, av logik svävande i en tunn tråd, som alltför lätt brister; å andra sidan det rasande ursinnet hos passionerat omfattade irrationella uppfattningar, som återspeglas i de katastrofer vår tidiga och nuvarande historia uppvisar.

Guliver ville inte stödja lilleputtarnas krig

Det kallas schizofysiologisk tabbe, i stället för att utrusta Människan med ett mera sofistikerat instrument – precis som gälarna omvandlades till lungor och kräldjurens framben förvandlades till fågelns vingar – fick Människan precis som sköldpaddan en slarvig lösning. Sköldpaddan, som är välskyddad av sitt pansar, men som gör den samtidigt så topptung, att om den faller på rygg, kan den inte komma på fötter igen, utan svälter ihjäl Ett groteskt konstruktionsfel, som författaren Kafka har gjort till en symbol för människans belägenhet. På grund av hjärnans brister. Dessförinnan ironiserade Jonathan Swift över denna brist i Gullivers resor, där två lilleputtstammar krigade med varandra, eftersom de var oense om hur man skulle knäcka och äta de kokta äggen.

Det säger det mesta om Hjärnans felkonstruktion, som de flesta inom vetenskapen vägrar att se. I stället noterar de med tillfredsställelse att det finns en stark horisontell förbindelselänk (Corpus callosum) mellan den högra och vänstra hjärnhalvan i neocortex, men de struntar fullständigt i att Människan saknar en godtagbar vertikal sammankoppling mellan den nya och de gamla hjärnorna (hypothalamus och cerebellum).

Och att denna uteblivna länk gör Människan mentalt handikappad och får henne att gång på gång dra tvivelaktiga och förhastade slutsatser. Slutsatser, som präglas av den opålitliga reptilhjärnan. Som nu inför Medvetandeeran, nu när fysikens klassiska teorier håller på att torpederas av metafysiken.

Materialismen är i gungning – vad händer nu?

Kvantfysiken och framförallt den förenande  supersträngteorin (i mikro- och  makrokosmos) bevisar, att de klassiska begreppen om rum, tid, materia och orsakssammanhang inte längre är lika giltiga som i "den newtonska vetenskapen". Dessutom förvandlas fysiken till metafysik med stark bismak av mystik.  När vi kommer ner på atomernas nivå eller kommer upp i rymden existerar inte längre den objektiva världen. I kosmos talar man om fjärde och femte dimensionen (det lär finnas elva dimensioner och enligt astrofysikern Richard Amoroso finns det rent av 13 olika dimensioner)

Med andra ord, vi kan inte längre upprätthålla den mekaniska världsordningen, som vårt industrisamhälle i väst bygger på. I mikro- och makrokosmos upphör till och med materian att existera. Och eftersom själva materiabegreppet har avmaterialiserats kan materialismen inte heller göra anspråk på att vara en vetenskaplig filosofi.

Vi lever i jordens språkliga fängelse

Nu öppnas i stället en stor kosmisk port och genom dess strängar uppenbarar sig ett kosmiskt tillstånd, som Människan inte förmår att beskriva eftersom hon är djupt förankrad i jordens tredimensionella mulla och dess språkliga fängelse.

Kvantfysikerna försöker förtvivlat spegla detta virtuella, ogripbara, osynliga och nirvaniska tillstånd och de söker sig till hinduismens vedaskrifter, som redan för 5000 år sedan antydde att världen var en holistisk, sammanhängande helhet.

Därmed hamnar de i den jordiska människans fantasivärld, där mystiken åter börjar flörta med Gudarna eller med Guden.  Ja, när materian upphör att existera leder metafysiken automatiskt till den stora Skaparen, som med sitt medvetande verkar i den fjärde- och femtedimensionen. Därför är han osynlig för oss, som lever i en tredimensionell verklighet. Vi har inga andra referensramar. Och den västerländska människan tror att Gud är räddningen i en gudlös och hopplös värld. Visserligen har  Buddhismen i öst hittat en väg till andligheten utan Gud, men de besvikna kristna tar inte hänsyn till det. De trampar vidare på den gamla kristna vägen.

En värld med eller utan GUD?

Västvärldens skeptiker, som sedan två hundra år tillbaka har skapat och producerat i en värld utan Gud, tar däremot avstånd från den "vedainspirerade beskrivningen" och den kristna vägen. Det gör förresten också Buddhister. Tvivlarna anser nämligen att "den nya världen", som skapas genom det pågående paradigmskiftet, är bortom veda och dess föreställningsvärld.

Heisenberg själv, en av kvantfysikens chefarkitekter, hävdar:

"Blotta försöken att frammana en bild av elementarpartiklarna och tänka på dem i visuella termer, är att helt missuppfatta dem. Eller att missbruka språket."

En så länge kan vi inte ens föreställa oss detta nya tillstånd – på grund av att vi anlitar hypotalamus som rådgivare och dess tredimensionella referensramar med ritualiserade och ceremoniella attribut, som jordens stamhövdingar, kungar, kejsare, presidenter, påvar, ärkebiskopar och andra storheter har krävt under civilisationens framväxt.

Det är vetenskapens och ödets paradox. Kvantfysiker har med den logiska neocortex-huvan avslöjat mikro- och makrokosmos hemligheter, men när de ska gå vidare tar de tydligen hjälp av hypothalamus, den irrationella och opålitliga gamla hjärnhalvan. I varje fall vissa av dem.

Utvandring till en annan planet?

Personligen anser jag att det ör svårt att säga definitivt JA till Medvetandeeran. Vi kan inte säga JA förrän dagens vetenskapsmän löser problemet med förbindelselänken, som fattas mellan neocortex och hypotalamus. Så länge denna brist existerar blir Medvetandeeran en katastrof.

Just nu vet jag till exempel inte om mitt tvivlande är berättigat och logiskt eller är resultatet av min mänskliga kortslutning – i hypotalamus! Därför att innerst inne vurmar jag för Medvetandeeran. Jag vill dock inte se den som ännu ett misslyckat försök i Människans historia. Kanske en utvandring till en annan planet, som erbjuder liv på jordens villkor, vore den bästa lösningen. Kanske den långa resan i kosmos, ju närmare vi kommer till solens magnetfält, skulle förändra obalansen i våra hjärnor.

Vissa hävdar att även jorden håller på att komma allt närmare solens magnetfält och det innebör automatiskt förändring vår felkonstruerade hjärna.

Jag återkommer med praktikfall beträffande striden mellan neocortex och hypotalamus.

»»»  «««

Civilisation eller barbari

Occidentalism, västvärldens civilisation, kännetecknas av hegemonisträvande och en destruktiv egoism, där "nuet" utgör egoismens livsstil. Med fenomenet människan som alltings måttstock grumlas sikten för livets mening. Detta menat som kritik, bara för det positiva hoppets möjligheter. 

under den politiska aningslöshetens röra. Politiken rör sig i nuet utan någon överlevnadsplan eller framtidsstrategier värt namnet.

Occidenten är senlatin och betyder solnedgångens trakt – eller västerlandet. Orienten betyder således den uppåtgående solens trakt – österlandet. Namnet Occidenten kan också uttryckas som solnedgångens civilisation. Namnet kan tyvärr bli mera självuppfyllande än vad vi för närvarande kan föreställa oss.

Tänk på vad Jesus svarade på frågan som ställdes av hans egna lärjungar: 

”Vad blir tecknet på din närvaro och på avslutningen av denna världsordning?” 

Och en viss del av Jesus svar är följande: 

”Solen kommer att förmörkas, och månen skall inte ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himlen, och himlarnas krafter skall skakas.” 

Och vi får också reda på att den sista tiden får bekymmersamma förhållanden. Det blir genom farsoter, klimatförändringar, hungersnöd och etnisk splittring; krig, makthunger, social olydnad och familjeupplösning; empatilöshet, moralupplösning och politisk oförmåga; överbefolkning och allmän våldsutveckling i massomfattning. 

Tror ni på detta? Det bör man kunna göra! Dessa ord kan väl knappast vara träffsäkrare! Ovanstående tecken som beskrivs ser vi tydligt redan i dag. Det är inte svårt att sätta in Jesus profetia i vår tids verklighet. Men kunde Jesus se framtiden, undrade jag, och säkert många med mig. Och det jag kom fram till är att Jesus med största sannolikhet kunde se framtiden. Egentligen handlar det om Jesus profetia om människan och hennes historia med uteslutningen av Gud. Jesus fick sina inspirationer i relationen med Gud. 

Jesus finns i Anden, och Anden finns i Jesus! 

Och sådana Gudsrelationer innehas knappast av Mammons maktmänniskor eller de som fördärvar planeten Jorden.

JESUS OM FRAMTIDEN

Jesus kunde varna oss för framtida problem, och uppmanade oss till förändring. Han predikade visserligen att vi på det personliga planet inte ska ta ut morgondagens sorger i förtid, för då gör vi våra problem större och än värre. Det Jesus här säger är ett bra råd. Varför plåga sig själv med för mycket bekymmer?

Men, Jesus varningar om framtiden handlar inte bara om våra personliga vardagsbekymmer. Dessa skillnader har ofta sammanblandats bland kristna.

På det allmänna planet får inte Jesus ord bli orsak till perspektivbyten, och bli ett svepskäl för att inte bry sig om morgondagens problem. Vi kan alltså inte avstå att handla för att förebygga morgondagens hotande katastrofer. Detta eftersom vi med vår kunskap känner till vad som kommer att hända framtida generationer, om inga kraftfulla förändringar kommer till stånd. Kunskapen om den hotande framtiden har i modern tid klargjorts av den naturvetenskapliga forskningen. Men också av profeten Jesus för omkring tvåtusen år sedan.

Jesus varningar gäller naturligtvis även att de personliga bekymren kan komma att bli så mycket mer omfattande och oöverstigliga problem, därför att: 

Dagens problem orsakade i vår tid, blir morgondagens katastrof för våra framtida medmänniskors livsbetingelser!

En hel del kristna nöjer sig med att tro på Jesus, men avstår att gripa in i handlingen, eller att ens ta ställning, med tron att Gud ändå ordnar upp alla världens problem, för dem som är troende. Detta är naturligtvis ett självbedrägeri och svepskäl för en egoistisk bekvämlighet. Detta ställningstagande är ganska bedrövligt, och kommer inte alls från det Jesus predikat. Avvisa dem som uttalar sådana falska ord med bestämdhet!

Andra kristna förlitar sig helt på vad deras politiska auktoriteter anser vara sanningen om tiden vi lever under, och vilka mått och steg de väljer att driva. Men, var aldrig godtrogna, våga vara kritiska! I vår tid är det speciellt viktigt att mobilisera kritiskt handlande mot världsordningen, med tanke på framtiden för nästkommande generationer. Det du gör idag för dina medmänniskor, gör du också för Gud! Dina handlingar läggs till framtiden!

Vad ber Jesus oss att göra?

Jesus programförklaring kan vi läsa om i Evangelietexterna. Det handlar om möjligheten för var och en att låta sig frivilligt ledas av Jesus – men inte med ett okritiskt bifall. Sök dig själv, och låt dig växa i betydelse, både för dig själv och för varandra. Försök lösa så många knutar eller problem som är möjliga i våra korta liv. Och det eftersträvansvärda är det Goda Samhället för kärlek och rättvisa, i ett jämlikhetens Nya Förbund med Jesus och Gud. Om ni inte vill detta, då är det heller inte Gud ni söker – det är Mammon!

Mammon är denna världens Gud, enligt Jesus.

Det Goda Samhället – Ljusriket – föds inom var och ens tillblivelse i medvetandet, under det korta livet. 

Jesus uppmanade oss att söka sanningen och kunskapen, även om vi inte kan komma att bli innehavare av hela sanningen. Det finns ingen människa eller organisation som kan hävda att de är fullkomliga ägare av sanningen. Därför är det viktigt att vara tolerant och respektfull gentemot olika ståndpunkter. Men var inte tolerant till intolerans, och hata orättvisorna!

Sök den harmoniska sanningens livsinnehåll, men påstå inte med säkerhet att du funnit den. Utgå från dig själv i din tillblivelse, du går aldrig ensam. Verka för den kollektiva samhörigheten i gemenskapens förädling, i det som av andligheten benämns "communio" – gemenskapen för Det Goda Samhället eller Ljusriket. Låt ingen "sanningsförespråkare" vara ledare över dig utöver Jesus! Och i den fria sanningens sökande kan förhoppningsvis en bättre civilisation gro och växa, till ett jättestort och vackert träd.

Kan ovanstående artikel anses vara pessimistisk? Kan ni finna positivt hopp i en möjlig framtid? Människor som irriteras eller besväras av en kritisk hållning till världsordningen kan många gånger, ofrivilligt kanske, vara hopplöst bländade av Mammons nuvarande världsordning. Att anse sig vara Jesusanhängare, samtidigt med en positiv syn på Mammons världsordning, är inte alls hållbart. Jesus uppmanar oss till granskaning och urskiljning. Vi måste se med självkritiska och ogrumlade ögon på oss själva i relationen med världsordningen. Sök Jesus visdom direkt från källan i Evangelieskrifterna.

»»»  «««

Världsmedvetandets betydelse

Vår tids globalisering liknar ett slags världsmedvetande, men med påtvingade och skruvade föreställningar om världsordningens förträfflighet. Maktens, plutokratins eller Mammons styrande och ställande kan betraktas som världsmedvetandet – en realitet i dag! Jordens invånare värjer sig många gånger mot denna illusionism genom att undermedvetet, eller påtvingat, blunda för verkligheten. Kritisk urskiljning upphör därför att existera. Istället är behovet av det goda världsmedvetandet elementärt för hela mänskligheten!

sig under. Ett allmänt medvetande kan exempelvis hålla tesen om arternas kamp som fullkomlig sanning; ett annat är att Gud är en fullkomlig realitet. Allmänt medvetande och allmän sanning går inte så sällan i otakt. Ett allmänt medvetande har sin uppkomst ur den subjektiva-jag-upplevelsen, som tillsammans med likasinnade utgör deras gemensamma ståndpunkter. 

Det är de personliga upplevelserna av välden och tolkandet av dess betydelser som är jagets kollektiva enhet, eller den gemensamma upplevelsebetydelsen. Begreppet världsbild, föreställningen om tillvarons beskaffenhet, är ett exempel av upplevelsebetydelsen. Världsbilden är aldrig statisk, och har alltid varit under förändring.

Upplevelsernas tolkningar kan exempelvis, i sämsta fall, styras av manipulatörer som vill bestämma över människornas fria vilja, vilket varit vanligt i världsordningens historia. Det kan gälla för både politik och religion – för att inte tala om marknadens påtvingande illusioner. De parlamentariska systemen i västvärlden fungerar många gånger på det sättet. Vi ser det bland annat i parlamentarismens mer eller mindre sanna valpropaganda.

Ur parlamentarismen har en ständig värdeurskiljning skett, genom bland annat ständiga kontroverser, men även i civiliserade diskussioner, och i bästa fall av konstruktiva samarbeten för det allmännas bästa.

Parlamentarism är inte likvärdigt med demokratibegreppet. Parlamentarism är visserligen för närvarande förutsättningen för demokrati, men inte liktydigt. Ett exempel är tesen: "utan jämlikhet, ingen demokrati!" Denna tes om orättvisor har sin värdegrund kopplad till ett allmänt medvetande. Mot detta står ett annat allmänt medvetande, med tesen om: den "heliga" äganderätten (helig på grund av Jesus ironi över att denna världens Gud är Mammon). 

Båda teserna hävdar en fundamental värdegrund om en osviklig sanning. Dessa värdegrunder var förr upphovet till starka samhällsmotsättningar på grund av kärlekslöshet och orättvisor. Ur dessa samhällsmotsättningar fick faktiskt den upplysta och sökande frikyrkorörelsen sitt medvetande och sina ståndpunkter. Med tiden övertog dock den representativa parlamentarismen ståndpunkterna, och drömmarna avväpnades många gånger och kanaliserades till förstelnad och otidsenlig status quo. Istället för kärlek och rättvisa definierades andra ståndpunkter fram, av dem som ville någonting annat.

ANDLIGHET OCH FRI VILJA 

Andlighet (spiritualitet, gudskännande) har hos människan handlat om den påbjudna fria viljan, och mindre av tvång. Medan däremot de hierarkiska systemen varit påtvingande. Andlighet är personligt, och kan hållas hemligt under besvärande förhållanden, och därmed kunna behållas och utvecklas i en individuell tillblivelse. Det betyder inte navelskåderi, men inte heller att andligheten hos den enskilde behöver var ren och fullkomlig. Människan har genomgående haft svårt med fullkomligheten. 

Religionernas traditioner har ofta och i modifierade former lärt ut att tro ska erkännas eller underställas Gud inför öppen ridå, vilket skulle kunna liknas som ett avtvingande, och mer än vad Gud egentligen kräver av människan. 

Jesus säger, att när du ber till Gud bör du göra det i enrum, i en relation mellan Gud och Dig. Jesus tycks syfta på den personliga fria viljans betydelse, för den andligt sökande människan. Den andlige ska själv kunna låta sig ledas av Gud i första hand, och av samfundstillhörighet i andra hand. Gud väger tyngst, sedan religions- eller organisationstillhörighet! Gemensam bön står inte i motsättning till detta, utan hör hemma i respektive gemenskap.

Fullkomlighet är kanske hos människan inte det som hägrar. Det kan kännas ouppnåeligt och därför inte av en prioriterad personlig nödvändighet. Det kan för många vara lättare att definiera bort Jesus målsättning, som svåruppnåeligt, för att istället, kravlöst och bekvämt kunna vara sig själv nog. Men då fjärmar man sig från Gud, enligt min mening.

Jesus predikade om en andlighet för en möjlig och individuell förändring inom var och en. Han predikade inte om någon religionsföreträdare, förutom Gud. Jesus predikade om andlig förändring under ansvarsfullt medkännande och medbestämmande i riktning mot mindre ofullkomlighet. Det handlar om den personliga tillblivelsen. Men denna individualitet leder också mot ett nytt medvetande, för den kollektiva nödvändigheten av det goda samhället – för alla Jordens människor. Och i slutänden är det Gud som bäst kan bedöma var och ens väg mot sanningen och livet.

Inför visionen om världsmedvetandet, ställs människan inför olika vägval för sanningen och livet. Se på världen med urskiljning! Med en medveten urskiljning kan vi upptäcka en annan sanning än den bigotta och trångsynta intoleransen, och frånvaron av Jesus innerliga ord och bristen av ordets görare.

FRIHET GENOM OGRUMLADE ÖGON

Vi kan hitta vår fria vilja genom en god självkännedom. Utan självkännedom står vi oftast under andras viljemakt. Manipulativ påverkan kan göra friheten till något skenbart. Mot den fria viljan står även ståndpunkten om människans förutbestämdhet. Det är antitesen mot den fria viljan, och finns mer eller mindre som inslag bland alla religioner.

Ytterligare en ståndpunkt är att människan delvis har en fri vilja, vilket tycks vara en dominerade uppfattning i världen. Och det kan ligga i linje med det Jesus säger: människas makt över människa, är till människornas fördärv. Men enligt Bibeln, hos både Jesus och profeterna, ska människan ha en personlig fri vilja. En fri vilja kan många gånger utvecklas hos en självkännande sökare, som lär upp urskiljningsförmågan för ett konstruktivt kritiskt tänkande. Var därför inte slav under andras vilja!

Frihetsbegreppet är en viktig del i både judendom och kristendom. Det är meningen att människan alltid ska ha handlingsfrihet för möjligheten att fritt kunna välja det goda – både för egen del, och för medmänniskorna. Tyvärr är frihetsbegreppet ingen självklarhet bland världens kristna människor, på grund av manipulation av maktens ställföreträdare över människor.

Människans fria vilja hindras många gånger av maktmänniskor, som kontrollerar och härskar, men som också hindrar människor att finna den rena källan, enligt Jesus. Jesus ord är lika relevanta i dag som för tvåtusen år sedan!

JAG SJÄLV I GEMENSKAP

Inom filosofin finns begreppet Solipsism, vilket är uppfattningen som förekommer i två grundformer: ontologisk solipsism, och kunskapsteoretisk solipsism. (Latin, solus ipse, jag själv)

Ontologisk solipsism hävdar att endast jag själv och mina medvetandetillstånd existerar. Det gäller urskiljandet mellan "sken" och "verklighet". Ontologi är läran om det varande, tillvarons yttersta natur. Där finns de metafysiska teorierna om tillvarons yttersta struktur och egentliga väsen. 

Kunskapsteoretisk solipsism gör gällande att jag själv och mina medvetandetillstånd är det enda som jag kan ha verklig kunskap om. 

Den filosofiska ståndpunkten innebär att det endast är det egna jaget och dess föreställningar som existerar. Eller, det som händer i världen är jagets subjektiva föreställningar. Denna relativism kan övergå till en objektivare sanning, men som jaget inte själv alltid kan nå. Men, på sökandets väg kan sanningen bättre medvetandegöras, genom engagemang och i kunskapandet, för möjligheten att objektivare kunna se världen med ogrumlade ögon. Och en andligt sökande människa kan verkligen finna vägen, sanningen och livet! Detta handlar om tillblivelsens möjligheter. Jesus säger: "bli till, medan du passerar!"

Kring de ontologiska begreppen finns otaliga åsikter och ståndpunkter, som dallrar i den fria viljans tankar för en meningsfull ändamålsenlighet. Mångfalden och urvalen av åsikter (teser) kan leda till den självkännande och sökande människans tillblivelse i ljuset inom sig. Detta sker i prövningen med andra människors tankar eller värderingar. Gud möter oss i våra möten med varandra, och i bönen, när vi söker Gud. Gud möter oss i välsignelsen, och vänder sitt ansikte till oss! 

Ontologins begrepp om varandet, är den yttersta realiteten kring övernaturens element för möjligheterna till förändringar inför vardandet. 

Att vara eller inte vara är svaret på tidspilens vardande. Detta är tankeprocessens kärna, och även dess grund för mänskliga fri- och rättigheter – den fria tanken.

NY LIVSANDA OCH VÄRLDSMEDVETANDET

I filosofen Hegels stora verk Andens fenomenologi (utkom redan 1807), beskriver han faran med "den ansvarslösa friheten, som leder till fördärv och terror", vilket i en kontrareaktion leder till nya hierarkiska samhällsordningar. Den Franska Revolutionen är ett typexempel, enligt Hegel. Förtryckta människors hederliga avsikter slutade med Napoleon, som totalitär diktator och kejsare. 

Hegel eftersträvade istället ett samhälle med en konkret demokratisk ordning, med ett mänskligt tillstånd av en kärleksfull och rättvis livsanda, som garanteras och genomsyrar hela samhället och alla dess invånare.

Världsanden (Weltgeist) var Hegels svar på behovet av världsvetmetandet. Det handlar om ett elementärt behov för människans drivkrafter på gott och ont. Alltså om ett allmänt specifikt medvetande om etik, som ger oss ändamålsenliga moralregler, för utvecklingen av kärlek och rättvisa i människans varande, och för hela processutvecklingens alla områden, och för en hållbar framtid – vardandet. Detta är andlighet i praktiken!

Under antiken fanns en föreställning om en världssjäl, och med denna fanns tanken om det kollektiva bästa och det kollektiva medvetandet. Det är de likartade beskrivningarna om samma sak: den kärleksfulla och rättvisa livsandan.

Frihetsbegreppet kan tydas och frammanas genom Jesus andemening, i betydelsen av att frihet för var och en aldrig får bli någon annans ofrihet. Det är själva poängen!

För att Jesus andemening inte ska kunna förfuskas eller manipuleras, så grundas Jesus etiska värderingar på Gud i första hand, och på profeternas samfällda utsagor om att det helt klart gäller kärlek och rättvisa för alla Jordens människor! Det är Guds lag, vilket också människorna i vår tid fått resurser för att kunna leva upp till! Om bara viljan kunde infinna sig.

ÄLSKA DIN NÄSTA, SOM DIG SJÄLV

Jesus värdeladdade ord "älska din nästa, så som dig själv" hör till den kristna moraluppfattningens centrala livsnerv. Och hans exemplariska föredömlighet när han tvättar sina vänners fötter, ger en fullkomlig klarhet av hur vi ska tjäna varandra i harmonisk gemenskap! Guds tjänande människor.

Ovanstående Jesusord är det stående exemplet för begreppet altruism (Lat. fr. för andra, för nästan, osjälviskhet). Begreppet har ständigt diskuterats: "är människan till naturen självisk?", eller "föds människan god?". 

Begreppet altruism fick en ny biologisk infallsvinkel att ta ställning till, efter Darwins teser under 1800-talet. Utvecklingen av Darwins teser har mera handlat om försöken till en politisk idéutveckling, än av en realistisk naturvetenskaplig förståelse. 

Tidigare har det sagts att "gener är själviska, eftersom den ena genens relativa ökning förutsätter den andras relativa minskning", och av detta har talesmän för arternas kamp dragit slutsatsen att även individen av den anledningen är självisk, av biologiska orsaker.

Men enligt modern forskning, så agerar gener för "osjälvisk" hjälp för andra geners ändamålsenliga behov. Det finns exempel på detta. Och det finns vetenskapliga förklaringar till fenomenet. Framförallt finns bland generna en ändamålsenlig relation av tjänster och gentjänster – ömsesidighet, på samma sätt som det finns bland de flesta djurarter, och som funnits från människans urtid fram till den moderna människan. Denna ömsesidighet kan jämföras med det Jesus säger: "älska din nästa så som dig själv". Denna tes har en större trovärdighet som förklaring av människans sociala och andliga utveckling. Civilisationsutvecklingen har skett genom medvetandets förmåga till insikt. Den genetiska utvecklingen däremot, har naturvetenskapen ännu ingen förklaring till. Teserna om arternas kamp är säkert det allra minst trovärdiga som förklaringsgrund. Darwinism blev mera en politisk ideologi, än en naturvetenskaplig förklaring.

Visst har det funnits motsättningar som liknar arternas kamp. Men teser om arternas kamp för utveckling kan knappast vara allmängiltiga, för då skulle det inte finnas någon civilisation överhuvudtaget. Inom forskarvärlden finns det teser som menar att det istället handlar om en ändamålsenlig utveckling – en telelogisk evolution.

Forskningen vet idag att det inom mikrobiologin och uppåt, finns allianser och symbios för överlevnadsbehoven, för en ändamålsenlig utveckling. Det är samma ändamålsenlighet med människans sociala och andliga utveckling, som för de elementära behoven av kärlek och rättvisa för alla människor. Helt enkelt för att vi ska kunna leva med varandra och utvecklas – för överlevnadens skull. Det handlar om insikt för ändamålsenlighet – eller insikt genom medvetandet. 

Den oegennyttiga människan, utvecklar civilisationen genom konstruktiv insikt. Den egoistiska människan fördärvar civilisationen genom asocial och destruktiv aningslöshet.

Allianser skapade av människan däremot, för andra avsikter än de ändamålsenliga och gemensamma samhällsbehoven, är dömda att misslyckas – förr eller senare. Sådana allianser kan göra stor skada när inte de allmänna behoven tillfredsställs. I många sammanhang används ofta ett manipulativt utnyttjande, social parasitism, för egoistiskt tilltvingande av personliga vinstintressen, eller för vissa gruppers särintressen. Om dessa yttringar kan vi läsa i dagspressen nästan dagligen. Det gäller i politiken såväl som i marknadsekonomin.

Sådana beteenden och ytterligheter hos människor kallas inom psykologin för psykopati, och finns inom alla socialgrupper. Problemet med dessa ytterligheter är att omfattningen är gigantisk, så att till och med hela samhällen rämnar. Det kan handla om stats- och militärkupper, eller av internationell spekulationsekonomi, men också av gangsterkrig som drabbar hela nationer, som i exemplet Mexico. 

Psykopati kan många gånger vara den orsakande drivkraften för maktsökande människor. De älskar knappast sina medmänniskor. De söker makten över andra människors fria vilja. Deras handikapp är kärlekslös oförmåga till empati. Andra människor är för dem bara kroppar för att utnyttjas. Samtidigt kan de skickligt manipulera och spela en social och charmerande livsföring, när det gynnar dem själva. Men det spelet, eller sjukdomen, har en baksida, med konsekvenser av en fruktansvärd råhet och girighet. Gränsdragningarna mellan psykopatiska och normala tycks vara svåra att urskilja.

Psykopati är säkert det enda som kan komma i närheten av en förklaringsgrund för tesen om arternas kamp!

Forskare har menat att diktatorer och gangsterledare oftast varit psykopater. Mot psykopati tycks ingen bot för närvarande finnas, men det finns lagar mot psykopatens beteenden och handlingar. Man kan självklart fråga sig om detta är tillräckligt? Psykopater kan vara mycket framgångsrika, och söker sig dit makten kan erövras, inom alla områden och på alla nivåer.

Psykopati ska inte få leda till makt, psykopati måste leda till behandling!

Den själviska och den osjälviska människan finns i stor blandning i världen. Egoism har fått ett ansikte med hjälp av teserna om "arternas kamp", eller "det naturliga urvalet". I andligheten sker en urskiljning, någonting som föds och blir till i ljuset hos var och en – i medvetandet genom insikt. Och det ansikte som rättstänkaren får bära är Guds ansikte. Se Människan!

Risken med att inte placera Jesus egna ord allra främst inom kristenheten, kan leda till vantolkningar, av exempelvis Jesus andemening. Det går heller inte att definiera bort Jesus betydelsefulla ord och dess radikala och innerliga innebörd, för då blir det bara tomhet! Tomheten kan ändå finnas trots att Jesus tycks placerad främst. Och det kan bero på bristen av ordets görare. Jesus dignitet blev för många något av en ikon, en Gud, en staffagefigur – eller enbart en tröstande snuttefilt, och inte mycket mer. Jesus ord borde kunna tas på större allvar, med en betydligt större realitet och mening för vår tid. Detta med tanke på Jesus profetiska varningar om tiden som kommer. Det handlar helt klart om varningarna för Mammons välde och dess konsekvenser. 

Om Jesus bara är en bluff, och Mammon i verkligheten är världens sanne Gud, ja då blir det verkligen besvärligt för människornas framtid. Men tyvärr, nu är Mammon verkligen världens Gud i praktiken, enligt Jesus själv. Och vi är väldigt många som vet att Jesus inte är någon bluff. Vi litar och hoppas på honom! Vi vet också vad Jesus ansåg om Mammon, och vad han varnade om.

Att placera Jesus främst på agendan får inte alls betyda fundamentalism eller underdånig fanatism. Tvärtom, enligt min mening! Jag finner nämligen ingen Jesus bland fanatiker eller hierarkiska organisationer, med ett okritiskt bifall till fundamentalistisk maktordning. Det fundamentala hos Jesus är att han inte alls är en fundamentalist! Däremot kritiserade Jesus vissa fariséer för att tolka skrifterna som djävulen läser Bibeln. Vilket många gör än i dag, tyvärr.

TELEOLOGI – ÄNDAMÅLSENLIGHETEN

Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet!" Det handlar om ett mål, som leder till en fullbordan. Jesus ord handlar om en uppmaning för andlig och avsiktlig viljeinriktning. Alla kan nämligen bli som Jesus! 

I de flesta uttalanden av Jesus, kan vi finna exempel på meningen med begreppet teleologi. Jesus visar att det finns något meningsfullt med det han vill med oss. Hans ord handlar om varför det är ändamålsenligt att gå i hans fotspår. Det handlar om att kunna bli som Jesus – hans systrar och bröder, eller tvillingar, så som Jesus lärjunge Tomas. Alltså, Guds barn och arvtagare av Ljusriket.

Även ordet "urskiljning" har sitt teleologiska sammanhang. Exempelvis: "ändamålen helgar medlen" har varit ett begrepp som använts i många sammanhang. Tanken på att ett fåtal kan offras för flertalets skull (utilism el. utilitarism, åsikten att alltings värde ligger i dess nytta) framkommer hos Jesus som något ohållbart. Om detta blir vi medvetna om i hans berättelse om det bortsprungna lammet. 

Ändamålsenlighet är ett positivt laddat begrepp, men har ofta utnyttjas negativt. Så är det givetvis med allt språkbruk. Exempelvis har ändamålsenligheten åberopats vid försvaret av en svensk vapenexport: "om Sverige inte exporterar vapen, så gör någon annan nation det!" Med Jesus ögon och urskiljning, så ska inget land, varken exportera vapen, eller tillverka dem.

Alla Jesus uttalanden kan sammanfattas som Guds vilja – en ändamålsenlighet. Men den viljan har kristna människor inte alltid orkat leva upp till. Detta är inte menat som en pekfingerkritik. Kristna är visserligen kroppens delar av en gemensam kyrka, men inte nödvändigtvis, eller alltid av Guds vilja. Jesus har kanske inte heller sagt sista ordet ännu. Detta med tanke på att många fortfarande väntar på uppfyllelsen av egna förväntningar. Hur det är med den saken kan vi alltid ha i åtanke när vissa bröstar sig för den enda sanna kyrkan, eller religionen. 

I synen på religionsföreträde, eller oviljan till ekumenik, tydliggörs ett förtvivlat ändamålsenligt behov av en allmän konstruktiv religionsdialog. Det legitima är vidsynthet istället för trångsynthet, och mångfald istället för enfald!

Teleologi är ett begrepp från antiken, och som stötts och blötts av teologer och filosofer ända från Platon, fram till modern naturvetenskap, inom både matematik och fysik, och många andra ämnesområden. 

Den idéhistoriska föreställningen om teleologi fick en minskad betydelse inom forskarvärlden under 1800-talet och därefter. Detta på grund av darwinismens uppgång, vilka beskyllde det teleologiska begreppet som en ohållbar förklaringsprincip. Bakgrunden till detta handlade om en allmän intellektuell ovilja till den då efterblivna och reaktionära kristenheten. En kristenhet som hellre gick maktens ärenden än i Jesu fotspår, och tillhörde många gånger maktägarnas förtryckarapparat. 

Men vetenskap och troende ska inte längre behöva vara ett hinder på grund av en tidigare kyrkas synder. Fundamentalism i alla sammanhang är helt förkastligt. Tro bortser inte vetenskap, och vetenskap bortser inte tro!

FÖRÄNDRINGENS VINDAR

Vi kan i vår tid se moderna yttringar från forskarvärlden, även av en del nobelpristagare, som uttalat sig i termer av, bakom alltets matematik och precisa tillstånd kan en ändamålsenlighet ses och anas. Då syftar jag inte alls på den så kallade "kreationism". Kreationism är verkligen en black om foten för både den seriösa andligheten och forskarvärlden. 

Men bakom forskarnas ståndpunkter har en vetenskaplig bokflod störtat fram, som innehåller en hel del om teleologiska värderingar kring sakernas tillstånd. Sådana yttringar är tecken på forskarnas öppenhet för det icke-reduktionistiska helhetstänkandet, det som kallas holism. Av den anledningen skulle andligheten kunna utveckla de ontologiska förklaringsprinciperna parallellt med den moderna naturvetenskapen – inte nödvändigtvis som vetande, utan som ett sökande! 

Om Gud är chefen, så ligger väl kunskapsboken om övernaturen öppen, och väntar på den sökande! Och behovet av världsmedvetandet väntar på sin giltighet för vägen till det goda samhället – Ljusriket – för alla Jordens människor!

Läs mer om kritiken mot arternas kamp och dess företrädare!  Meningsfullt liv – för vem?   Gud är inte död

»»»  «««